2017: Ragnarök eller världsförnyelsen?

2017: Ragnarök eller världsförnyelsen

Så har ett år nått sitt slut och ett nytt ser dagens ljus. Projekt Moberg sätter ofta blicken på historien, men för mig handlar det här projektet lika mycket om nutiden och framtiden. Det är oklart om det här kvalar in som en ”årskrönika”, men du får följa med på en snabb återblick på det gångna året, och sen in i framtiden – som ännu inte är skriven i sten.

Vi lever inte separat från historien. Precis som Viktor Rydberg skrev i Fädernas gudasaga om våra fornnordiska myter har också varje generation ”blifvit införlifvad som länk i en kedja, hvilken börjar med världens, gudarnes och människoslägtets upphof och ändar med Ragnarök och världsförnyelsen”.

Vi kan förstås bara påverka vår lilla länk i kedjan. Men vår länk – vår generation – har något gemensamt med tidigare generationer. Vilhelm Moberg hade den uppfattningen att den stora kampen genom seklerna alltid stått mellan de kontrollerande och de kontrollerade, det vill säga de som vill styra över andra och de som nöjer sig med att vara sin egen herre.

Redan 1947 varnade Vilhelm Moberg i en radiointervju i Dagens eko för utveckligen i Sverige, och att om den fortsatte skulle ”livet här i landet att bli outhärdligt för alla, som sätter något värde på sin individuella frihet, på självklara mänskliga rättigheter. Vårt folk har kämpat en dryg och seg kamp för att förvärva denna frihet, dessa rättigheter. De är dyrt betalade värden.”

Vi närmar oss 70 år sen han sa dom orden, och utvecklingen har fortsatt i samma riktning. Lagarna har förökat sig tillsammans med alla de förordningar, regleringar, blanketter, skatter, och andra sätt på vilket de styrande kontrollerar våra liv. Det senaste året är definitivt inget undantag. Tvångströjan har dragits åt allt hårdare under 2016 – och genom god socialdemokratisk fostran har vi fått lära oss att det är något bra, för det är ju vi själva som drar!

Är det här vår uppgift som medborgare i nationen Sverige? Att rösta en dag vart fjärde år och se på hur tvångströjan dras åt på oss själva tills vi inte längre kan fylla lungorna utan att behöva fylla i en blankett? Nej, inte om du frågade Vilhelm Moberg:

”Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.” – Vilhelm Moberg

De levande svenskarnas uppgift är att fortsätta svensk strävan på frihetens grund. Men svensk strävan sker inte längre på frihetens grund. Svensk strävan är än en gång kapad. Urgamla friheter som våra förfäder har betalat dyrt för – i människoliv och lidande – har återigen börjat ifrågasättas av de kontrollerande. Ja, från vissa håll ifrågasätts att någon svensk strävan överhuvudtaget har existerat.

Rätten att tala och tänka fritt, den rätt som tillhör alla fria folk, är inte längre självklar i deras ögon. Rätten att bestämma över sitt eget liv till fullo, den rätt som tillhör alla människor nu och för alltid, har varit under attack så länge det funnits människor som vill styra över andra. Den striden är inte över. Självklara mänskliga rättigheter är något som måste försvaras och förtjänas av varje generation. Vår generation är inget undantag.

Under det kommande året kommer Projekt Moberg därför fortsätta att följa Vilhelm Mobergs ord att ”envist hålla fast vid de elementäraste sanningarna och rättsbegreppen och åter och åter upprepa de självklara tingen”.

De självklara tingen är de som är mer värda än livet självt, som Vilhelm Moberg berättar:

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår:

Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts; mitt liv är redan till större delen förbrukat, och om det offras för mina barns oförbrukade livsmöjligheter, så utbytes därmed ett lägre värde emot ett högre. Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till.

Detta är värden, större än mitt liv, detta är värden att dö för. Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden.

Jag måste stå det onda emot.”

Att stå det onda emot

Dessa värden – dessa mänskliga rättigheter – hotas inte bara av de svenska politiker som inte ser någon gräns för hur mycket den politiska sfären får inkräkta i den privata. Våra rättigheter hotas också av en annan mer påtaglig ondska.

En våg av terror och övergrepp har svept genom Europa under 2016. Europa och Sverige kommer inte att vara förskonade från än mer ondska under 2017. Det har våra visa politiska ledare sett till, ivrigt påhejade av sina ideologiskt likasinnade kamrater i media, och därmed har de också gjort sitt etablissemang till en del av denna ondska – och satt Sverige på kurs mot den totala polisstaten. På senare tid har samma etablissemang förvisso vänt kappan efter vinden och gjort vissa tafatta försök att rätta till sina misstag, men skadan på våra rättigheter är redan gjord.

Det är bara en tidsfråga innan också svenskar tvingas betala det ultimata priset – att slaktas på den falska solidaritetens altare. Det kan bli din partner, ditt barn, din bror, din syster, din mor, din far, eller någon annan du känner som rycks ifrån dig. Det är hemskt. Vidrig ondska. Men det är verkligheten vi fått serverad av dom vi anförtrott med vår trygghet och våra barns framtid. ”Sverige har varit naiva” lät det från statsministern. Ja, naiva i tron att de styrande sätter svenska medborgares trygghet och frihet i främsta rummet.

Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man. Jag är inte den som ger nyårslöften. Däremot är mitt eviga löfte till mig själv, till dom jag älskar, och till alla er som tror på rättvisa och frihet detta: Jag kommer att stå det onda emot, än vilken skepnad ondskan tar sig. Om striden mot det onda skriver Torgny Segerstedt i en artikel 1 maj 1934:

”Det mörknar i världen. Det gäller en strid på liv och död för eller mot frihet och rätt, för eller mot allt det drömmare och diktare ha skänkt oss av idéernas återglans, för eller mot tron på det evigt mänskliga hos människorna.

Lycklig den ungdom, som idéerna kalla på och som lystra till dess rop. Om den går fram under blågula fanor eller under blodröda, om den arbetar på det ena eller andra livsområdet, om den bara i tro på andens, tankens, den goda viljans rätt trotsa de skaror, som stiga upp ur det förgångnas avgrunder, så må den prisas tiofalt lycklig. Trotset är här det mänskligas självhävdelse och den kan övervinna döden. Lyckliga alla som gå till strids för det högsta, det enda som ger livet innehåll, det mänskliga. Vårens outtömliga härlighet, livets ogenomträngliga meningsfullhet omsusar dem, om de än tåga mot ragnarök.”

Det må kännas som om Ragnarök väntar runt hörnet, och visst kommer det bli värre, men kom ihåg att efter Ragnarök väntar världsförnyelsen. Hur illa det blir, och vilket av de två som vi lämnar i arv till nästa generation, det är helt upp till oss.

Till alla er som är villiga att ge samma löfte – att stå det onda emot – vill jag inför det kommande året lämna med följande ord:

Gå inte stilla in i natten. Man måste rasa mot ljusets bortdöende.


Foto: K W Gullers / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Författare: Daniel Sjöberg

Daniel är initiativtagaren till Projekt Allmogen. Han är annars entreprenör, skogsman och friboren bonde på en egen liten gård, där han drivs av svart kaffe och frisk luft.