Allmogens historiska sysslor i September

Äppelskörd av Carl Larsson

“September, Höstmånad, hafwer 30 dagar. Dagen är 12 timmar och 40 minuter lång. Och Solen löper i Wigten, och är deruti ifrån den 14 dag Septembris intill den 14 Oktobris.” – Bondepraktikan

Ända in på förra seklet levde allmogen i Sverige nästan uteslutande på vad den svenska naturen kunde ge. De nordiska folken var i mångt och mycket självhushållande bönder, naturfolk som Vilhelm Moberg kallade svenskarna, som livnärde sig på jorden och skogen.

I tusentals år, hundratals generationer, har den nordiska myllan satt mat på bordet för våra förfäder. Generation efter generation. Men hur såg deras kamp för överlevnad ut genom årets dagar och årstider? Med dessa ord inleder den gamla Bondepraktikan september, höstmånaden:

Nu skall bonden sitt korn uttröska,
Och fiskaren fångar sillen den färska,
Swinefläsk jag gerna äta må,
Desslikes fåremjölk och getemjölk också.

I höstmånan är godt åderlåtande, och då skall man bruka fåremjölk och getemjölk, hwilket är en besynnerlig god läkedom. Wakta dig för warmt bad. Man må ock bruka örter och frukt, det är icke skadligt. I Wigten är godt att wandra, skära hår af, göra bröllop, att föra sig i nya kläder och så och plantera.

I Vilhelm Mobergs bok Bondeåret sätts höstens början till Sankt Bartolomeus’ dag, den 24 augusti, och varar enligt en gammal beräkning till Sankt Klemens’ dag den 23 november. Moberg beskriver September som en hektisk månad för allmogen i Norden:

September överskuggas för bondens del av två angelägna sysslor: Att bärga in vårsäden och så höstsäden. Och i ännu högre grad än under andra årstider reglerar väderleken hans arbete, denna Herrans väderlek, som han omväxlande välsignar och förbannar, allteftersom den är honom till gagn eller förtret.

Nätterna förlängas och dagarna förkortas, och den 21 i månaden uppnås en viktig punkt: Då delar dagen och natten dygnet emellan sig; de delar rättvist och lika som bröder, som allmogefolk säger. Stubbåkrarna ligger öde och tomma, och höstplöjningen börjar. Det är i sanning en bråd tid för bonden.”

Moberg nämner även “potatisveckan” vid Mickelsmäss — månadsskiftet september — då potatisplockningen kräver alla tillgängliga händer. Efter potatisen var det rovornas och foderbetornas tur att ryckas ur jorden.

I Alfred Kämpes Svenska allmogens frihetsstrider från 1919 kan man läsa mer om allmogens sysslor under september månad på 1700-talet, taget ur prosten Reinerus Broocmans bok En Fullständig Svensk Hus-Hålds-Bok från 1736. (Alfred Kämpe, Svenska allmogens frihetsstrider, volym 2, s 205)

Broocman skrev ner de här punkterna baserat främst på större lanthushåll, men torde också i mindre grad gälla mindre hushåll, och har säkert varit aktuellt inte bara under 1700-talet utan under många århundraden, om inte årtusenden.

September månads sysslor.
§ 1. Vete sås, ängar rödjas, jagas, skjutes och dikas.
§ 2. Nu upptagas rovor och rötter, kålen upphackas i nedanet.
§ 3. Vid fullmänen nedplockas äpplen och päron. När kämoma svartna är det hög tid därtill. Strax efter fullt ny omplanterar man unga träd.
§ 5. Nu inställes och inbindes boskapen, men gödboskapen för sig, fåren tvättas och klippas. Både unga och gamla svin läggas på gödstijan. Rågen måste aktas för getterna.
§ 6. Fölungarna utsläppas icke vid töcknigt väder. Så snart det fryser på, låter man icke boskapen gå ute längre, ty då få de halssjukdomar.
§ 7. Höns, gäss och kalkoner vändas i penningar; “dem man icke vill ligga på över vintern läggas på gåsstijan att gödas.
§ 8. Man fångar icke längre några kräftor, metreven förlänges och sänkes djupare, emedan fisken åter beger sig till djupet.
§ 9. Hemma skall man röta lin, hampa, bråka och häckla, ansa humle gården, täcka ladugårdshusen, folk leges. bistackarna skattas, vax smältes etc. Kvällar och mornar tröskas.

Också tjärbränning var en viktig syssla i september, där man framställde tjära ur stubbar och rötter av kådrik tall, så kallad “tôrrve'”. Tjära användes till att smörja vagnar, tjära dörrar, knutskallar och uthus, och inte minst kyrktak, kyrktorntak och klockstaplar. I boken Från självhushållets lyckliga dagar (1933) skriver J.L. Saxon vidare om arbetet på en bondgård i Närke på 1850-60-talen att september var tiden för skörd av ärtor, havre, bondbönor, men också frukt och bär.

Av skogsbären tog man egentligen ej vara på andra än lingonen. Man bildade sällskap från olika gårdar i byn stora lag, mest kvinnor och barn. De ville ej ha unga karlar med, ty då blev ingenting gjort, sade de. Lingonplockningen ansågs som ett nöje. Duktig matsäck medfördes. Lingonen kokades i malmgryta till mos, som förvarades i träbyttor. Då ”lingemose” skulle förtäras, slog man i sirap — om man så hava kunde — och gräddmjölk. Det åts mest till potatis.

Päron och äpplen torkades och användes i fruktsoppa tillsammans med torkade körsbär, russin och sviskon. Körsbär gjordes till saft. Plommon, krusbär och vinbär åts färska. Smultron och hjortron däremot “utgjorde barnens uteslutande privilegium”. Blåbär tillvaratogs inte, utan användes bara för dess medicinska egenskaper.

“Hade någon dålig mage, anbefalldes han att på fastande mage äta ett kvarter färska blåbär dagligen. Mer än en försäkrade sig ha blivit botad för sin magsjuka genom en dylik kur.”

Frukt-tiden var enligt Saxon en kur-tid i det gamla bondesamhället. Man tillvaratog inte så mycket av skörden utan åt den färsk under denna korta tid på året.

“Det var som en årligen återkommande brunnskur, som ibland åstadkom en förmånlig rensning i form av ”utsot” (diarré) — det var särskilt fallet med plommonen —, och alltid gav den åt hela organismen den uppfriskning, som frukten bättre än något annat kan ge. Man visste då ingenting om fruktens och bärens mineralämnen och vitaminer, men man visste att de voro förmånliga att förtära.”

Krydd-, medicinal- och hushållsväxter

“På den tiden var naturen ej en förborgad bok för den, som vistades i densamma, såsom fallet nu är med de flesta stadsbor. Man visste i en mängd fall vad växterna hette och, ännu mera, deras användning. Naturen var då en öppen bok, som talade och lovade.

Insamling av krydd-, medicinal-, hushålls- och färgväxter ägde rum vid de tider då växten därför bäst ägnade sig, och detta var väl känt av alla.

Kummin var allmän brödkrydda.

Den silkesmjuka ängsullen samlades till örngottskuddar, om ej åt någon mera, så åtminstone åt lillen i vaggan.

Om växter som läkemedel har jag, som nämnt, skrivit ett utförligare arbete. Därför förbigår jag dem här, endast erinrande att en mängd örter voro kända och mycket använda läkemedel.

Valeriarot eller lavendel lades i kläderna för att dessa skulle få behaglig doft.

Till helgerna beströddes golvet i stugan med enris eller, i brist därpa, granris. Det gav ej blott ett utseende av helg utan även en behaglig doft. Och enriset var dessutom ett desinfektionsmedel.

Om man i ett hus haft en smittosam sjukdom, gick man genom alla rummen med en brinnande enrisruska. Det var smittrening.” – J.L. Saxon, Från självhushållets lyckliga dagar, s 128

Utöver medicinalväxter hämtades också mossa in från Närkes skogar. “Brunmôse” användes för att täta väggarna med och “vitmôse” användes som torkningsmedel vid skurning. Mossan togs på hösten innan det frös, torkades och förvarades för att brukas i mån av behov. Den torkade vitmossans förmåga att ta upp fuktighet beskrivs av Saxon som “fenomenal”. Efter skurningen kastades den på dynghögen. Också renmossa samlades in:

“Renmossa togs och torkades för att brukas som inlägg mellan ytter- och innerfönster om vintern. Eftersökta voro då de röda lavkalkarne som prydnad. En del brukade torkade ringblommor därtill.”

Viktiga dagar i September

I det gamla bondesamhället var mickelsmäss en av de största helgerna på året. Detta berodde på att skörden var bärgad vid denna tid. Mickelsmäss, som ursprungligen är en katolsk hyllningsdag för ärkeängeln Mikael, inföll då förråden var fyllda av mer mat än någon annan tidpunkt på året. Det var också vanligt att ljuskällor av olika slag fick tändas efter denna helg, för att sedan brinna under vinterhalvåret. Under veckan som följde hade tjänstefolket också en rad rättigheter, såsom ledighet och rätten att säga upp sitt kontrakt och ta tjänst vid en annan gård.

Tjänstetiden för tjänstehjon sträckte sig förr från Mickelsmäss till Mickelsmäss, med undantag av den här friveckan, som har fornåldrig hävd: “sju nätter mellan stämmodagen måga legohjon fria vara, men ej längre”, heter det här, “sedan skola de i tjänst gånga” kan man läsa i Svenska allmogens frihetsstrider, volym 1, s 174.

Källor

Bondepraktikan, 1875
Kämpe, Alfred, Svenska allmogens frihetsstrider, volym 1, 1918
Kämpe, Alfred, Svenska allmogens frihetsstrider, volym 2, 1919
Moberg, Vilhelm, Bondeåret, 1966
Saxon, J.L., Från självhushållets lyckliga dagar : arbetet i en bondgård i Närke 1 januari – 31 december på 1850-60-talen, 1933

Författare: Daniel Sjöberg | sjbrg

Daniel är initiativtagaren till Projekt Allmogen. Han är annars entreprenör, skogsman och friboren bonde på en egen liten gård, där han drivs av svart kaffe och frisk luft.