Artikel: Den heliga natten

Den heliga natten av Selma Lagerlöf

Den här julsagan av Selma Lagerlöf är hämtad ur novellsamlingen Kristuslegender som utkom första gången 1904.

När jag var fem år gammal, hade jag en så stor sorg. Jag vet knappast om jag har haft någon större alltsedan.

Det var då, som min farmor dog. Allt intill dess hade hon varje dag suttit i hörnsoffan i sitt rum och berättat sagor.

Jag kan inte minnas annat, än att farmor satt och berättade och berättade från morgon till kväll och att vi barn sutto stilla bredvid henne och hörde på. Det var ett härligt liv. Inga andra barn hade det som vi.

Det är inte mycket jag kommer ihåg om min farmor. Jag minns, att hon hade vackert, kritvitt hår och att hon gick mycket krokig och att hon alltid satt och stickade på en strumpa.

Så minns jag även, att när hon hade berättat en saga, brukade hon lägga sin hand på mitt huvud, och så sade hon: ”Och allt det där är så sant, som att jag ser dig och du ser mig.”

Jag kommer också ihåg, att hon kunde sjunga visor, men det gjorde hon inte alla dagar. En av de där visorna handlade om en riddare och ett sjörå, och den hade till omkväde: ”Blåser kallt, kallt väder över sjö.”

Så kommer jag ihåg en liten bön, som hon lärde mig, och en psalmvers.

Av alla de sagor, som hon berättade mig, har jag blott ett svagt och oredigt minne. Det är endast en enda av dem, som jag minns så väl, att jag skulle kunna berätta den. Det är en liten berättelse om Jesu födelse.

Se, detta är nästan allt, som jag kommer ihåg om min farmor, förutom det, som jag minns bäst, och det är den stora saknaden, när hon var borta.

Jag minns den morgonen, då hörnsoffan stod tom och då det var omöjligt att begripa hur dagens timmar skulle få ett slut. Det minns jag. Det glömmer jag aldrig.

Och jag minns, att vi barn fördes fram för att kyssa den dödas hand. Och vi voro rädda för att göra det, men då sade någon till oss, att det var sista gången, som vi kunde tacka farmor för all den glädje, som hon hade gjort oss.

Och jag minns hur sagor och visor körde bort från gården, inpackade i en lång, svart kista, och hur de aldrig kommo igen.

Jag minns, att det var något borta ur livet. Det var, som om dörren till en hel vacker, förtrollad värld, där vi förr fritt kunde gå ut och in, hade blivit stängd. Och nu fanns det ingen, som förstod sig på att öppna den dörren.

Och jag minns, att vi barn så småningom lärde oss att leka med dockor och leksaker och leva som andra barn, och då kunde det ju se ut, som om vi inte mer saknade vår farmor eller kommo ihåg henne.

Men ännu i denna dag, efter fyrtio år, då jag sitter och samlar ihop de legender om Kristus, som jag har hört borta i österlandet, vaknar den lilla sägnen om Jesu födelse, som min farmor brukade berätta, upp inom mig. Och jag får lust att tala om den än en gång och att låta den komma in i min samling.


Den heliga natten

Det var en juldag, då alla hade rest till kyrkan utom farmor och jag. Jag tror, att vi voro ensamma i hela huset. Vi hade inte tagits med, därför att den ena var för ung och den andra var för gammal. Och vi voro ledsna båda två över att vi inte hade fått fara till ottesången och se julljusen.

Men när vi sutto där i vår ensamhet, började farmor att berätta.

— Det var en man, sade hon, som gick ut i mörka natten för att låna eld. Han gick från stuga till stuga och knackade på. ”Kära, hjälp mig!” sa han. ”Min hustru har nyss fött ett barn, och jag måste göra opp eld för att värma henne och den lille.”

Men det var djup natt, så att alla människor sov. Ingen svarade honom.

Mannen gick och gick. Till sist fick han se ett eldsken lysa på långt håll. Han vandrade då i den riktningen och såg, att elden brann ute i det fria. En mängd vita får låg och sov omkring elden, och en gammal herde satt och vakade över hjorden.

När mannen, som ville låna eld, kom fram till fåren, såg han, att tre stora hundar låg och sov vid herdens fötter. De vaknade alla tre, när han kom, och öppnade sina vida gap, som om de ville skälla, men det hördes inte ett ljud. Mannen såg, att håren reste sig på deras ryggar, han såg, att deras vassa tänder lyste glimmande vita i eldljuset och att de störtade emot honom. Han kände, att en av dem bet om hans ben och en om hans hand och att en hängde sig vid hans strupe. Men käkarna och tänderna, som hundarna skulle bita med, ville inte lyda dem, och mannen led ingen den minsta skada.

Nu ville mannen gå vidare för att få vad han behövde. Men fåren låg så tätt intill varandra, rygg vid rygg, att han inte kunde komma fram. Då steg mannen upp på djurens ryggar och vandrade på dem fram till elden. Och inget av djuren vaknade eller rörde sig.

Så långt hade farmor fått berätta ostörd, men nu kunde jag inte låta bli att avbryta henne.

— Varför gjorde de inte det, farmor? frågade jag.

— Det får du veta om en stund, sade farmor och fortsatte sin historia.

— När mannen var nära nog framme vid elden, såg herden opp. Han var en gammal, vresig man, som var ovänlig och hård emot alla människor. Och när han såg en främmande komma, ryckte han till sig en lång, spetsig stav, som han brukade hålla i handen, då han vallade sin hjord, och kastade den emot honom. Och staven for vinande rätt emot mannen, men innan den träffade honom, vek den åt sidan och susade förbi honom långt utåt fältet.

När farmor hade hunnit så långt, avbröt jag henne på nytt.

— Farmor, varför ville inte käppen slå mannen? Men farmor brydde sig inte om att svara mig, utan hon fortfor med sin berättelse.

— Nu kom mannen fram till herden och sa till honom: ”Käre, hjälp mig och låt mig låna litet eld! Min hustru har nyss fött ett barn, och jag måste göra opp eld för att värma henne och den lille.”

Herden hade helst velat säga nej, men då han tänkte på att hundarna inte hade kunnat skada mannen, att fåren inte hade sprungit för honom och hans stav inte hade velat fälla honom, blev han en smula rädd och tordes inte neka honom vad han begärde.

”Ta så mycket du behöver!” sa han till mannen.

Men elden var nära nog utbrunnen. Där fanns inte kvar några stockar eller kvistar, utan endast en stor glödhög, och den främmande hade varken skyffel eller skopa, som han kunde bära de röda kolen i.

När herden såg detta, sa han på ny it: ”Ta så mycket du behöver!” och han var glad åt att mannen inte skulle kunna bära med sig någon eld.

Men mannen böjde sig ner, plockade kol ur askan med bara händer och la dem i sin mantel. Och varken svedde kolen hans händer, då han rörde vid dem, eller svedde de hans mantel, utan mannen bar bort dem, såsom om det hade varit nötter eller äpplen.

Men här blev sagoberätterskan avbruten för tredje gången.

— Farmor, varför ville inte kolen bränna mannen?

— Det ska du få höra, sade farmor, och så berättade hon vidare.

— När den där herden, som var en så elak och vresig människa, såg allt detta, började han undra för sig själv: ”Vad kan detta vara för en natt, eftersom hundarna inte biter, fåren inte rädes, spjutet inte dödar och elden inte bränner?” Han ropade den främmande tillbaka och sa till honom: ”Vad är detta för en natt? Och varav kommer det sig, att alla ting visar dig barmhärtighet?”

Då sa mannen: ”Jag kan inte säga dig det, om du inte själv ser det.” Och han ville gå sin väg för att snart kunna få tända opp eld och värma sin hustru och barnet.

Men då tänkte herden, att han inte ville förlora mannen alldeles ur sikte, innan han hade fått reda på vad allt detta kunde ha att betyda. Han reste sig opp och gick efter honom, ända till dess att han fann hans hem.

Då såg herden, att mannen inte hade så mycket som en stuga att bo i, utan han hade sin hustru och barnet liggande i en berggrotta, där det inte fanns annat än nakna, kalla stenväggar.

Men herden tänkte, att det stackars oskyldiga barnet kanske skulle frysa till döds där i grottan, och fastän han var en hård man, blev han rörd och tyckte, att han ville hjälpa barnet. Och han lossade sin ränsel från skuldran, och ur den tog han fram ett mjukt och vitt fårskinn, gav det till den främmande mannen och sa, att han skulle låta barnet sova på det.

Men i detsamma som han visade, att också han kunde vara barmhärtig, blev hans ögon öppnade, och han såg vad han inte förut hade kunnat se och hörde vad han inte förut hade kunnat höra.

Han såg, att runtomkring honom stod en tät ring av små silvervingade änglar. Och var och en av dem höll ett strängaspel i sin hand, och alla sjöng de med hög röst, att i natt var frälsaren född, som skulle frälsa världen från dess synder.

Då förstod han, att alla ting var så glada denna natt, att de inte ville göra något ont.

Och det var inte bara runtom herden, som det fanns änglar, utan han såg dem överallt. De satt inne i grottan, och de satt utanför på berget, och de flög under himmelen. De kom gående på vägen i stora flockar, och när de gick förbi, stannade de och kastade en blick på barnet.

Det var sådant jubel och sådan glädje och sång och lek, och allt detta såg han i mörka natten, där han förut ingenting hade kunnat varsna. Han blev så glad över att hans ögon hade blivit öppnade, att han föll på sina knän och tackade Gud.

Men när farmor hade kommit så långt, suckade hon och sade:

— Men vad den herden såg, det kunde vi också se, för änglarna flyger under himlen varje julnatt, om vi bara förmådde urskilja dem.

Och så lade farmor sin hand på mitt huvud och sade:

— Detta ska du komma ihåg, för det är så sant, som att jag ser dig och du ser mig. Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

Diskutera Den heliga natten med medlemmar

Bli medlem i Allmogen, hela Sveriges frihetliga och oberoende kulturförening, och diskutera Selma Lagerlöfs Den heliga natten och mycket mer i kommentarsfälten på Allmogen.org. Redan medlem? Logga in här.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen bevarar och tillgängliggör kunskap om vår svenska historia och kultur för alla, gratis. Med ditt stöd kan vi göra mer. Om du vill att skildringen av vår historia och vårt kulturarv ska stå fri och oberoende från både staten och kapitalet, om du sätter värde på tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

Från 50 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen bevarar och tillgängliggör kunskap om vår svenska historia och kultur för alla, gratis. Med ditt stöd kan vi göra mer. Om du vill att skildringen av vår historia och vårt kulturarv ska stå fri och oberoende från både staten och kapitalet, om du sätter värde på tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

Från 50 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.