Artikel: Ett släktled försvinner

Ett släktled försvinnner

”Den gångna generationen störtade sin tids gudabilder. De voro dem gramse. Ett kommande släkte skall välta våra tempelstoder. Det må ske. Gudabeläten äro förgängliga och begränsade ting.”

Timmarna skrida. Det är ibland som såge man dem en för en stiga fram, sluta sig till raden, passera och bliva borta. De ha gestalt och uppsyn medan de taga ut stegen, så suddas konturerna ut och de upplösa sig i töcknet. Men i oavbruten rad stiga nya fram. Var har sin min, grubblande och eftertänksam eller uppsluppet glad. Många stirra med tomma ögonhålor ut i tråkigheten. Förbi skrida de en för en, ingen glömmer taga ut stegen.

De skifta dräkt med tiden själv. Sinnelaget, näppeligen. Oändligt annorlunda synes visserligen allting jämfört med den gång alla de stodo i sin mannaålders kraft, som nu sjuttioåriga och mer gå in i mörkret. Staaff, Branting, Ellen Key, Harald Hjärne, August Strindberg, Knut Wicksell, Ola Hansson, det är lönlöst att försöka räkna upp namnen på alla dem, vilka gåvo sin prägel åt årtiondena närmast före och efter sekelskiftet. De fingo sin signatur av det stora befrielseverk, som hades för händer eller troddes vara för handen. Fördomar skulle sprängas bort, gammal möglad romantik röjas undan. Lag och sedvänjor, som hämmade individens fria utveckling, angrepos och raserades. Luft och ljus skulle släppas in. Skumma trostankar, som tyngde sinnena, skulle avlyftas. I naturens sol och vind skulle människorna växa raka och fria. Massorna, som skubbats undan till skuggsidan, fingo sina talesmän. De förtryckta, som intet hade att säga till om, sammanslöto sig och reste sina standar: »vi kräva.» Ungdomen. som bjöd tidens tankar ett hemvist, gjorde de undanträngdes sak till sin. Rätten att vara människor och själva forma sitt öde, rätten att vara herre i eget hus finge ej förhållas svenska folket. En trångbröstad och inskränkt rikemanskast fick icke i däst självbelåtenhet bestämma över landet Makten måste vridas ur dess feta händer. Med friskt mod gick man till storms mot allt det gamla och murkna.

Striden är lyktad. Angriparna vunno sitt mål. En ny klass har gripit makten. Växa viljorna raka och fria nu? Har meningsförtrycket blivit mindre? Åh, nej. Hela skillnaden är att maktens innehav har flyttats. Möjligen har allt ytterligare brutaliserats, sedan de nya herrarna slagit sig ned vid maktens köttgrytor. Vi ha nya omgivningar att finna oss till rätta i, men de människor, som skola finna sig tillrätta, äro likadana som det förra släktledets. Den tidens ungdom talade respektlöst om det som var fäderna heligt. Vår tids gör likadant. Den tiden kanoniserade sina märkesmän; vår tid kanoniserar sina. De som makten hava och de som den eftersträva kunna aldrig lida, att andra tänka olika med dem. De rasa, när de varsna en spefull min. Makten fördummar, har det sagts. Det är en tes som upphöjts till trossats inom de kretsar, som äro utestängda. Makten fördummar icke, den lämnar allenast sina utövare tillfälle att föra sina inneboende egenskaper till torgs. Så kommer sig att dumheten där lyser i all sin färgprakt.

Bland det egendomligaste i det mänskliga själslivet är detta behov att truga sin mening på andra. De flesta åskådningar äro andrahands, äro lånegods; en oändlig ringa bråkdel av det en människa nämner sin mening är av hennes egen tankes tillverkning. Detta egna förekommer i de flesta fall i så minimala doser, att dess förefintlighet icke låter sig påvisas. Icke förty har knappt en människa anammat en föreställning, innan hon rusar ut att värva meningsfränder. Det är icke bara de troende, som driva propaganda. Alla förfara på samma sätt. Det är icke omtanke om andras väl, som driver till denna frikostighet med sanningen. Det är snarare en känsla av att sanningens pärla svartnar och mister sitt värde, om icke andra ögon än ens egna smekas av dess milda glans. Det är aldrig en människa nog att ensam få koxa in i Guds hemligheter. Andra måste släpas fram till titthålet och se samma sak, identiskt samma sak.

Tack vare denna intellektuella hjordinstinkt får varje tidsskede sin bestämda signatur. Ensidigheten är dess styrka. Den vill något, ofta fåviskt visserligen, om det inte möjligen ligger något i påståendet, att det att något vilja är all visdomens begynnelse. Den föregående och den efterföljande generationen aktar som regel föga vad den mellanliggande velat, och mumlar ofta orden: »Du ville dumt, och Du kunde vad Du ville.» De som veta att varje sak har två sidor, för att icke spilla ord på de beklagansvärda, som fått för sig, att den som regel har ännu fler och tanklöst rätta sig efter denna förmenta insikt, de avstå därmed från att öva inflytande på händelseloppet.

Timmarna skrida. Allt förändras, utvärtes sett. Släktleden söka sig nya idoler, behovet att dyrka förbliver sig likt. De hedra sina märkesmän, det är riktigt och rätt. Hur gick icke 80- och 90-talets ungdom till storms mot sina fäders fåniga hjältedyrkan! Kanoniserar vår tid mindre flitigt? Hur stritt än detta de vänligt stämda känslornas flöde rinner, är det i och för sig sympatiskt och som sådant fridlyst. Det är mänskligt, blott allt för mänskligt att också missbruka de hänsovnes minne och namn. Het händer ofta, utmanande ofta, att deras minne, som lagt sina ögon samman, omedelbart brukas som tillhyggen i den dagliga trätan. Den, som mer eller mindre vildsint svänger tillhygget, känner sig trygg för att ingen vill ådraga sig det hat, som följer på ett kränkande av regeln de mortuius nil nisi bene. Han kan fritt posera i sin ädla harm. Något tanklösare är det, att av den endräktiga erkänslan vid en bår inspireras till ett harmfyllt utfall mot de officiella institutioner, som förvägrat den hänsovna de hedersbetygelser, som enligt den skrivandes oförgripliga mening bort förlänas, och till en gliring mot en annan hänsoven, som i livstiden skiftat hugg med den döda. Det berättas en ruskig historia om en Cromwells krigare, som högg tänderna i ett lik, som uppgrävdes, emedan det icke ansågs förtjäna att vila i ro. Det ruskiga bemänges med löje, när en pennfäktare till en hänsoven människas förhärligande hugger in på hennes längesedan döde motståndare. Men allt detta är mänskligt. Det är mänskligt, att av ädla känslor göra ett tvetydigt bruk. Det har så alltid varit sed. Det kommer alltid att så förbliva.

Timmarna skrida. En hel generation håller på att försvinna vid synranden. Redbart och tappert ha många av dess märkesmän fäktat för sin tids tro, arbetat på sin tids uppgift. Den var icke att giva en totalvy över tillvaron, utan att genomföra en bestämd tanke om samhällets omdaning. »Den som gjort sin tid tillfyllest, har gjort nog för alla tider.» Det var icke den tidens fel och det skall icke inkräkta på det erkännande, dess ledare få skörda, att deras befrielseverk fick allt mänskligt verks bristfullhet.

För varje band som löstes, knöts ett nytt, för varje fördom, som lystes i bann, frodades en ny i solljuset. I grunden är det en välsignad sak, att så sker. Livet skulle ju annars undan för undan mista sitt salt. Vi skulle få det allt bättre och bekvämare, med andra ord gå miste om det högsta i livet, krafternas anspänning i strid mot den dumhet och den självbelåtna maktfullkomlighet, som alltid och evigt vill breda sig här i världen. Den gångna generationen störtade sin tids gudabilder. De voro dem gramse. Ett kommande släkte skall välta våra tempelstoder. Det må ske. Gudabeläten äro förgängliga och begränsade ting. Den evige anden flyr dem. Han lever endast i själva jagandet efter det rätta, sanna och sköna.

Timmarna skrida förbi, en för en. Deras yttre ändras. Deras uppsyn skiftar. De mänskliga känslor och stämningar, som dragen återspegla, förbliva i evighet variationer på ett och samma mänskliga tema. Elakhet växlar med godhet, överflödande rikedom med tomhet, sorg med glädje, men alla gå de med avmätta steg eller med ilande hast — förbi.

Diskutera Ett släktled försvinner med medlemmar

Bli medlem i Allmogen, hela Sveriges frihetliga och oberoende kulturförening, och diskutera Torgny Segerstedts Ett släktled försvinner och mycket mer i kommentarsfälten på Allmogen.org. Redan medlem? Logga in här.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen har som mål att bevara och och göra vår folkliga historia och kultur tillgänglig för alla helt gratis (och reklamfritt). Men för att lyckas behövs din hjälp. Om du uppskattar vår historia och vårt nordiska kulturarv, om du uppskattar tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

50 kr / månaden

100 kr / månaden

1000 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen har som mål att bevara och och göra vår folkliga historia och kultur tillgänglig för alla helt gratis (och reklamfritt). Men för att lyckas behövs din hjälp. Om du uppskattar vår historia och vårt nordiska kulturarv, om du uppskattar tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

50 kr / månaden

100 kr / månaden

1000 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.