Artikel: Europas avkristnande

“Det är icke möjligt att ställa något horoskop för kristendomens framtid. I stora delar av Europa arbeta de makthavande öppet på dess utrotande.”

Det är icke bara Europas politiska och samhälleliga förhållanden, vilka för närvarande befinna sig i smältugnen. Även de moraliska och religiösa föreställningar, vilka under sekler utgjort det andliga livets stomme trasas sönder och skrotas ner. Vad nytt som kan komma fram ur degeln, vet ingen.

Vilken roll kristendomen spelat i de vita folkens liv, behöver icke framhävas. Även där dess dogmbyggnad och hela metafysik förkastats, har dess moraliska livsinställning, sådan denna tecknats i bergspredikans paradoxer och Jesu ord, allmänt vördats. Det som drabbat tyngst i kritiken av kyrkan och allt dess väsen, har varit, att den icke förverkligat detta ideal, eller rättare i stället för att sträva därefter åstadkommit en vrångbild av den livsförsel evangeliet föreskriver.

I känslan av att kristendomens makt över själarna berodde på dess moraliska höghet, läto dess försvarare lärobyggnaden falla i ruiner, såsom varande ett för nutida förhållanden odugligt gammalt fäste. Man förskansade sig istället bakom kristendomens oöverträffade sedliga ideal. Hur det än förhöll sig med livet efter detta och gudsbegreppet och lärans övriga kärnpunkter, ett mera föredömligt rättesnöre för människors liv än det evangelierna gåvo, fanns icke.

Och nu är det just detta kristendomens förment ointagliga fäste, som håller på att raseras. Hela Ryssland avkristnas. Ingen lärer hindras att förrätta sin gudstjänst i sovjetrepubliken, efter vad det påstås. Men ungdomen uppfostras till ateism. Religionen är enligt kommunisternas mening opium för folket. Detta opium-missbruk vill man vänja befolkningen av med. Och det är icke bara kristendomen som rycks upp med rötterna. Judendomen behandlas på samma sätt. Judarna äro i Ryssland medborgare som alla andra. De ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra medborgare. Den särprägel, som riter och sedvänjor givit dem, utplånas. Kristendom och judendom äro båda ställda på avskrivning. Om den positiva religionen kan sägas ha fått någon ersättning, så utgöres denna av tron på den nya tingens ordning, som kommunismen strävar att åstadkomma.

Den grekisk-katolska kyrkan ligger i ruiner. Den tyska protestantismen är på väg att dela dess öde. Ännu göra många präster invändningar och utsätta sig för obehag för att hävda sin lutherska tro. Men de drista sig icke öppet förkasta nationalsocialismen som sådan. I det de buga sig sju resor för systemet och dess galjonsbild, förneka de sju resor den mästare, de utgiva sig för att bekänna. Nationalsocialismen vill vara en livsåskådning. Den sätter utan omsvep det tyska folket, den tyska rasen, i stället för Guds rike. Böhmaren Hitler är dess högsta väsen och balten Rosenberg, född rysk undersåte, är dess profet. Med kristendomen är denna åskådning oförenlig. Det tyska folkets avkristning är påbörjad.

En ännu verkningsfullare kampanj mot kristendomen pågår emellertid i och med den återgång till våldet i dess brutalaste former, som sker ganska allmänt i det nutida Europa. Det bloddrypande förtrycket i Ryssland, det råa bödelsväldet i Tyskland, det fascistiska skräckregementet i Italien, äro samtliga utslag av en moral, som är diametralt motsatt allt vad kristendom heter. Och kristendomens storhet var att den etiskt utformat det mänskliga såsom sådant. Nu ersätter man denna moral med den oinskränkta självhävdelsens. Man hångrinar åt mänsklighetens bud, med spikklädda stövlar sparkas människor ihjäl och trampas samtidigt humanitetens elementära bud i smutsen. Människor torteras och segpinas, marteras kroppsligen och andligen. Alla kristendomens bud ha vräkts på avskrädeshögen.

Även de folk, vilka icke låtit sin frihet och sitt lagbundna samhällsskick fara, ha anpassat sig efter de metoder som tagits upp inom de styrelser, vilka strypt all frihet och rätt inom sina landamären. En fullkomligt ohöljd cynism angiver tonen. Anständigheten förvägras även den tribut, som hyckleriet utgör. Ingen ids längre advocera för maktens rättfärdigande. Det är bara fråga om vad som lyckas. När en stormakt öppet och skrytsamt affischerar ett tillämnat överfall på en svagare stat, så ställa de andra stormakterna in sig på att låta orättfärdigheten ske. Ingenstädes tager man anstöt av att en blodig orätt planeras. Den som är för svag att värja sig ligge ogill. Det är vad den allmänt godkända uppfattningen går ut på. Denna stråtrövarmoral kommer till synes, när verklighetens sträva vind skingrar den frasernas molnstod, som utgivits för en vägvisare till framtidens förlovade land.

Denna allmänt godkända stråtrövarmoral innebär ett obetingat underkännande av alla kristendomens bud. Föreskriften: sök ditt eget med stöld, rån och mord, kan verkligen icke bringas i överensstämmelse med kristendomens universella kärleksbud. Har det kunnat sägas, att Kristus bott i deras hjärtan, vilka förnekat honom med sina läppar, men tjänat honom med sina gärningar, så kan det icke påstås, att de som både i ord och handling visa sitt förakt för allt det Jesus ville lära människorna hålla heligt, avlägga annat vittnesbörd om honom än kontrastverkans.

Det är icke möjligt att ställa något horoskop för kristendomens framtid. I stora delar av Europa arbeta de makthavande öppet på dess utrotande. Man kan icke påstå, att dessa ansträngningar äro fåfänga. Kristendomen väjer och faller undan. Den skapar icke martyrer, i varje fall icke på långt när i samma utsträckning som politiska övertygelser. Och föga solidaritet giver sig till känna mellan de olika ländernas kristna. Eller har någon hört några flammande protester, har viljan att taga risker försports? Ljumt och slött omtalas den framfart kyrkorna få röna inom stora delar av Europa. Och ingen enda myndig stämma har höjts för att brännmärka det cyniska förakt för rätt och mänsklighet, som präglar Europas politik. Skall man döma efter vad som förmärkes, vilar kristendomen redan i sin grift. Skall den uppstå i någon form, då den massa som nu sjuder i smältugnen ånyo tager fast gestalt i sin gjutform? Eller skall den visa sig tillhöra det slagg, som bränts ut i hettan? Svaret beror på den insats den befinnes ha gjort i kampen mot de hemsökelser, som nu hålla Europas folk på sträckbänken. Skall kristendomen ånyo bliva en makt i de europeiska folkens liv, måste den hävda sig som något annat och mera än en tillgjord litterär modenyhet eller en oförarglig sällskapslek. Den måste ha mera kraft än som åtgår att sira en komfortabel tillvaro med prydliga arabesker. Kanske lever nere i det fördolda ännu kvar den kraft, som sände martyrerna i döden, som reste katedralerna, som besjälade Cromwells järnsidor.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Jag satsar nu allt på att kunna ägna all min tid åt arbetet med att bevara och göra vår frihetliga historia, allmogens historia, tillgänglig för alla gratis (och reklamfritt). Men för att lyckas behöver jag din hjälp. Om du uppskattar vår historia och vårt nordiska kulturarv, och vill vara med och bevara dem, överväg att bli stödmedlem med ett återkommande stöd varje månad som du själv väljer, mellan en kopp kaffe och en fin middag. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

25 kr / månaden

50 kr / månaden

100 kr / månaden

1000 kr / månaden

Börja nu

Engångsdonation

Du kan också stödja projektet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge nu

På bild (från vänster): Nils Dacke, Fabian Månsson, Alfred Kämpe, Selma Lagerlöf, Dan Andersson, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, Torgny Segerstedt, Gustaf Fröding, August Strindberg. Ingen av personerna har något officiellt samröre med Projekt Allmogen, men vi är officiellt deras största beundrare.

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.