Erik Brate

Erik Brate var en svensk språkforskare och runkännare. Brate blev student i Uppsala 1876, studerade forngermanska språk och sanskrit vid universitetet i Strassburg 1882–1883, promoverades till filosofie doktor i Uppsala 1884 med avhandlingen Nordische Lehnwörter im Orrmulum och blev samma år docent i forngermanska språk.

Sedan han förestått professuren i svenska språket 1885–1887, utnämndes han 1887 till lektor i modersmålet och tyska språket vid Södermalms högre allmänna läroverk i Stockholm, där han blev kvar till 1922. Han utgav samma år Äldre Vestmannalagens ljudlära. Han blev 1904 ledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

1913 publicerades Erik Brates översättning av den äldre Eddan, även kallad Sämunds Edda.

Brate var en av Sveriges produktivaste runologer. Av hans övriga skrifter märks Runverser tillsammans med Sophus Bugge 1887–91, Fyrungastenen (1898), Östergötlands runinskrifter (1918), Södermanlands runinskrifter (1924), samt Svenska runristare (postumt utgiven 1925). Hans dokumentationsarbete resulterade även i manuskriptet till ett generallexikon över Sveriges runinskrifter.

Den nordiska språkforskningen hade i Erik Brate en av sina allra hängivnaste odlare, och det mödosamma och tidsödande skolarbetet, mäktade ej släcka hans vetenskapliga entusiasm. Han var en genomhederlig man, oegennyttig som få och en trofast vän i alla skiften." - E. Hellquist, Svenskt Biografiskt Lexikon

Böcker av Erik Brate:

Eddan

Den poetiska Eddan, innehållandes de nordiska guda- och hjältesångerna. Även kallad den äldre Eddan och Sämunds Edda.