Ellen Key om patriotism och storsvenskar som ville döda norrmän

Ellen Key porträtt

“Det är icke blott deras lands natur, minnen och författning, som eldar norrmännens flammande patriotism: det är framför allt framtidslandet de älska och besjunga.”

“En genom krig räddad union är att föredraga framför en upplöst union”, var tankar som luftades i vissa kretsar i Sverige under 1890-talet. I broschyren Svensk eller storsvensk patriotism? (1899), en sammanställning av fyra föredrag från 1898 och 1899, går författaren och kvinnosaksideologen Ellen Key (1849-1926) till angrepp mot den svenska överhet som ville bevara unionen mellan Sverige och Norge till varje pris.

Ofta har det i Sverige blifvit yttradt: att i det krig med Norge, om hvilket svenskarna under 1890-talet ordat och om hvilket antydningar varit hörda i sammanhang med våra ökade militära anslag, borde svenskarna icke blott nöja sig med att uppehålla unionens status quo. De borde genomföra det, som förfuskades 1814, nämligen att göra Norge till en svensk provins! Tanken på detta brott kallar man i Sverige – patriotism! Och man anser det förenligt med Sveriges ära och Sveriges rätt!

Detta var den storsvenska patriotismen, som Ellen kallade den. Sex år efter utgivningen av Ellens broschyr, det vill säga samma år som unionen upplöstes 1905, gick Socialdemokratiska Ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund ut än hårdare mot storsvenskarna med sitt antimilitaristiska manifest Ned med vapnen! – Fred med Norge!, i vilket han uppmanade soldaterna att vägra gå i krig och att “vapenen – om de skulle riktas mot någon – icke borde riktas mot norrmännen.” För det manifestet ställdes Zeth Höglund inför rätta och dömdes till sex månaders fängelse.

Den storsvenska patriotismen levde genom de patrioter som så älskade Sveriges storhet och frihet att de inte var villiga att erkänna norrmännen sin egna frihet. Underligt, tyckte Ellen.

Det är underligt att ständigt i nya former möta människans oförmåga att bringa sammanhang i sina rättsbegrepp, följdriktighet i sin frihetskärlek, opartiskhet i sina omdömen. Det finnes få andliga behof, så outvecklade som det, hvilket jag anser vara bland de högsta yttringar af såväl etisk som intellektuell öfverlägsenhet, det nämligen att sätta hvarje ny lifserfarenhet, hvarje ny stridsfråga, hvarje diskuterad princip i deras sammanhang med frihetens, rättvisans och utvecklingens begrepp, samt att först i detta sammanhang bedöma dem. Den, hvilken verkligen är i stånd till detta, han inser också det upprörande i att friheten och rättvisan kränkas, äfven när det sker för att sålunda bekämpa meningar, dem han själf ogillar.

Ellen Key, född utanför Västervik i Gladhammars socken, Södra Tjust härad i Småland, var en av sin tids mest inflytelserika författare, ihågkommen för sin kamp för kvinnors rättigheter och för sina starka ställningstaganden grundade på individualism, empirism och humanism. Hon lämnade inte människor oberörda, och även den här utläggningen om patriotismen fick ris, men också ros.

Ellen Key och Carl Milles
  • Facebook
  • Twitter
Ellen Key och skulptören Carl Milles omkring 1915

Tack för allt det rika, sköna stora Ni gifvit åt Sveriges folk, framförallt dess unga kvinnor.

Hildur Sandberg, en kvinnlig medicinare i Lund till Ellen Key

De som ville bevara unionen mellan Sverige och Norge till varje pris framhöll att Sverige helt enkelt inte skulle överleva utanför unionen, att den var “ett lifsvillkor för vårt land”. Liknande påståenden kan man höra från dagens “storeuropéer”, dvs. att Sverige (eller Storbritannien) inte skulle överleva utanför EU. Ellen kunde inte förstå varifrån en så “bottenlös pessimism med afseende å vårt folks lifskraft” kom ifrån, och menade att “Äfven om så vore, att vårt folk skulle gå under efter unionens upplösning, då vore detta bättre än att vi skulle fortlefva genom en oerhörd rättskränkning, ett stort politiskt brott mot ett annat folk.”

Ty en union mellan två folk är ett godt, endast så länge den, å ömse sidor, är önskad. Upphör den att så vara, blir den ej blott ett icke-godt, den blir ett ondt, en lifsfara.

Inga statliga förhållanden, “allra minst sådana, hvilka tillkommit på det sätt som de unionella”, har evighetsnatur, och dess former förändras i takt med att människorna utvecklas. Därför hade Sverige ingen rätt, menade Ellen, att neka det norska folket “de ändringar i den unionella öfverenskommelsen, som motsvara det norska folkets nuvarande utveckling.”

Norge framhålls i broschyren som ett land på stark frammarsch, bebott av ett kulturellt framskridet folk som hade egna visioner för sin framtid – ett folk som hölls tillbaka av en avdankad stormakts bojor. En stormakt fast i det förflutna, tyngd av föråldrade institutioner.

Jag är ingen fredsfanatiker. Jag anser själfförsvaret, således också försvarskriget, fullt berättigadt, ja äfven anfallet, om det gäller att hjälpa en broder i nöd. Men jag anser att den nationalkänsla, hvilken förordar broderkrig som ett yttersta tvångsmedel öfver ett annat folks fria vilja, är kulturelt efterblifven, är ett uttryck af råhet.

I broschyren dras paralleller till hur Tyskland i Sönderjylland “nedtrampar den danska nationaliteten” och hur Ryssland “krossar Finlands grundlagar och lägger dess folk under godtyckets och lögnens välde.”

Öfver allt detta uppröras vi här hemma i Sverige. Och med rätt. Men hafva vi då intet på närmare håll att uppröras öfver? Äro vi själfva fria från den sakförhållandenas och statsskälens demoralisation, hvilken vi hos andra nationer angripa?

De svenska politiker som idag upprörs allra mest över vad politiker i fjärran länder gör och säger, istället för att fokusera på de orättvisor och problem (förlåt, “utmaningar”) man själva har skapat på hemmaplan, tycks alltså vara bärare av en minst sekelgammal svensk statsmannatradition.

“Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?”, som man säger.

Ellen framhöll att varje principfast frihetsvän som själv ville åtnjuta frihet också måste respektera andra människors frihetssträvan, än om deras strävan gick åt motsatt håll från ens egen.

Den frihetsvän, hvilken genomtänkt sina egna grundsatser, kan icke lyfta ett finger för att lägga ett yttre hinder – vare sig lagligt eller ekonomiskt – i vägen för en mot honom själf riktad meningsyttring, till och med om denna vore en förolämpning. Och än mindre kan han göra det mot någon idé, ej ens en sådan, som han med alla andens vapen önskar besegra. Har frihetsvännen icke denna följdriktighet i sitt frisinne, då är detta endast en inkonsekvent förtryckarlust.

Gives inte denna grundläggande respekt för andra människors friheter och rättigheter, växer hatet.

Hatet har vuxit med en förfärande hastighet – det abstrakta, politiska hatet. Ty i verkligheten visar ännu hvarje beröring mellan svenskar och norrmän att sympati lefver på djupet. Medan hatet mellan individerna icke kan frodas, odlas å ömse håll det politiska hatet.

Hur hade historiens dom över Sverige sett ut om Sverige gett efter för hatet och gått ut i krig med sitt “broderfolk”? Om Sverige förklarat en norsk omröstning för självständighet olaglig, skickat in soldater som grep norska regeringstjänstemän, lagt till med svenska flottan i Oslo, beslagtagit valsedlar, och gjort allt i sin makt för att ta död på norrmännens framtidsdröm.

Vilket svar man än ger på den frågan kommer det aldrig bli mer än en gissning. Men i detta nu utspelar sig en inte helt olik historia i Spanien, där den spanska regeringen med våldsmedel försöker hindra Kataloniens invånare från att rösta om sin självständighet. Istället för att respektera kataloniernas vilja och, beroende på valutgången, skiljas åt på ett ärofyllt sätt valde Spaniens regering våldet. Historiens dom kommer vara därefter.

Men om den storsvenska (och storspanska) patriotismen är av ondo, vad är då den sanna patriotens uppgift enligt Ellen Key?

Den patriotiska uppgift, som således nu åligger en hvar, hvilken på en gång älskar sitt folk och mänskligheten, är att väcka svenskarna till känslan af att vi genom norskhatets och stillaståendets politik hålla på att förspilla vår stolta rätt att prisas som ett framstående kulturfolk, en i hög grad fri nation. Den äkta patriotismen är ej den, hvilken kallar allt som är godt, utan den hvilken med all kraft verkar för att allt skall bli bättre. Och det behöfves nu att verkliga fosterlandsvänner bruka all sin tankes klarhet, all sin känslas värme, dels för att bilda sig riktiga begrepp om de stridsämnen, hvilka uppröra Sverige och Norge, och dels för att främja de stora reformatoriska uppgifter hvilka alltjämt ligga olösta. Med förenade krafter skall det visa sig möjligt att, i den pågående striden mellan anden och styrkan, äfven nu anden blir segrare.
[…]
För generation efter generation, sekel efter sekel har den bästa lifsglädjen varit att, under nuets bördor, drömma om »framtidens land», det landet som ännu ingen fot beträdt och kanske ingen skall beträda!

Blott en vördnad för sina fäder och en kärlek till sin hembygd är inte nog enligt Ellen. Att också ha siktet på “framtidens land” och verka för att kommande generationer ska ha det än bättre än oss själva, det är enligt Ellen bränslet för sann patriotism. Norge framhålls här som en förebild.

Vykort från tiden för unionsupplösningen
  • Facebook
  • Twitter
Vykort från tiden för omröstningen.

Att låta människor som individer och tillsammans “gå sina egna vägar, göra sina egna misstag och nå sina egna mål”, men också att uppställa värdiga ideal för sig som man sedan strävar efter att realisera med hela sin livsenergi.

Den, som inga ideal äger, förtorkar andligen, ty där ingen utveckling finnes där inträder först stillestånd, sedan tillbakagång.

Men att vara patriot innebär också att ta striden mot ofrihet och orättvisa, och här talar Ellen särskilt till ungdomen:

Den ungdom, hvars själ ej sjuder af heligt trots mot allt förtryck, i hvad form det vara må; som icke ligger vaken af harm öfver en orättrådighet; som icke kan gråta öfver en låghet; den ungdom i hvars tinning blodet icke bultar gladt vid tanken på att själf taga del i striden mot ofrihet och orättvisa; som icke går ut under stjärnorna för att drömma drömmar om att själf lämna en lysande punkt kvar efter sin tillvaro – en sådan ungdom kan gärna när som helst dö, ty det kommer ändå aldrig att betyda något att den lefvat!

Mitt frihetliga framtidsland ser nog annorlunda ut än den framtid Ellen föreställde sig för över 100 år sedan. Men jag delar hennes hopp om framtiden, och övertygelsen att den enda vägen framåt är att människor måste tillåtas gå sina egna vägar, göra sina egna misstag och nå sina egna mål – i frihet.

Vi hoppas på det tjugonde århundradet, ehuru vi veta att, när gräset på våra grafvar vid nästa sekels sista vår blir grönt, då skola också den tidens människor alltjämt drömma om framtidens land!

Författare: Daniel Sjöberg | sjbrg

Daniel är initiativtagaren till Projekt Allmogen. Han är annars entreprenör, skogsman och friboren bonde på en egen liten gård, där han drivs av svart kaffe och frisk luft.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Jag satsar nu allt på att kunna ägna all min tid åt arbetet med att bevara och göra vår frihetliga historia, allmogens historia, tillgänglig för alla gratis (och reklamfritt). Men för att lyckas behöver jag din hjälp. Om du uppskattar vår historia och vårt nordiska kulturarv, och vill vara med och bevara dem, överväg att bli stödmedlem med ett återkommande stöd varje månad som du själv väljer, mellan en kopp kaffe och en fin middag. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

25 kr / månaden

50 kr / månaden

100 kr / månaden

1000 kr / månaden

Börja nu

Engångsdonation

Du kan också stödja projektet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge nu

På bild (från vänster): Nils Dacke, Fabian Månsson, Alfred Kämpe, Selma Lagerlöf, Dan Andersson, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, Torgny Segerstedt, Gustaf Fröding, August Strindberg. Ingen av personerna har något officiellt samröre med Projekt Allmogen, men vi är officiellt deras största beundrare.

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.