En författare och hans historiesyn – Vilhelm Moberg och Nils Dacke

Vilhelm Moberg år 1937, fotograf Bertil Danielsson, SVT Bild
Artikel först tryckt i Vilhelm Moberg-Sällskapets småskrifter nr 7, Ny Dag med Moberg (2010). Återpublicerad med tillstånd från Ulf. Tack!

I Vissefjärda och Virserum står statyer som minner om Nils Dacke och det uppror han ledde. Nils Dacke är alltså inte bortglömd, men vilken bild har vi av honom idag?

Han kämpade ju faktiskt med vapen för att bevara självstyret, sänka eller avskaffa skatter och mot fogdarnas övergrepp – den tidens rättsröta! Nils Dacke var alltså en upprorsledare mot sin rätta överhet, inte konstigt att Gustav Vasa fördömde honom och kallade honom: ”Tjuv, förrädare, icke en kristen man utan värre än en hedning… En grov best och skogssälle, föga bättre än ett oskäligt djur” Dessutom ledde Dacke lömska överfall. Idag hade han nog kallats terrorist! Men det gör man inte. I dag förknippas han med bröd, rallytävlingar, bussbolag och skolor, hedrande kanske men risken är att han blir ett ofarligt monument, som en staty i Virserum!

Vilhelm Moberg är heller inte bortglömd – men hur är han ihågkommen? Jag har guidat bussturer och hållit föreläsningar i 25 års tid om Moberg och hans författarskap, och då är det mycket utvandrarromanens Moberg som jag berättar om. Denna bild av Moberg har helt kommit att dominera, en bild som riskerar att göra Moberg till ett ofarligt nationalmonument, han som i vissa stycken var en upprorsledare, med skrivmaskinen som vapen!

Mobergs historiesyn och därmed hans samhällssyn och politiska grundsyn har debatterats och analyserats flera gånger under årens lopp. Inte minst fick Johan Norbergs bok Motståndsmannen Vilhelm Moberg på Timbro förlag stor betydelse för att söka göra Moberg till borgerligt liberal. Förra året (2009) utkom Jens Liljestrands doktorsavhandling Mobergland som noga redovisar hur Moberg påverkades av kalla kriget när han skrev Utvandrarböckerna. Boken är mycket intressant även om jag tycker att Liljestrand ibland på ett ansträngt sätt söker pressa in Karl-Oskar, Kristina, Robert och Ulrika i sin kalla krigs-mall. Liljestrand för också ett viktigt resonemang kring Moberg som nationalförfattare och utvandrarseriens kanonisering. Just det som riskerar att göra Moberg till ett ofarligt monument!

En kortversion av Liljestrands bok samt annat intressant finns i Vilhelm Moberg-Sällskapets bok Vidare med Vilhelm Moberg (2009). Dessutom har det under senare år kommit ut två brevböcker redigerade av Liljestrand: ”Om Gud vill och hälsan varar” samt ”Du tror väl att jag är död” och en mycket intressant brevväxling mellan Vilhelm Moberg och Sven Delblanc: Broder Ville, käre snälle Sven samt storverket Vilhelm Moberg tar ställning, en doktorsavhandling av Anna-Karin Carlstoft-Bramell, där hela Vilhelm Mobergs journalistiska gärning presenteras och granskas. Intresset för Moberg och hans författarskap lever verkligen!

Alla ovan nämnda böcker har fördjupat min bild av Vilhelm Moberg och utan tvekan är han, framför allt på 1940 – 50-talet när han skriver Utvandrarromanen, en stor USA-vän och uttalad antikommunist som står Herbert Tingsten nära i många frågor. Liljestrand ger många belägg för detta, bl.a. i de brev Moberg skriver under sin tid i USA. Här några exempel:

”Det är för jävligt att jag skulle hinna bli 50 år innan jag kom hit, här borde man levat de senaste 30 åren… Jag måste bekänna… när jag lägger samman det ena och det andra: den fullständiga friheten härute och allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…”

”Mina tankar om Sveriges utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det… Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…”

Det finns mängder av andra uttalanden och brev i samma anda återgivna i nämnda böcker.

Det finns en annan Moberg!

Men det var en annan Moberg som jag mötte när jag fördjupade mig i Dackefejdens historia och därmed i Moberg-böcker som Förrädarland och Min svenska historia – berättad för folket. Denna andre Moberg kan också representeras av romaner som Rid i natt!, Soldat med brutet gevär och debattboken Otrons artiklar. Denne Moberg möter man också i Otto von Friesens utmärkta urval av debattartiklar i boken I egen sak. Obekväma inlägg i det offentliga samtalet (1984). När Moberg tar upp Dacke i Min Svenska Historia påpekar han att ”Dackefejden var ett inbördeskrig, adel mot allmoge och utifrån detta blev det bedömt. Först senare tid har fastställt att det var ett verkligt folkuppror, svensk historias största”. Den som ”utifrån en ny radikal helhetssyn skall skriva om Dackefejden befinner sig på oröjd mark” skriver Moberg 1971. Det är inte helt sant men Moberg lägger ett tydligare klassperspektiv på Dackefejden än någon tidigare har gjort (möjligen med Fabian Månsson undantagen).

Dackeupproret 1541-43

Moberg ser tiden före Gustav Vasa som den gyllene bondetiden och anger fyra skäl till upproret.

  • Viktigast är de ekonomiska: nya och höjda skatter och pålagor. Professor Lars-Olof Larsson [författare till boken Dackeland] anger att det skattehöjningarna kunde vara upp till + 300 %!
  • Politiska: slå vakt om det traditionella självstyret. Moberg skriver om Värend ”den upproriska landsändans” särställning, t.ex. de s.k. bondefrederna, se nedan.
  • Kyrkliga: hålla fast vid den traditionella katolska läran samt konkret stoppa plundringen av kyrkorna: bara 1541 beslagtog man 3.7 ton silver och guld!
  • Sociala: rättslösheten, fogdarnas övergrepp.

Moberg drar en parallell till en då (1971) aktuell person, Che Guevara. Han vänder sig dock mot att helt likställa dessa två: Che Guevara kämpar för ett nytt samhälle, Dacke för återgång till ett gammalt, Che var kommunist och Dacke representerar en extrem bondeindividualism. Men, skriver Moberg, de förenas av sin okuvliga frihetsanda och ”som spontan befrielserörelse och kamp för elementära mänskliga rättigheter är Dackefejden fortfarande aktuell, en tidlös revolution”. Moberg gör även en annan aktuell liknelse när han skriver: ”Medeltida gerillakrigare låg i skogarna och sköt fogdar med pilskott ur bakhåll, en hänsynslös och grym krigföring, dock mindre grym än det moderna kriget i Vietnam, där piloter från skyddade håll högt ovan jord urskillningslöst mördar en värnlös bondebefolkning.”

Moberg uppmärksammar också Gustav Vasas demagogiska knep:

Kungen skrev själv ett brev i dalamännens namn, där den förrädiska allmogen i Småland fördömdes och lovade sin käraste herre och kung Gustav hjälp mot tjuvahopen. Kungens fogde i Dalarna satte landskapets vapen på det falska brevet och det spreds av förklädda fogdetjänare iklädda bondekläder… propagandakuppen har knappats överträffats av nazisterna.

Gustav Vasa lyckades med det falska brevet lura med 500 dalkarlar att kämpa mot Dacke. Om detta skriver Moberg: ”Det utspelade sig en i folkens historia ofta inträffad och upprepad tragedi: människor i samma sociala ställning och med samma livsintressen deltar i krig på var sin sida och dödar varandra”. Detta är ju en historiesyn som kan uttryckas med ”arbetare i alla länder – förena er” eller ”folket mot herrarna”!

Moberg använder sig inte så ofta av klassbegrepp och liknade kanske inte själv sin historiesyn vid den historiematerialistiska, men jag menar att i Min svenska historia, liksom i Förrädarland, resonerar han ofta i just sådana termer. Dessutom fascinerar Nils Dackes livsbana verkligen Moberg som skriver:

Ifråga om skiftningar och förändringar under kort tid kan intet svenskt människoöde jämföras med Nils Dackes: odalbonde – kronotorpare – gerillaman – upprorsledare – Smålands hövding – förhandlare som jämlik med kungen av Sverige – sökt som bundsförvant av världens mäktigaste man kejsar Karl V – besegrad upprorsledare – åter gerillaman – flykting.

Bondefrederna

Moberg tar även upp de så kallade bondefrederna (gränsfrederna) i Min Svenska Historia, och här hittar man ett intressant citat som rör maktstriderna mellan svenska och danska kungamakten, speciellt när Gustav Vasa utmanade den lagligt tillsatte unionskungen, danske Kristian II. Det fanns tider då smålänningarna inte visste vem som skulle segra, vem de skulle betala skatt till. Moberg skriver:

Innan smålänningarna bestämde sig ville de se vem som skulle segra – en opportunistisk och oheroisk hållning, som påminner om Sveriges neutralitetspolitik under andra världskriget. Men syftet och ändamålet därmed – fredens bevarande – var lika gott och mänskligt förklarligt på 1500-talet som 400 år senare.

Jämför denna inställning med tidigare citat där Moberg häcklar dem han kallar ”neutralitetsidioterna”, den så kallade tredje ståndpunkten, i Sverige på 1950-talet, när han vill ha med Sverige i Nato. Det är sannerligen två olika Moberg!

Moberg skriver också med gillande om hur minnet av bondefrederna levde kvar i släktled efter släktled och nämner att riksdagsmannen Jonas Jonasson från Gullaboås (i Dackes hembygd) inspirerades av dessa bondefreder och kanske var den förste i världen att i Sveriges riksdag motionera om fred och avrustning, år 1869. Jonas Jonasson menade att denna idé blev allt mer populär bland folken men regenterna uppmärksammade det allt mindre och han föreslog ett slags FN med hänvisning till bondefrederna!

Som ung var Moberg antimilitarist, liksom Valter Sträng, huvudpersonen i den självbiografiska romanen Soldat med brutet gevär. Moberg ändrar sig under 30-talet inför det växande hotet från Hitlertyskland, beskrivet i Giv oss jorden! (1939), den tredje delen i Toring-triologin, där Sänkt sedebetyg (1935) och Sömnlös (1937) är de andra två. Moberg gör både beredskap själv samt agiterar för starkt försvar – men vänder sig samtidigt mot censur och eftergifter! En sammanfattning av Mobergs syn på försvar/krigsmakt och militärt våld blir ”ett nödvändigt ont” och det ska vara för att försvara landets territorium – inte angripa andra länder!

Förrädarland

Det är denna andre Moberg vars stämma talar i hans sista roman Förrädarland (1967). I denna utspelar sig handlingen i gränstrakterna mellan svenska Småland och danska Blekinge, nere vid Furs bro över Lyckebyån, och romanen handlar om bland annat två familjer på var sin sida av det som på 1500-talet var riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Här vid Furs bro slöts bondefreder vid flera tillfällen, minst 9 ggr:

1361: när Valdemar Atterdag angrep södra Sverige
1434: under Engelbrektsupproret
1505: under Sturarnas krig mot Kalmarunionen. Denna fred är den första vars text är känd.
1514, 1520, 1611-13, 1642-44, 1657 och sista gången 1677. Det var
socknens traditionella ledare; präster och andra som företrädde folket.

Den verkliga texten från 1505 är bevarad och talar tydligt än idag:

Vill någon av deras herrar göra någon upprensning eller skada in uppå den andra herrens land och får allmogen det veta, då skall de stå varandra bi och ingen skall följa sin herre längre än till landamäret (dvs. gränsen).

Även texten från 1657 är bevarad:

Har vi slutit fred och nabolig sämja och givit varandra inbördes försäkran att, oaktat mellan båda kronorna Sverige och Danmark var ofrid, skulle dock ingen av dessa socknars män falla in på varandra och med mord, rov och brand tillfoga varandra någon skada utan redlig grannsämja sins emellan hålla såsom tillförne.

Detta är lite av verklighetsbakgrunden till romanen Förrädarland. När Moberg där låter sockenprästen läsa upp förslaget till en bondefred/gränsfred så är det nästan ordagrant hämtat från verklighetens text.

Moberg såg dessa bondefreder som folkets fred mot herrarnas/kungarnas krig medan kungen såg det som förräderi. Moberg är alltså inte pacifist, det finns ett berättigat våld, men han är heller ingen vän av angreppskrig, hans åsikt är den som uttrycks i bondefrederna: ingen skall följa sin herre längre än till landamäret.

I sin allra sista bok, Otrons artiklar, återkommer Moberg till detta tema när han diskuterar Tore Zetterholms bok Vi möts vid Rynge. Moberg skriver: ”Finns det inte något som vi kan beteckna som nödvärnsvåld, som förtryckta folk tillgriper av ren självbevarelsedrift?”

När det gäller Vilhelm Mobergs uppfattning om USA skedde en rejäl omsvängning under 1960-talet, vilket framgår av efterordet ”20 år senare” i den delvis reviderade utgåvan av Den okända släkten (1968). Där skriver Moberg att ”Förenta staterna är inte längre det land, till vilka rebeller och upprorsmän flyr” och att huvudorsaken till detta är Vietnamkriget.

Soldat med brutet gevär

För mig är Soldat med brutet gevär (1944) en nyckelroman i frågan om att bedöma Vilhelm Moberg.

I ett brev till Sven Delblanc kommenterar Moberg kritiken från (S)-håll av hans beskrivning i romanen av att socialdemokratin hade övergivit sina ursprungliga socialistiska ideal:

”Men idag kan det inte tänkas en socialdemokratisk journalist som är så naiv… eller rentav dum att han går ut under en valrörelse och håller det föredrag som Valter Sträng höll 1921… han kom ju med hela programmet… partiets enda verkligt socialistiska för att inte säga marxistiska program…

Olof Palme är för mig redaktör Fläderbaum i ny upplaga…” (Moberg – Delblanc, s. 59)

Hur mycket av Vilhelm Moberg är då Valter Sträng? I en radiointervju 26/8 1969, nästan exakt 4 år innan Moberg valde att gå bort, ställer Ulf Örnkloo frågan och får svaret: ”Det är min mest självbiografiska romanfigur utan att vara nåt självporträtt. Jag ville teckna bilden av en idealist från arbetarrörelsens genombrottsår, en antimilitarist”, säger Moberg. ”Men”, fortsätter Moberg, ”själv frångick jag pacifismen när Hitler och Mussolini dök upp på scenen, jag insåg att det måste finnas ett nödvärnsvåld.”

På frågan om Valter Sträng ändå inte är något av ett hjärtebarn svarar Moberg:

Ja, ingen av mina romanfigurer har upplevt så mycket av det jag upplevt. Valter Sträng var ju mycket mer politiskt aktiv än jag. Valter ville ju utbilda sig till klasskämpe. Kanske hade jag den ambitionen som ung men insåg som äldre att jag inte var skapad till politiker. Jag anser att en författare i princip inte bör tillhöra nåt parti, då måste man ta ovidkommande hänsyn.

Moberg konstaterar också att det är ”självklart att jag står ganska långt till vänster i de allra flesta frågor precis som Valter Sträng, i alla de frågor där han tog ställning: tronen, svärdet, altaret och penningpåsen.”

Mobergs samhällssyn

Liljestrand diskuterar i sin bok Mobergland om man kan definiera Mobergs samhällssyn som borgerligt liberal eller som den anarkistisk-syndikalistiska sidan av arbetarrörelsen. Man kan klistra olika etiketter på Vilhelm Moberg men låt mig göra några jämförelser:

  • Mellan den Moberg som i inledningen till Min Svenska Historia skriver att ”om jag varit född i en annan folkklass hade jag också skrivit en annan historia” och dagens akademiska och intellektuella elit där Folket närmast är ett fult ord eller något pinsamt från tidigare radikala tider man nu raljerar om!
  • Mellan den Moberg som skriver för att han är tvungen och det ideal med avkoppling och underhållning som TV serverar oss idag!
  • Mellan den Moberg som låter Knut Toring våndas över och till slut lämna sitt förnedrande arbete i fördumningens tjänst och dagens deckarhysteri!
  • Mellan den Moberg som var en av våra mest grävande journalister och den stat som satte IB-avslöjarna i fängelse!
  • Mellan den Moberg som i inledningen till Min svenska historia skriver om den vrångbild av historien som läroböckerna gav, genom att utelämna fakta och dagens statligt styrda historieskrivning i form av ”Forum för levande historia”!
  • Mellan den Moberg som under II: a världskriget skrev pamfletter för folkförsvaret och dagens betalda svenska yrkessoldater som skriftligt får lova att de ska kunna strida över hela jorden, till exempel i Afghanistan. Allmän värnplikt är en del av demokratin, det är inte bara en skyldighet utan också en rättighet att försvara landet.

När jag gör dessa jämförelser är det inte för att sätta en partipolitisk stämpel på Vilhelm Moberg utan det handlar om folket i historien kontra överheten, en fråga som spänner över parti- och blockgränser.

Eller som Valter Sträng uttrycker det när han förklarar för vilka han skriver:

Och jag skriver alltså om denna stugbacke, om andra stugbackar runt omkring, jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet. Beskriver människorna bara för att de är människor.

Och mina förfäder stiger upp ur namnlösa, glömda gravar, far och farfar och farfarsfar reser sig igen ur mullen och jag berättar vad jag vet vara hänt och sant om dem och vad jag känner är sant.

Och om stugornas kvinnor, om mor och mormor och mormorsmor, de starka, tysta kvinnorna som föder de många barnen och som bär de tunga bördorna.

Detta folk har legat i slummer, undergivet, tåligt, bortglömt, stumt, omedvetet om sin kraft och sina möjligheter. Jag vill nu ge en bild av det analfabeternas släkte, som jag ännu inte har kunnat känna igen i någon tryckt bok; jag står det ju själv så nära, att jag har analfabeten i närmaste släktled.

Jag vill beskriva dess gärning, förklara dess förtegenhet, giva det röst och vara med i dess strävan att upptäcka sig självt.

Så föresvävar det mig att detta kunde bli min rätta kallelse – att detta hädanefter kunde bli min klasskamp.

Man kan läsa Moberg på olika sätt, sätta olika etiketter på honom, man kan försöka pressa in honom i hur många Kalla krigs-mallar som helst men jag kan omöjligen få honom anpassad till det rådande samhällssystemet. Den tillsynes motsägelsefulla bilden av Vilhelm Moberg blir begriplig om man ser Mobergs författarskap som en del av den folkliga vänstertradition som funnits ända sen Franska revolutionen. Den innefattar inte bara arbetarklassen i snäv bemärkelse utan det arbetande folket. På Mobergs tid var det allmogen, dvs. torpare, småbönder, och idag arbetare, tjänstemän, vårdpersonal, affärsanställda, alltså den stora majoriteten av befolkningen.

Denna folkliga vänster inskränks inte till partier och människor som kallar sig socialistiska, vänster eller vad man vill utan är mycket bredare. Det är den vänster som vill återerövra den medvetet utelämnade historien, eller som Valter Sträng säger: ”Jag vill återuppväcka de döda” och med det menar han träskofolket och dess historia.

Det är kampen mot den korrupta överheten, som Moberg började med redan i Kassabrist, fortsatte med i A P Rosell bankdirektör och som kulminerade i rättsrötan. I den traditionen hör min Vilhelm Moberg hemma, i den är han en framträdande person!

Författarens kommentarer till återpubliceringen

Titeln friboren bonde passar ihop med den sida Projekt Moberg framhäver av Moberg och där passar nog Johan Norberg bara delvis in [i referens till Norbergs bok Motståndsmannen Vilhelm Moberg och hans artikel om Vilhelm Mobergs kamp mot överheten]. Men det finns andra sidor också, sidor som jag vill framhålla! Därför vill jag ta med följande kommentarer. Det första är ett citat från Soldat med brutet gevär där Moberg låter Valter Sträng uttala följande om sin uppväxt:

”Här hade jag min barnaväxt, fattig och torftig…Fosterlandet skänkte mig inga möjligheter, men hindrade mig inte heller från att själv erövra möjligheterna…i ett land utan denna mänskliga frihet hade min växt möjligen blivit förkvävd. Av det land…man födes inom har man rätt att kräva detta: Möjligheterna – och lika möjligheter! En utjämnad av denna skillnad i lotter är ett krav som min känsla för rättvisa uppburit genom åren…Fattigdomens lott skall ingen försöka göra vacker i mina ögon. Fattigdomen är enbart ful och förnedrande och förbittrande… och är en olycka, men icke någon nödvändig, av ödet pålagd olycka…Men den kan kanske i något fall skapa sig sin motvikt…i föresatsen att komma över dess förnedring. Så har det kanske varit i mitt fall.”

Moberg ser alltså klasskillnaderna/ojämlikheten inte som pålagt av ödet utan resultatet av klassamhället.

En del, t.ex. Johan Norberg, söker göra Moberg till en liberal och visst finns den sidan också. Men man glömmer då bort vad Moberg skrivit i Sista brevet till Sverige:

När Karl-Oskar anklagar jägaren Nöjd för att hans hundar dödat får på hans marker så svarar Nöjd: ”Dina marker Nelson… de är lika lite dina som mina! …Allt landet här är stulet från indianerna!” När Karl-Oskar svarar att han inte stulit utan köpt svarar Nöjd: ”Men du har köpt tjyvgods! Du har fått allt förbannat cheap… Språka du tyst om dina marker, Nelson.” Karl-Oskar hotar att angripa Nöjd som då säger: ”Din handel är hederlig, allright. Den är gjord efter lagen. Lagen som de vita stiftat efteråt – efter stölden. Men du kan inte köpa ett kappland mark i Amerika som inte är tagit eller lurat från indianerna! Vad hade regeringen betalt dem för hela Mississippidalen? … En 200-dels cent för en acre… För den fruktbaraste jorden i världen. Det var tjuvarnas pris… och inte ens denna spottstyver kunde indianerna få ut! Det var bara svälten kvarlämnad åt dem! Behåll dina fåraskinn, Nelson. Köss mej sen i asshålet!”

Eller i Mans kvinna:

När Håkan inte kan betala sina skulder och föreslår att man ska stjäla ihop det blir Märit förskräckt och säger att skuld måste betalas av alla hederliga svarar Håkan: – ”Hederlig? Vem är hederlig, känner du nån… Eller kunde hon säga vem som sålde jord åt den förste bonden? Nej… ty den förste bonden stal jorden… Märit menar att den som odlat upp jorden har ärligt betalt med sin möda” och Håkan svarar: – jag har mödat mig sju år på mina åkrar, men de är inte mina än. De blir aldrig mina!… nu hade 7 år av hans liv gått åt för att köpman Schörling skulle få sin årliga ränta… nu kunde det räcka. Man tänkte förstås att han skulle låta det fortgå på samma sätt … ända tills han bars till graven. Då kunde ju en präst stå upp vid hans mull och säga: ”Här i kistan vilar Håkan av Ingelssönernas släkt. Av jord är han kommen, hans liv gick åt till betalning av räntor och skatter för jorden, till jord skall han åter varda!”

Moberg ser alltså att privategendomen inte är något naturligt eller evigt.

Projekt Moberg citerar med rätta mycket av Moberg om krig och fred, om försvaret av landet (som jag berör i texten om Moberg och Dacke). Även här finns citat som visar Mobergs insikt om klassamhället.

Moberg påtalar att ”alla krig uppstår ur sociala problem” (skriften Nordeuropa 1938) och ”Det är ju ytterst om jordens naturtillgångar som människorna idag kämpar…” (ur Oxford och vi, I egen sak s 17) och avvisar därmed den idealistiska syn som den s.k. Oxford-rörelsen förde fram under 30-talet. Moberg skriver ironiskt om förvaltartanken som Oxford förespråkar och konstaterar att då kan godsägaren fortsätta att ”förvalta” sin egendom för han avkrävs inte redovisning i denna världen! Men hans statare är och förblir statare, det är nu så bestämt enligt Guds förordning! Moberg konstaterar att Oxfordrörelsen inte vill ändra fördelningen av jordens håvor – det bestående skall lämnas ifred!

Moberg gör här en närmast historiematerialistisk analys av Oxfordrörelsen, han ser dess klasskaraktär.

Från en närmast okritisk USA-beundrare blir Moberg under 1960-talet alltmer kritisk, inte minst av det då pågående kriget i Vietnam. I ett efterord till boken Den okända släkten (1968) skriver han:

”Jag anser inte att Amerika har några godtagbara skäl att föra krig i Asien… jag kan inte på något sätt se det som USA: s försvarskrig. Den väldiga amerikanska kontinenten är ju inte på något sätt hotad av Nordvietnams folk även om dess regim är kommunistisk…

Världens starkaste militärmakt… öser ständigt bomber över Nordvietnams arma bönder… och offret för USA: s bombningar är ett primitivt bondeland som inte kan nå angriparen med motsvarande terrorvapen i dennes eget land… Vi borde vid det här laget ha genomskådat en av världshistoriens största och ödesdigraste lögner: att ett folk kan försvara sitt fosterland genom att angripa andra folk, att fosterlandet kan försvaras även i andra länder.”

Foto: Vilhelm Moberg år 1937, fotograf Bertil Danielsson, SVT Bild.

Ulf Nilsson

Författare: Ulf Nilsson

Intresserad av Moberg sen gymnasietiden, medlem i Vilhelm Moberg-sällskapet, varav ca 10 år i styrelsen, och fortfarande aktiv i sällskapet. Född 1950 i Växjö där jag fortfarande bor. Gymnasieexamen 1970, därefter verkstadsarbetare i drygt 20 år. Sen dess egenföretagare i resor till östra Asien och Småland, se www.ulfnilsson.nu eller @ulfnilssonresor på Facebook.