Nej SVT, traditionen med Luciatåg hittades inte på av Skansens grundare

Lucia Skansen

Lucia med ljus i hår och sitt sjungande följe har länge lyst upp vintermörkret i Sverige. Men är traditionen med luciatåg i själva verket påhittad av Skansens grundare 1893? Historiskt. faktagranskar en artikel i SVT.

Påstående:

För mig var det ganska komiskt att inse att Artur Hazelius, grundaren av Nordiska museet och Skansen, bestämde sig för att dra lite folk, så han hittade på Luciatåget. Folk tror kanske att det är någon uråldrig svensk tradition. Men det var Artur Hazelius som satt på kammaren och snickrade ihop den idén.

Hävdat av: Författaren Elisabeth Åsbrink till SVT

Slutsats: Historiskt. helt falskt

Sammanfattning:

Till SVT:s läsare ger författaren Elisabeth Åsbrink den mycket kortfattade bilden av att Luciatraditionen med den vitklädda, ljusprydda bruden och hennes följe är ett helt nytt påfund.

Det är naturligtvis ett helt absurt påstående.

Jag tänkte att det måste blivit något tokigt här, att det bara var ett klumpigt uttalande. Så jag grävde vidare i hennes nyligen utkomna bok Orden som formade Sverige, där Åsbrink tar sig an ”svenskhet” genom personliga kåserier om ord som på olika sätt har bidragit till att forma bilden av Sverige. Där skriver hon att ”luciatåg med stjärngossar och Staffansvisor i december” var ”nya påfund hämtade ur Artur Hazelius fantasi.”

Artur Hazelius
  • Facebook
  • Twitter
Artur Hazelius. Målning från 1910 av Julius Kronberg (1850–1921)

Han hittade på lekar och traditioner och skänkte det förflutna ett liv som det aldrig haft.

Elisabeth Åsbrink, Orden som formade Sverige (2018)

Lite mer kött på benen får vi alltså. Stämmer det då att Hazelius fantiserade ihop det moderna luciatåget och ”hittade på” alla de lekar och traditioner varav en del än idag förekommer på Skansen? Nej, som vi ska se saknar det helt belägg. Det tycks vara påståenden hämtade helt ur Elisabeth Åsbrinks fantasi, alternativt så bygger det på grava missuppfattningar av våra traditioners historia.

Men låt oss först ta oss an Skansen som fenomen. Friluftsmuseet Skansen grundades 1891 av folklivsforskaren Arthur Hazelius (1833-1901), som även grundade Nordiska museet 1873. ”Känn dig själv” var Hazelius motto, och för honom var innebörden av orden att enbart genom att känna till sin egen historia är det möjligt att verkligen känna sig själv.

Syftet med Skansen var att bevara det gamla svenska bondesamhället som Hazelius såg höll på att försvinna i takt med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige, och på Skansen visa hur människor levt i olika delar av Sverige. Eller som Nordiska museet själva beskriver sin uppgift i årsboken Fataburen 1904:

Skansens stora och betydelsefulla uppgift att genom fosterländska fester och återupptagande af gamla bruk hos vårt folk väcka och underhålla känslan för fosterlandet och dess minnen, har man under åren 1904 och 1905 som alltid sökt fylla.

För att uppfylla uppgiften samlade man in kunskap om gamla lokala traditioner från Sveriges många landskap och tog upp denna mångfald av traditioner på Skansen. Det bidrog inte bara till att bevara kunskapen utan också till att popularisera en del av traditionerna. Nyårsvaka, trettondagsspel, påsk, pingst, valborgsmässoafton, vårfest, midsommar, Bellmansdagen, Lucia, julmarknad, och många mindre händelser däremellan.

Att traditionerna med Lucia och stjärngossar har anor som är mycket äldre än Skansen och Arthur Hazelius själv råder inga tvivel om. Det är väl belagt i äldre källor. En sammanfattning kommer här:

Lucia – Lussebrud

Luciatraditionen är som jag skrivit om tidigare både traditionell och modern, både gammal och ny på samma gång. Folktron som omgärdar Lussenatten och ”Lussefärs-släkten” har mycket gamla forntida anor som kan kopplas till vintersolståndet och årets längsta och mörkaste natt, modernatten.

Carl Larsson Lucia
  • Facebook
  • Twitter
Målning av Carl Larsson (1853-1919) Bild:
Nationalmuseum

Den första kända dokumentationen av något som kan liknas vid vår ljusprydda lucia i vit skrud är däremot från Västergötland 1764, en reseberättelse av den skånske prästen C F Nyman från sitt besök i Horn norr om Skövde, och är alltså en relativt sen historia – även om också teorier lagts fram att kopplingar finns till en äldre, hednisk ljusgudinna och de olika brudar som förekommit i den gamla folktrons årsfester och fruktbarhetsriter ända in i vår tid (ex. majbrud / vårbrud och midsommarbrud).

Det här senare inslaget i lussetraditionen har sitt ursprung i Västsverige runt Vänern; Västergötland, Värmland, Dalsland och Bohuslän. Även i östra Sverige, i Småland, Östergötland, Södermanland, Närke, Västmanland och sydvästra Dalarna firades Lusse. I Jämtland syntes Lussebrud till vid mitten av 1800-talet. Men i andra delar av landet har traditionen varit tämligen okänd före 1900-talet.

Lussebrudens uppträdande var inte sällan iscensatt som ett regelrätt bröllopståg, hon åtföljdes av sina brudtärnor, och föregicks av tvenne blossbärare, särskilt i de fall då hennes uppträdande inte var inskränkt till det egna hemmet. – Ett påfallande drag i bohusländsk bygdesed (Lane-Ryr), nämligen att till Lussebrud helst togs en flicka som hade oäkta barn, stämmer också bättre överens med tro och sed rörande årsfest-brudarna än med den heliga Lucia. – Ibland var Lucia eller Lussebruden åtföljd av sin man, som kallades Lussegubben eller Lusse-brudgummen. (Småland, Östergötland, Dalsland)

Hilding Celander, Nordisk jul (1928)

Vår tids Luciatåg är en blandning av vår egen urgamla heden­dom, vår katolska medeltid och vår nutid. En unik svensk tradition, helt enkelt.

Stjärngossarna

Traditionen med stjärngossar har sitt ursprung i de kristna julspel som hölls under trettondagen, Epifania, som är en av de allra äldsta kristna högtiderna som vi känner till. Den har firats ända sedan århundradena efter Jesu födelse. I Sverige har julspelen förekommit i många hundra år.

Men det var inte bara på julspelen på trettondagen som stjärngossar kunde synas till. Celander skriver i sin bok Stjärngossarna (1950) att stjärngossarna i Vänerlandskapen och i Stockholm ”tidigare har börjat sin kringvandring redan Luciadagen – som ”lussegossar”.”

Stjärngossar på Luciadagen, alltså, som kallas lussegossar. Med den vetskapen känns det plötsligt inte långsökt att de också en dag skulle bli en del av luciatåget.

Stjärngossar på Skansen
  • Facebook
  • Twitter
1919: Stjärngossar på Skansen. Foto: Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Ännu lever dock i åtskilliga svenska bygder de som bland sina minnen från barndomens jular räknar stjärngossarnas uppträdande som julens festligaste högtidsstund.

Hilding Celander, Nordisk jul (1928)

I Hilding Celanders bok Nordisk jul (1928) berättas hur det från gård till gård gick utklädda följen, ett mycket uppskattat inslag i det folkliga julfirandet, och den här ”julmaskeraden” nådde sin kulmen på trettondagsafton och trettondagen.

I Skåne hette det att gå julaspöge. I Sätesdalen gick småbassan, på andra håll var det julbockar som vandrade omkring och på vitt skilda ställen i Norden, skriver Celander, som Hardanger i Norge, Dalsland i Sverige och Dagö i Estland, talade man om julageiter eller trettondegeten. På Julö i Estland är det tal om julgåsen som går omkring och skrämmer barnen. Men den stora händelsen på trettondagen var ändå stjärngossarna, som symboliserade de tre vise männen och stjärnan som uppenbarade sig vid Jesu födelse.

Staffans gossar

Gossarna som sjunger ”Staffan var en stalledräng” har sitt ursprung i ännu en tradition som ägde rum på annandag jul, Staffansdagen, som firas till minne av sankt Stefan i den katolska kyrkan.

Annandagen var framför allt en hästarnas dag enligt Celander, och seden med kapplöpningar fick på folkspråket namnet Staffans skede eller Staffansritt. Celander ger även ledtrådar till sedens gamla ursprung:

skede är samma ord, varmed redan den fornisländska litteraturen betecknade de hästlekar, skeid, som forntidens nordbor ägnade sig åt med sådan lidelse.

Hilding Celander, Nordisk jul (1928)

Annandagen börjades precis som på Luciamorgonen med en rejäl måltid. ”I många svenska bygder”, berättar Celander, ”har annandagens första måldtid varit både särskilt tidig och särskilt kraftig” I Västergötland kallades måltiden rent av för ”lilla lusse”, men på annandagen var det inte Lucia som bar in maten i sovrummet till gårdens folk utan husfadern eller matmodern själv.

Staffansvisan har sjungits av stjärngossar, eller Staffansgossar, ända sedan medeltiden och är en av våra äldsta visor. ”Ingen visa har varit med känd och älskad av svensk allmoge”, enligt Celander.

De två traditionerna med stjärngossar och staffansgossar tycks ha influerat varandra mer och mer, vilket började märkas tydligt senast på 1800-talet där stjärngossar sjöng Staffansvisan och staffansgossar å andra sidan tog upp influenser från stjärngossespelen som inslag i Staffansritten på annandag jul.

Skansens traditioner

Skansen tog upp traditionen med stjärngossar 1893, och redan då kan man se att den helt smält samman med annandagens tradition med Staffans gossar. Jag grävde ner mig i Nordiska museets egna verksamhetsberättelser för driften av Skansen mellan åren 1904 till 1935, årsboken Fataburen, som finns digitaliserade hos Projekt Runeberg.

1908 sjöng stjärngossarna i och kring stugorna traditionsenligt från början av året fram till trettondagen då de traditionella julspelen ägde rum, och även från annandag jul enligt den gamla traditionen med Staffans skede.

Skansens julfirande 1908
  • Facebook
  • Twitter

I verksamhetsberättelserna kan man tydligt se att Luciatraditionen och stjärngossarna är allt annat än taget ur Hazelius fantasi utan förekom som två helt separata traditioner på Skansen ännu långt efter hans död. Under avsnittet om Skansens årsfester kan vi se från ett antal år hur julfirandet såg ut på Skansen:

Skansens årsfester 1912
  • Facebook
  • Twitter
På nyårsdagen 1912 vandrade stjärngossar runt Skansen och sjöng sina julsånger medan Lucia återfanns i Högloftet

På nyårsdagen 1912 uppenbarade sig Lucia i Högloftet, medan stjärngossar vandrade runt Skansen och sjöng julsånger.

Skansens årsfester 1912
  • Facebook
  • Twitter
Julmarknaden 1912. Ingen Lucia, men däremot tomtar.

På 1912 års julmarknad nämns ingen Lucia, men däremot julbocksuppträdande från Värmland och ”små beskäftiga tomtar”.

Skansen 1916
  • Facebook
  • Twitter
Julmarknad på Skansen 1916

1916 bjöd Lucia på ”förfriskningar” i Högloftet och Bollnässtugan, dock utan stjärngossar.

Skansens årsfester 1925
  • Facebook
  • Twitter
Skansens årsfester 1925

1925 bestod Luciafirandet den 13 december av den sedvanliga lucian med tärnor men också av pojkar utklädda till ”lusse-gubbar”, enligt en lokal tradition från Dalby socken i Värmland. Från annandag jul sjöng 10 stjärngossar under helgdagar i Skansens stugor.

Skansens årsfester år 1927
  • Facebook
  • Twitter
Skansens årsfester år 1927.

1927 sjöng Lucia och fyra tärnor i Skansens olika stugor den 13 december, medan man fick vänta till efter nyår på stjärngossarnas sånger. Samma upplägg gällde för 1926. 1927 var också sista året som stjärngossarna nämns som en separat tradition i Skansens verksamhetsberättelse. Efterföljande år nämns bara Lucia med hennes fyra tärnor.

Här kan vi alltså se två separata traditioner, Lucia och stjärngossarna, firas var för sig år efter år åtminstone fram till 1927, 26 år efter Arthur Hazelius död. Båda traditionerna, och alla andra lekar och traditioner som förekom på Skansen, är fast förankrade i det gamla bondesamhällets traditioner från Sveriges många landskap. Att Hazelius skulle ha känt sig nödgad att ”fantisera ihop” ett helt nytt Luciatåg utan grund i någon av traditionerna bara för att ”dra folk” till Skansen avfärdar jag som osannolikt. Det är faktiskt rätt fräckt att förminska Hazelius gärning på det sättet.

Att stjärngossarna däremot någon gång under 1900-talets början införlivades som en del i Luciatågen runt om i Sverige, följt senare av tomtar och pepparkakor, råder inga tvivel om. Kanske det rent av kan ha förekommit på Skansen något år utan att det framkommer i deras egna källor, vem vet. Men snarare än att försöka bortförklara hela den gamla traditionen med Luciatåg som något taget ur en enstaka persons fantasi, som Åsbrink gör, är det mer sanningsenligt att se vår tids Luciatåg som en naturlig utveckling på en mycket omtyckt, gammal tradition som helt naturligt har förändrats med tiden och fått nya påbyggnader av nya generationer.

Mer sannolikt torde moderniseringen av Luciatraditionen, med dess följe av tärnor, stjärngåssar, pepparkaksgubbar och tomtar, ha tagit verklig fart vid det enorma genombrott som Lucia fick 1927 då Stockholms Dagblad utlyste den första luciatävlingen och anordnade det första luciatåget i form av en kortege genom Stockholm. Inom kort följde flera av landets tidningar efter och anordnade egna luciatåg land och rike runt. Luciatågen kommersialiserades. Det var också först året efter, 1928, som den för oss mycket välbekanta luciasången Natten går tunga fjät trycktes i boken Sånger för skolan.

Analys

SVT-intervjun med det ”klumpiga” påståendet kommer som följd av att Elisabeth Åsbrink lanserat sin bok Orden som formade Sverige, där hon tar sikte på ord som hon menar på olika sätt har bidragit till att forma bilden av Sverige, svenskhet och svenska värderingar. Genom att bena isär orden, och historien bakom orden, försöker hon resonera om vad svenskhet har inneburit genom historien och visa på att det som vi idag ser som typiskt svenskt i själva verket kanske inte är så svenskt – och hittar svenskhet där man kanske inte tänker på det.

Åsbrink är en författare och journalist som under många år jobbat vid SVT, och är en ofta anlitad skribent, recensent och krönikör i Dagens Nyheter. Hon skriver även för tidskriften VI, Judisk Krönika, den danska tidskriften Weekend-Avisen, med flera.

En drivkraft bakom boken Orden som formade Sverige är enligt Åsbrink själv hennes invandrarbakgrund. Hon är född i Sverige av en ungersk far och brittisk mor, vilket har lett till att hon reflekterat mycket över svenskhet och sin egen känsla av utanförskap under sina barndomsår. Boken inleds med följande citat, som enligt mig säger en del om syftet med boken:

En nation är en grupp människor förenade av en gemensam missuppfattning om sitt ursprung och en avsky för sina grannar.

Den svenska historien, den svenska kulturen, den svenska nationen är en ”gemensamm missuppfattning” som Åsbrink på något litet vis vill rätta till med sin bok. ”Språk är makt”, skriver hon. Den som har makten över språket och orden har även makten att skapa, forma och bryta ner identiteter – som den svenska.

Det är också just det som tycks vara Åsbrinks ambition, att bidra till att luckra upp vad vissa i den kulturradikala, normkritiska ideologiska miljön menar är en ”exkluderande svenskhet” som bygger på ett delat ursprung i Sverige och den gemensamma kultur som vuxit fram här genom årtusenden.

Orden som formade Sverige
  • Facebook
  • Twitter
Källa: Aftonbladet

Aftonbladets Carsten Palmær menar att Åsbrinks skildring av Sveriges politiska historia är ”tunn och tidstypisk” med övervägande fokus på överheten, statsmakten och minoriteter som judar och samer.

”Bland de hundratals människor som format Elisabeth Åsbrinks Sverige”, skriver Palmær, ”finns inte en enda bonde och inte en enda kroppsarbetare. Makten utgår inte från folket utan från myndiga och hårdföra socialingenjörer: Gustav Vasa, Axel Oxenstierna, Per Albin Hansson och Tage Erlander.” Alltså raka motsatsen till den historia vår käre Vilhelm Moberg förmedlade i sina böcker, allmogens historia,

Svensk nationalism
  • Facebook
  • Twitter
Källa: Svenska Dagbladet

Även SvD:s Håkan Lindgren har läst boken. Även han hittar faktafel. Men framför allt invänder han mot det alltför skarpa avståndstagandet mot alla former av nationalism. Han menar att det är något ”extremt svenskt att betrakta nationalism som smuts”

Kollar man på Åsbrinks övriga bedrifter och engagemang skulle man kunna kategorisera Åsbrink som en av många radikalt anti-nationella författare och skribenter, i det avseendet att alla grader av nationalism anses vara av ondo. En annan författare som hör hemma i den kategorin är exempelvis nya chefen för Historiska museet, Katherine Hauptman, som bidrog till boken Att störa homogenitet. I den boken menar man att kulturarv och historia är ”bland de starkaste politiska verktygen som finns”, och att dessa verktyg ska användas av de ”goda”.

Dessa människor ser det som legitimt att använda historien och vårt kulturarv för att motarbeta det man ser som ”mörka krafter” – även om det innebär att vårt kulturarv faktiskt får lida och att alla vi andra som inte har partipolitiska ambitioner fråntas chansen att ”känna oss själva” genom att få en sann bild av vår historia. Den synen på kulturarvets roll i samhällsbygget delar de delvis med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna däremot har en syn på svensk kultur som utgår från den svenska centralmakten i Stockholm och som i min mening blundar för mycket av den ursprungliga regionala mångfald av kulturer som funnits i de många landskapen under Sveriges framväxt. Många mer ursprungliga kulturer har inlemmats och gått upp i den svenska, och det får man inte glömma bort. Då går man miste om något.

Jag är svensk men jag är också ångermanlänning, och många av de svenska traditioner vi firar idag har ofta starkare koppling till det lokala och regionala än till huvudstaden. Traditioner skiljde sig definitivt från landskap till landskap och ofta även från en socken till en annan. All denna kulturella mångfald har efter en mångtusenårig historia mynnat ut i det vi idag ser som svensk kultur – en kultur som många menar inte existerar, eller att den är så ”homogen” och ”tråkig”, eller att den behöver ”berikas” med ”mångfald”. Om de bara visste vilken mångfald de skulle hitta om de grävde där de stod på den svenska jorden!

Jag vill påstå att de här anti-nationella kulturradikala krafterna som just nu dominerar den svenska kultursektorn och kulturpolitiken i många avseenden är Sverigedemokraternas spegelbild i sin syn på kulturarvet, kulturpolitiken och individens identitet. Båda parter vill använda kulturarvet för att bygga en nationell gemenskap och för att ”hålla samman” Sverige. Båda parter gör anspråk på att staten har rätten att definiera vem som är svensk. Båda parter vill kontrollera hur Sveriges historia skildras för att kunna legitimera och stärka sin makt. De har bara olika syn på just vad som ska hålla samman denna gemenskap – Sverige. Ska det som enar Sverige vara den svenska kulturen – majoritetens kultur – eller ska Sverige enas av inget mer än den statliga värdegrunden om ”alla människors lika värde”? Det är vad striden handlar om.

Jag kan tycka att en sund dos skeptis mot chauvinistisk nationalism är bra, men för mig är den här striden allt annat än en svart-vit kamp mellan de ”goda” och de ”onda”. För mig är det precis lika sunt att inte blint sänka garden mot gränslös, rosenskimrande globalism. Nationalism och den typ av globalism som torgförs idag är två sidor av samma mynt. I slutändan handlar det enbart om vem som ska sitta på toppen av maktens pyramid och bestämma över dig, och huruvida den personen ska sitta i Stockholm eller i något maktcenter ännu längre bort.

Där det blir problematiskt med den anti-nationella vänsterliberala och till viss del vänsterextrema tankevärlden, som genomsyrar den svenska kultursektorn och stora delar av journalistkåren, är att de ser en hävdvunnen kulturell gemenskap hos den svenska majoritetsbefolkningen som något ont som kan gynna ”fienden”, det vill säga Sverigedemokraterna. Samma föraktfulla syn har de på alla grader av nationalism, trots att nationalismens historia visar att den i många fall försvarat just de värden som vänsterliberaler säger sig stå upp för – individens, ordets och tankens frihet. Demokratins frihet.

Man har gett Sverigedemokraterna ensamrätt på vårt kulturarv, vår historia, vår nation. Men vår kultur är något alla människor och partier i Sverige måste förhålla sig till. Det här har blivit rätt tydligt de senaste åren när alla partiledare smått yrvaket har gett sig in i debatten om våra ”svenska värderingar”. Även jag som libertarian, en frihetlig anarkist som ser rött så fort politik kommer på tal, måste förhålla mig till vår svenska demokrati och den kultur jag fötts in i. Jag tror man gör sig själv en stor otjänst när man stympar sig själv, skär av sina rötter, förnekar sin kultur, bara för att det annars kan ”gynna SD”.

Det är också här, någonstans i Åsbrinks önskan att ge en känga till Sverigedemokraternas storsvenska nationalism, som hon går vilse och förlorar sin trovärdighet. Kollar man på Åsbrinks övriga engagemang framträder bilden av en bakomliggande politisk agenda än tydligare. En annan bok Åsbrink bidragit till är Den farliga mångfalden: om Sverigedemokraternas världsbild som gavs ut 2017 av vänsterorienterade tankesmedjan Arena Idé som får sina pengar från fackliga organisationer som LO, Saco och TCO.

Hon var även en av 20 ”kända profiler” bakom initiativet #vimåsteprata som drogs igång tidigare i år ”till försvar för demokratin”, eftersom demokratin påstås vara ”hotad” av att fler och fler väljare tappar förtroende för inkompetenta politiker och därför röstar ”fel”. Profilerna ser vad de menar vara ”oroande paralleller till det förflutna” eftersom folk blir så arga när inkompetenta politiker ställer till det – och ilska kan aldrig vara befogat. Eller?

Ett resultat av initiativet är boken Handbok för demokrater som Åsbrink skrivit tillsammans med bland andra Sverker Sörlin och Ola Larsmo, även han frilansskribent i Dagens Nyheter, som tillsammans med Henrik Arnstad gör den historiska podcasten En svensk tiger.

Åsbrink beskrivs av vänsterextrema ”vithetsforskaren” Tobias Hubinette som ”en glödande antirasist och antifascist” och en ”hyllad och radikal antinazist”, samtidigt som han tidigare i år anklagade henne för att ljuga ”både fräckt och ohämmat” om att det var hon som avslöjade att Ingvar Kamprad hade varit en ”Lindholmsnazist”, när det i själva verket var författaren Thomas Sjöberg som offentliggjorde och skrev om det i sin bok ”Ingvar Kamprad och hans IKEA” från 1998.

Sammanfattningsvis tycks alltså Elisabeth Åsbrink vara allt annat än en ”vanlig” författare som råkar vara intresserad av svensk historia.

Finns det då något rätt i det Åsbrink skriver i sin bok?

Ja. Språk är makt.

Daniel Sjöberg

Författare: Daniel Sjöberg | sjbrg

Husbonde till projektet Allmogen. Entreprenör, skogsman, friboren bonde och bolåneslav på en egen liten gård i Ångermanland, där han drivs av frisk luft och becksvart kaffe.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen bevarar och tillgängliggör kunskap om vår svenska historia och kultur för alla, gratis. Med ditt stöd kan vi göra mer. Om du vill att skildringen av vår historia och vårt kulturarv ska stå fri och oberoende från både staten och kapitalet, om du sätter värde på tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

Från 50 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.

3 reaktioner till “Nej SVT, traditionen med Luciatåg hittades inte på av Skansens grundare”

  1. Tack för en nödvändig och informativ artikel! Globalisternas lakejer jobbar oavbrutet med att försöka slå sönder den svenska kulturen och allmogens minnen, i syfte att enklare införa en internationell Marxism där alla tjänar en liten exklusiv elit. Allmogen.se är den motkraft vi alla behöver för att inte glömma vårt arv.

    Att en kvinna med ungerskt och engelskt påbrå har problem med sin egen identitet är begripligt, men ska inte spillas över på oss som värjer det svenska.

    Enligt Bock Saga har Lucia att göra med flickans mognad till kvinna. Lucia är en upplysande dröm för den unge, om att det nu är dags och längtan stiger som saven i hennes kropp. Om också ålderkvinnan i byn anser att den unge kvinnan är mogen för en man, blir tiden för Lucia inledningen på en process som avslutas midsommarnatten, på en av blomster byggd säng, på byns äng. Där förenas man och kvinna för första gången, i den blomstertid.. fruktbarhetens tid..

    Alla våra äldsta hedniska traditioner har omvandlats för att passa den katolska kyrkan, eller tagits bort.

    Själv är jag av den åsikten att de hedniska traditionerna var för folkets väl, medan kyrkans är till för att berika eliten, på allmogens bekostnad. Idag har vi också det som kallas demokrati, där skillnaden endast ligger i att politikeraldeln i symbios med bankireliten delar på bytet, allmogens arbete. Om detta skrev Moberg alldeles tydligt och klart under sin levnad, för var och en att enkelt förstå. Och i ett FB-inlägg dristade jag mig att försöka återge hur jag själv tolkar honom:

    Wilhelm Moberg är kanske genom tiderna Sveriges största kämpe för folkets frihet att tänka, skriva och uttrycka vad man vill. Den personliga friheten att leva och utvecklas efter eget huvud, och att inte lyda under statens herrar, var för honom centralt. Kanske kan man hävda att han var den tidens anarkist, i dess positiva bemärkelse.

    Moberg insåg tidigt att bankernas skuldsystem bara har som syfte att berika de redan rika, på de strävsammas bekostnad.

    Staten, folkets tjänare, blev således bankernas lakejer och ett korrupt system kunde uppstå. Man lät mot privilegier de privatägda bankerna trycka och låna ut pengar till folket mot ränta. Detta system finns orubbat sedan åtminstone 1500-talet i Sverige, och än idag har allmogen inte förstått att de är förlorarna, och att bankirerna är folkets parasiter. Och vart fjärde år springer folket till valurnorna och tror att det gör skillnad.

    Moberg var historiskt orienterad och kunde påvisa hur makten, i olika skepnader under 1000 år, alltid sökt att avtvinga allmogen dess hårt förtjänade bröd, att fylla på i bankirernas valv. Eller till krigen.

    Wilhelm Moberg växte upp i Smålands stenrika karga jordar och hade av den formats till en känslig, reflekterande och frihetslängtande människa. Hans litterära verk och kamp för mänsklig frihet var inte för egen skull, utan för de redan döda som är så oändligt många fler än vi, och för alla ofödda barn i framtiden. De är vårt folk, och de är många, och de lever alla genom oss. Det är detta arv vi ska vårda, folkets kamp för frihet.

    Moberg borde vara en av våra största förebilder när vi nu i allra sista stund skall försvara arvet från våra förfäder, och slåss för folkets överlevnad. Rid I Natt!

    Wilhelm Moberg identifierade Nazismen som ett frihetens hot, och Rid I Natt bygger på tanken att Sverige invaderas av Nazister som vi gör motstånd mot. Idag tänker jag att Moberg hade förstått nutiden, att det är den Judiska makteliten och dess bläckfiskliknande banksystem som inte bara är det största hotet mot vårt land och folk, utan alla folks och hela planetens största hot.

    När Wilhelm Moberg en kväll på 70-talet gick ut i vattnet för att söka sömnen utan slut, tror jag inte på att det berodde enbart på skrivkramp.

    Han skriver: ”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

    Vad var det han inte uthärdade?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *