Om Projekt Allmogen

Projekt Allmogen

Vad:

Allmogen är ett frihetligt och oberoende folkbildningsprojekt som arbetar med att levandegöra och föra vidare kunskap om den svenska allmogens historia, kultur och kulturarv. Vi värnar – inte kungarnas, svenska statens eller krigens historia – utan de vanliga människornas historia, och deras strävan efter fred, frihet och lycka genom seklerna. Det är i mångt och mycket människorättens, äganderättens och frihetskampernas historia. Här väcks de döda till liv. Här står vi det onda emot – i Vilhelm Mobergs anda.

Allmogens historia

Det är denna historia som några av våra mest älskade svenska författare på 1800- och 1900-talet spenderade många år av sina liv att skriva ner. Män som Anders Fryxell, August Strindberg, Fabian Månsson och Vilhelm Moberg skrev ner den för att de kände att den var värd att bevaras för kommande generationer. Det tycker vi med.

Hur:

Projekt Allmogen började 2015 som ett digitaliseringsprojekt med målet att skanna in och tillgängliggöra gamla böcker om nordisk historia och kultur, till exempel Svenska allmogens frihetsstrider, den poetiska Eddan och Svenska bonden och hans hemman som alla släppts helt fria i digitalt format. Sedan starten har innehållet utvidgats till gamla dikter, artiklar och tal från framstående svenska diktare, författare och tänkare, exempelvis Dan Andersson, Fabian Månsson och Torgny Segerstedt. Du kan också titta in på Youtube eller lyssna på Allmogens podd där arbetet pågår att läsa in gamla utvandrarbrev från svenskar som emigrerade till Amerika på flykt undan statligt och kyrkligt förmynderi. På Instagram, Twitter och Facebook skildras den svenska allmogens historia och kulturella mångfald i både bild och text.

Svenska allmogens frihetsstrider av Alfred Kämpe

Den allra första boken som digitaliserades och nu är tillgänglig i digitalt format, Svenska allmogens frihetsstrider av Alfred Kämpe, är en sällsynt skrift i tre volymer som Vilhelm Moberg höll högt, och ett av de få försöken till skildringar av den svenska allmogens många uppror mot överheten.

Varför:

För det första: Historien spelar roll

Nordens rika historia och kulturarv är inte bara spännande, det är dessutom en bottenlös källa av kunskap och visdom där man kan hitta både lärdomar och mening. Genom att lära känna vår historia lär vi känna vår samtid och oss själva.

Vi delar övertygelsen om att det går att dra slutsatser från historien och att vi kan och måste lära av det förflutna. I detta viktiga arbete har vi alla en uppgift. Driven av den övertygelsen arbetar det här projektet för att hålla historien levande.

Genom teman som rätten till sitt liv, rätten till frukten av sitt arbete och synen på individens friheter skildras frihetskamper och kämpar i det förflutna och i samtiden.

Vår stora författare och folkhistoriker Vilhelm Moberg menade i ett tal på svenska flaggans dag i Gävle 6 juni 1944, när Sverige var omringat av andra världskrigets fasor, att historien för ett folk kan vara ”en kraftens källa, som det söker sig till under svåra tider, när skyarna över landet svartnar.”

Samma tema behandlade han två år tidigare, vid ett föredrag vid försvarslånefest i Karlstad 15 mars 1942:

Det kan icke ofta nog sägas, att vårt folk på det hela taget ännu är mycket lyckligt ställt i jämförelse med andra folk i vår världsdel. Och för att få jämförelser från vårt eget land, så bör vi under tunga dagar som dessa blicka tillbaka och minnas våra fäders tillvaro, våra fäders strävan och problem – vi bör erinra oss hur deras liv gestaltade sig under hårda tider, som liknar vår egen tid. Vår historia är nämligen både en god läromästare och en god styrkekälla – det skall vi snart finna.

För det andra: Vår historia och vårt kulturarv måste värjas från klåfingriga politiker och mörka krafter

Makthavare har i alla tider haft en fallenhet att vilja skriva om och vinkla historien för att legitimera sig själva och för att sko sig på bekostnad av vanliga människor. Man kan aldrig lita på att makten förvaltar vår gemensamma historia med vare sig objektivitet eller den stora menighetens bästa i främsta rummet. Det är som den brittiska författaren George Orwell skrev i sin dystopiska framtidsroman 1984:

”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.”

Tidigare i den svenska historien har kungen och statskyrkan genom sina hovhistoriker och predikstolar kontrollerat skildringen av det förflutna, vilken ofta har varit starkt nationalistiskt betonad med syfte att stärka den svenska centralmakten. Man ville även uppfostra lydiga undersåtar som var villiga att ge sitt liv för kung och fosterland, eller åtminstone inte gjorde motstånd när de skickades mot döden eller belades med nya hårda skatter.

I modern tid har vi sett hur totalitära stater, i synnerhet kommunistiska, har skrivit om, dekonstruerat eller helt enkelt raderat historien – för att på så sätt bryta ner hävdvunna institutioner, traditioner, gemenskaper, familjer och människor. Målet: att skapa den nya människan.

”Hur tillgår historieförfalskning?” frågade sig Vilhelm Moberg i en av hans texter från 1973. ”Svaret är: Genom urval och utelämning”, fortsatte han. Moberg ansåg att den stora massan hade undanhållits historien om sig själv, medan de män som skapat Sveriges stormaktstid, som han kallar ”det stora eländets tid”, blivit hyllade i våra historieböcker. Den förfalskningen av vår historia fortgår än idag.

Författaren Piero Simeone Colla lade den 2 mars 2017 fram en ”dubbeldoktorsavhandling” i Paris om svensk skolpolitik som omnämndes i Svenska Dagbladet av Inger Enqvist, professor i litteratur vid Lunds universitet och specialiserad på utbildningsfrågor, med en artikel som bar titeln ”Sverige har gjorts arvlöst på sin historia”. Om Collas avhandling skriver Inger så här:

”För Colla är historieundervisningen det klaraste tecknet på vad skolreformatörerna vill, och han är förbluffad över det han upptäcker. Ämnet har numera så få timmar att eleverna inte utvecklar någon känsla för kronologi.

Svensk historia lästes tidigare i en speciell lärobok, men först försvann läroböckerna i svensk historia, och sedan försvann nästan alla referenser till svensk historia. Äldre historia och politisk och militär historia nämns knappt, och inte ens vikingatiden, Vasaätten, reformationen eller stormaktstiden får mycket mer än ett omnämnande. Fokus läggs på industrialiseringen och arbetarrörelsen.

Det är som om Sveriges historia började vid 1800-talets mitt efter att ha varit ett tidlöst bondesamhälle.
[…]
Colla menar att historieämnet har utplånats eller amputerats, och att svenskarna har gjorts ”historiskt arvlösa”. Unga svenskar bibringas idén att det förflutna inte spelar någon roll och att det typiskt svenska är att vara modern och förändringsvillig.”

Vilka är det då som gör oss historiskt arvlösa? Vilka har makten över Sveriges historia i dag? Det är fortfarande den svenska centralmakten – genom den statliga läroplanen och en armé av skattesubventionerade kulturarbetare, moderna ”hovhistoriker” och tjänstemän.

Nu för tiden genomsyras statens institutioner dock inte av samma gamla nationalromantiska strömningar, utan av kulturradikalt, postmodernt och nymarxistiskt tankegods. I den postmoderna tankevärlden tjänar historien och kulturarvet ett enda syfte: att befästa och stärka ”de godas” makt. Tillbaka till Collas avhandling, som tar upp detta sätt att använda historien:

”Historia behandlas som samhällskunskap genom att allt ses ur dagens perspektiv. Teman från det förflutna väljs därför att de har anknytning till någon aktuell tendens, vilket anses göra historia ”relevant”. Berättarrösten i läroböckerna utgår från att samhället ska vara som i dag. Under böckernas förment sakliga yta hittar Colla en ”nationell roman”, som är den socialdemokratiska välfärdsstatens självförhärligande.”

Frågar du dagens makthavare om vår historia får du sannolikt höra något i stil med att…

  • det inte finns någon inhemsk svensk kultur (Ingrid Lomfors, statliga Forum för levande historia)
  • det ursvenska är barbariet (Fredrik Reinfeldt (M), tidigare statsminister)
  • invandrarna byggde Sverige (Maud Olofsson (C), tidigare partiledare och näringslivsminister)
  • svenska traditioner är ”töntiga” och egentligen inte finns (Mona Sahlin (S), tidigare partiledare och vice statsminiser)
  • vi med rötter i Sverige inte har någon rätt till det välstånd som våra förfäder har byggt upp eftersom ”slumpen” gjorde att vi föddes här.
  • den vita mannen bär skulden för allt ont i världen (exempelvis slaveriet – och skogsbränder)
  • Sverige alltid varit ett invandrarland (när invandringen i själva verket varit extremt marginell historiskt sett)
  • …och så vidare och så vidare.

Så förfalskas historien idag.

Föreställningar som dessa återkommer ofta i den kulturradikala, postmoderna och nymarxistiska ideologiska miljön. I dessa grupperingar finns en rädsla för erkännandet av det faktum att det finns en majoritetsbefolkning i Sverige med en ursprunglig svensk kultur och historia som har mångtusenåriga rötter i det här landet. Man är rädd för att det erkännandet kan bidra till en minskad acceptans för fortsatt skattesubventionerad mångkultur, invandring och storskaligt flyktingmottagande som förändrar det svenska samhället i grunden och för all framtid.

De tror även att existensen av vår svenska och nordiska kultur, med vår särskilda anknytning till landets historia, kan försvåra centralmaktens ”integration” av alla invandrare som nyligen kommit till Sverige. Detta eftersom vår gemenskap som grundar sig i en gemenskap historia och kultur anses vara exkluderande.

Allmogen köper tack och lov inte påståendet att vår svenska historia och kultur är exkluderande. Tvärtom tror vi att vår historia och vårt kulturarv kan skapa förståelse, väcka intresse och bygga broar mellan de svenskar vars förfäder bott här sedan urminnes tider och de drivna invandrare som flyttat hit för att av egen kraft skapa sig en bättre framtid. Liknande tankar har lyfts fram av bland andra folklivforskaren Dan Korn i Timbro-rapporten Svensk kultur, en förut­sättning för integration.

Sverige behöver en fri och statligt oberoende historieskildring

Precis som det vid sidan av de statliga medierna behövs fria medier där tankar och samhällskritik kan flöda fritt, måste också skildringen av vår historia stå fri från statlig styrning. En historieskildring som varken glorifierar de svenska kungarna och krigen eller förnekar någons rötter och självklara mänskliga rättigheter som rätten till sin frihet, till frukterna av sitt arbete, till sin historia och bevarandet av sin kultur.

En historieskildring som sätter vanliga människors strävan i främsta rummet. En historieskildring som å ena sidan lägger fokus på vilka faktorer som skapar välstånd, och å andra sidan belyser vad som göder orättvisa och hat. Bara med den vetskapen kan vi ha någon förhoppning om att leva i fred sida vid sida, oavsett bakgrund.

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

De har mycket att säga oss, och vi är skyldiga att lyssna till dem.

Lyssnar du?