Podd: Vad jag har sått, skall du i morgon skörda

Till en okänd efterkommande

Listen to ”Vad jag har sått, skall du i morgon skörda” on Spreaker.

Nytt avsnitt ute där poddar finns! Högläsning av Karin Boyes korta dikt “Till en okänd efterkommande” från 1922, plus eftersnack om “Sverige är ett rikt land”, om allmogens äganderätt, och om skogen.

Trevlig lyssning!

För dig som föredrar text:

Jag bröt mitt bröd, som andras hand fått baka,
och drack mitt vin, som jag ej själv beredde.
De, som haft mödan, fingo aldrig smaka
dess frukt, förrn de på mörka vägar trädde.

Vad jag har sått, skall du i morgon skörda.
O må mitt säde hundrafaldigt bära!
De bära fröjd, som bära andras börda,
de skära liv, som andras skördar skära.

Det här var dikten “Till en okänd efterkommande” av Karin Boye, ur diktsamlingen Moln som hon debuterade med 1922.

Jag som läser den i podden heter Daniel Sjöberg, och du lyssnar på lyriksegmentet av podden Allmogen, där fokus är gamla klassiska svenska dikter och visor – som än idag kan bidra till eftertanke och insikt i livets stora frågor. För skönhet, det är evigt, och lyrik är skönhet i ordets form.

Karin Boye levde år 1900-1941. Bara 40 år gammal avled hon efter en överdos av sömnpiller. Hon ska ha hittats livlös vid en stor sten på en kulle i Nolby norr om Alingsås där det idag står en minnessten. Karin var mest känd för sin poesi, men skrev också flera romaner och noveller, där en av de mest kända är den dystopiska science fiction-romanen Kallocain.

Kallocain beskriver ett framtida samhälle där individen tillhör staten, har betydelse enbart som en del i gruppen och är under konstant övervakning. Romanen beskriver hur djupa mänskliga känslor som kärlek och strävan efter frihet tar plats trots det ständiga övervakandet och det stängda samhället.

Men åter till dikten.

Vad jag har sått, skall du i morgon skörda.
[…]
De skära liv, som andras skördar skära.

Du har säkert hört det också, att “Sverige är ett rikt land”. Att Sverige ”har råd”.

Så brukar det låta när nån politiker eller opinionsbildare vill spendera skattebetalarnas pengar på olika saker som högst sannolikt inte ligger så mycket i medborgarnas intresse men desto mer i opinionsbildarens personliga intresse.

Hur nu den rikedomen går ihop med att svensk allmoge idag är en av jordens mest privat skuldsatta befolkningar.

“Den som är satt i skuld är icke fri”, eller hur var det nu?

Men något annat dom här människorna inte pratar om, det är hur Sverige blev ett rikt land.

“Vi har här i landet från början just inte fått någonting till skänks.” sa Vilhelm Moberg i ett tal i Norrtälje 12 oktober 1947, som fått titeln “På frihetens grund” i boken I sanningens och fantasins namn – Talaren Vilhelm Moberg (2011).

Vilhelm Moberg kallade berättelsen om dom som från början byggt upp Sverige för en “heroisk epos”, i ett tal på svenska flaggans dag i Gävle 6 juni 1944. Han berättar hur utlänningar som reste genom Sverige för länge sen alltid visade stor förvåning över hur fattigt och kargt landet var. Han berättar hur dom klagar över usla vägar, uselt boende, och “skrämmande stora skogar”. Men folket, det “idoga och strävsamma folket”, det “tåliga, uthålliga folket”, vann deras beundran.

Han fortsätter i talet från 1947:

De som först bröt svensk bygd fick icke räkna sina arbetstimmar. Marken var stenbemängd och obrukelig, sommaren var kort och vintern lång, avstånden förskräckande och de smala fästigarna de enda framkomliga vägarna, redskapen var primitiva. Det land som fäderna fått på sin lott överflödade icke av bröd och ännu mindre av mjölk och honung. De fick ofta blanda trädens bark i brödet och äta knopp och ljung och drav. Under oändliga mödor och prövningar odlades landet och gjordes beboeligt.

Det ligger årtusendens historia mellan den första svedjehackan i de milsvida skogarna och den traktor, som idag rullar fram över välbrukade svenska åkerfält. Det är historien om hur svenskarna har byggt upp sitt land och gjorde det till vad det är idag: Ett välbärgat land. Levnadsstandarden i Sverige ansågs före andra världskriget vara den genomsnittligt högsta i världen.

Denna utveckling har blivit möjlig genom folkets arbete på frihetens grund.

“Den grå hopen”, kallades allmogen. Bönderna i sina vadmalströjor. Den här gråa, fattiga hopen, det var den som erövrade Sverige åt odlingen. “Och de skulle samtidigt”, framhåller Moberg, “bevara och försvara sin frihet, rätten till liv och egendom, som har åldriga anor i detta land, äldre än i de flesta länder, men som ingalunda var upphöjd över hot och inskränkningar och angrepp.”

Men den grå hopen fick det till slut rätt bra. Från att ha varit ett av de fattigaste länderna i Europa ända in på 1800-talet, så fullkomligen exploderade allmogens välstånd under 1900-talet i samband med att de med sin uppfinningsrikedom, företagsamhet och energi låste upp den svenska naturens tillgångar och lärde sig ta tillvara dess urkrafter.

Älvarna, malmen, skogen.

“Det fattiga Sverige började bli välbärgat, särskilt i jämförelse med andra länder.”, sa Vilhelm Moberg i samma tal. Han fortsätter: “Orsaken härtill var den, att den svenska friheten kunnat förverkligas i en omfattning som aldrig tidigare skett i vårt lands hävder.”

Än i dagens Sverige lever vi i många avseenden fortfarande på den skörd som tidigare generationer sådde. Det här landets välstånd, den mark vi står på, röjdes, gödslades och planterades av människor som sedan länge är döda och bortglömda. Våra förfäder.

I talet i Gävle 1944 berättar Moberg:

Sålunda är vårt land även de dödas land, deras som försvunnit i namnlösa gravar kring sockenkyrkorna. De har brutit denna bygd och murat dessa stengärdesgårdar, de har satt sin prägel på landet. Och vi nu levande är präglade av vårt ursprung. Vi är alla komna från bönders, torpares och backstugusittares stugor – genom längre eller kortare släktkedjor. Vi är av deras blod, genom dem går våra rötter, som vi kan följa genom årtusenden. Det är en stor församling, våra fäders församling där under glömskans gräs på kyrkogårdarna. Från dem har vi fått landet här omkring oss.

Också Torgny Segerstedt hade liknande tankar i sin artikel Den svenska våren som publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) den 24 april 1940:

Vinden skall gå fram över dessa vida bygder som den gjort från den dag, de höjde sig ur istäcket. Den skall gå fram däröver, som milda vårvindar, som ljumma sommarfläktar, som regnpiskande höststormar, som vintriga snöbyar, år och sekler efter det att vi som nu uppleva våren, slutits i denna gråa jords famn. Kyrkorna ligga där strödda utöver landet, med de dödas vårdar samlade kring ofta sekelgamla murar. De som sova den eviga sömnen under dessa gravkullar, ha alla givit sitt bidrag till det svenska folkets rika arv. Intet ärligt dagsverke, ingen god tanke, ingen skapandets glädje, ingen våndans strävan har förspillts. Det finns där alltsammans i marker, som brutits, i företag, som satts i gång, i den rättsordning, som byggts upp, i tanke, dikt och ton. Endast de som svika ha icke del i detta. De släkten, som gingo före oss, voro icke bättre än vårt, icke mera storsinta, icke dugligare. Icke förty ha de i all sin bristfällighet skapat detta oändligt stora, som vi i vår tur måste lämna åt våra efterkommande, förkovrat av det bästa vi i vår skröplighet hade att giva.

Och det här landet som Moberg och Segerstedt pratar om, det täcks till stor del av skogen. De otaliga små byarna i det gamla bondesamhället omgavs av vidsträckta, ödsliga vildmarker och mörka skogar dit huvudstadens lagar och regler inte förmådde tränga in.

Av gammalt tillhörde de stora skogarna alla och ingen. Moberg nämner i ett av sina tal ett talessätt som säger att “Skog växer såväl för den fattige som för den rike”. Våra förfäder kallade skogen “den fattiges trädgård”, och långt innan skogen blev en av svenskarnas viktigaste exportvara sökte sig den “grå hopen” till skogen för sin föda, sitt bränsle, för skydd mot elementen, och för att försvara sig mot förtryckare.

100 år.

Så lång tid tar det, grovt räknat, från att man planterar en skog tills den är mogen för avverkning.

En skog som avverkas idag kan alltså ha planterats runt 1920, eller ännu längre tillbaka.

Om vi föreställer oss att den skogen hade tillhört min släkt, så skulle det innebära att den planterades av min farfars far, Per-Olof, kanske med hjälp av sin far Johan, min farfars farfar. Sen vårdades skogen av Per-Olof under dess första årtionden. Sen en dag när Per-Olof inte längre orkade med skulle min farfar, David, ha tagit över. År ut och år in vårdade han skogen, gallrade, spenderade sin tid där, och såg sina barn växa upp bland furorna. Så kom turen kom till min far, Bertil, som gjorde exakt samma sak i lika många årtionden. Sen kom turen till mig, Per-Olofs barnbarnsbarn.

Så kom äntligen dagen när jag stod där i skogen och skulle skörda resultatet av fyra eller rent av fem generationers hårda slit. Men när jag stod där med motorsågen i hand dök en människa upp i skogen i gummistövlar och med lupp i högsta hugg, och jag undrade så klart vad denne person hade på min mark att göra just när jag skulle avverka.

“Jag kommer från Staten”, sa hon, “och det är nog lika bra att du glömmer den här avverkningen. Det är nämligen så att vi har hittat en mycket sällsynt skalbagge i din skog och har därför klassat skogen som skyddsvärd. Så du kommer ändå inte kunna hitta nån som vill köpa virket. Ingen ersättning utgår tyvärr, för om vi skulle behöva ersätta dig måste vi ersätta alla andra skogsägare också, och det har Staten inte råd med.”

Slut på historien.

Så här ser det ut idag med svenska skogsägares rätt till sin egendom. Staten konfiskerar privatägd skog, utan att betala för den.

Den som betvivlar att staten skulle göra nåt sånt kan bara lyssna på frågan som ställdes av den statliga skogsutredaren Charlotta Riberdahl under Almedalsveckan 2016, hon sa: “Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs?” Nu fick hon sparken från sitt uppdrag direkt efter uttalandet, men det säger ändå mycket om statens syn på äganderätten.

Martin Jacobsson, som driver I fablernas land och Egendomligt, skrev i Svenska Dagbladet 13 februari i år så här om statens beteende: “att avkräva enskilda skogsägare att de skall avstå avverkning på betydande, kanske hela fastigheter – med artskyddsförordningen som formell grund – det är inte frivillighet, det är stöld!”

“Vad jag har sått, skall du i morgon skörda.”

Om man inte är säker på att få skörda det man sår, vad tror ni då händer med människors vilja att sätta nya frön och plantor i jorden?

Om du var genuint osäker på om du skulle få ut en lön i slutet av månaden, hur taggad skulle du vara på att gå till jobbet?

Än mer säker i sin rätt behöver man vara när tidshorisonten är 40, 60 eller rent av 120 år som en del skogar kräver för att växa till sig.

120 år, under den tiden inträffar 30 val till riksdagen. Politikernas tidshorisont är kort, skogsägarens är väldigt lång.

Som skogsägare planterar man träd vars skugga kanske aldrig kommer falla över ens ansikte. Men man gör det ändå, trygg i vissheten och säkerheten om sin ägogrund – med vetskapen att ens efterkommande kommer att få skörda det man själv sått.

Välstånd skapas inte i 4-års perioder. Det skapas över generationer. Därför är det rent av livsviktigt att gemene mans och kvinnas rätt till sin egendom försvaras med näbbar och klor.

Redan 1947 såg Vilhelm Moberg orosmoln på horisonten, som han berättade om i sitt tal den där oktoberdagen i Norrtälje för över 70 år sen. Den svenska friheten var hotat.

Men det var inte enväldiga kungar eller adlig herremakt som hotade. Nej, enligt Moberg kom hotet från krafter som inte hade några individuella eller mänskliga drag. Hotet kom från vad han kallade “kollektivets nivellerande krafter”, en “avfallsprodukt från maskinåldern.”. Jag citerar:

Det är Staten som börjat utveckla sig till självändamål och nu begär individens underkastelse. Det statliga enväldet hotar.

Det statliga enväldet har i alla tider hotat individens frihet och rätt till liv och egendom. Det hotet försvann inte i och med att Sverige blev en demokrati. Om du tycker jag snackar skit, fråga en skogsägare.

“Vad jag har sått, skall du i morgon skörda.”

Det är förstås inte bara i rent ekonomiska termer som vi skördar det som tidigare generationer har sått.

Vi skördar också resultatet av de politiska beslut som det här landets makthavare fattar. Jag kan med viss säkerhet säga, att de maktfullkomliga besluten som vår tids makthavare fattat – och inte fattat – bara under min relativt korta livstid kommer göra sig påminda i många generationer framåt i Sverige. Vi har bara sett början av den skörden.

Det statliga enväldet hotar inte längre. Det är här.

Vilhelm Mobergs tal, som hittas i sin helhet i boken I sanningens och fantasins namn, avslutas med dessa ord – som också får avsluta det här avsnittet:

“Skall vi gå in på den affären?

Skall nu hos oss en tusenårig utveckling under frihet avbrytas under ett nytt envälde?

Det här landet är vårt, och vi vill och ämnar behålla det. Men vi vill fortsätta vårt arbete här på frihetens grund.”

Det här landet är vårt, men då pratar jag inte om nån luddig, tvingande kollektivism där vi äger landet tillsammans. Visst äger vi i teorin en liten del gemensamt genom staten, som vägar, sjukhus, skolor, osv., men den största delen av landet äger vi faktiskt var för sig som individer.

Miljontals små plättar mark, som ägs av miljontals svenskar – och andra som bor i vårt avlånga land. Det är Sverige. Och vi vill och ämnar behålla våra markplättar – genom att värna rätten till individens egendom, och till frukten av individens arbete.

Vi vill fortsätta vårt arbete här på frihetens grund.

Det finns inget alternativ.

Trevlig helg, allmogen.

Och om du som lyssnar gillar det du nyss hört, stötta gärna projektet så kommer jag kunna göra väldigt mycket mer i samma anda. Projekt Allmogen står för frihetlig och oberoende folkbildning om vår nordiska och svenska historia, om vår vackra, okuvliga allmogekultur, om våra traditioner och inte minst vårt folkliga frihetsarv. Du stöttar bäst genom att gå in på Allmogen.org/medlem och bli stödmedlem. Då bidrar du med 50 kr i månaden (eller mer om du vill), och blir en av projektets ettusen sanna vänner.

Daniel Sjöberg

Författare: Daniel Sjöberg | sjbrg

Husbonde till projektet Allmogen. Aspirerande småbonde, skogsman och bolåneslav på en liten gård i Ångermanland. Följ honom på Instagram för en mix av nostalgi, småbruk, byggnadsvård och skogsliv.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen bevarar och tillgängliggör kunskap om vår svenska historia och kultur för alla, gratis. Med ditt stöd kan vi göra mer. Om du vill att skildringen av vår historia och vårt kulturarv ska stå fri och oberoende från både staten och kapitalet, om du sätter värde på tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

Från 50 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *