Råd för vandringslystna ungdomar från år 1888

Vandringstips

Våren är här! Dags att lägga snöskorna och skidorna på hyllan och damma av vandringskängorna. Men först, några 130 år gamla vandringsråd till ungdomen.

Ett naturfolk. Så kallade Vilhelm Moberg svenskarna i sin bok Min svenska historia. Med tanke på friluftslivets framstående ställning i dagens Sverige är den benämningen lika aktuell. Med risk för att överdriva (och möjligtvis generalisera utifrån mig själv), visst är det så att många av oss svenskar nästan uppskattar naturens sällskap mer än vi uppskattar andra människors sällskap.

Det är till naturen jag söker mig när jag vill känna lugn. Det är till naturen jag går när jag vill andas ut. Det är i naturen jag känner mig som hemma. Jag behöver bara ta ett kliv ut i skogen så känner jag mig direkt som ett lekfullt barn igen.

Vandra i Hälsingland
  • Facebook
  • Twitter
Ung vandrare i Hälsingland, okänt årtal. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands museum (CC BY-NC)

Varje år vallfärdar vi i tusental ut i naturen på de många vandringsleder och urgamla stigar som löper genom de många vackra landskapens skogar. Stigar och vägar som generation efter generation av våra förfäder har vandrat på.

Ett exempel är den 564 km långa pilgrimsleden S:t Olofsleden som sträcker sig från Selånger i Medelpad till Nidarosdomen Trondheim i Trøndelag, Norge – från kust till kust. Vandringsleden har sitt ursprung i en sägen som säger att Olof den helige landsteg i Selångers socken i början av juli 1030 efter några år i landsflykt, och tågade med sin här till Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen.

Utöver dom mer välkända vandringslederna finns också otaliga små skogsstigar, fäbodstigar och pittoreska gamla byvägar kvar, väntandes tålmodigt på ljudet av vandrarens muntra steg.

För att hjälpa den unga, aspirerande vandraren har jag här grävt fram ett par vandringsråd ur Svenska Turistföreningens årsskrift från år 1888. Råden är skrivna av Fredrik Svenonius (1852-1928) i Uppsala, en svensk geolog som också var med vid bildandet av Svenska Turistföreningen 1885. Han var bland annat redaktör för STF:s årsskrift under de fem första åren den utkom (1886–1890).

Varför borde då ungdomen slita sig bort från sina skärmar och ge sig ut och vandra? Frågar du Svenonius så är det ”ej blott fosterlandskänslan, som eldas, då man i skog och på sjö, på fjäll och på älf lär känna gamla Sverige och dess folk, utan därigenom stärker man också sin själ och kropp, man lär sig bli rådig och modig och att hjälpa sig själf, och man borde åtminstone äfven lära att bli enkel och måttlig i sina lefnadsvanor och att högakta allt ärligt arbete. Af dessa och många andra skäl, som här ej behöfva upprepas, är det i högsta grad önskligt, att det uppväxande slägtet vänjes att ge sig ut på vandringsturer under skolferierna.”

Här kommer några råd från Svenonius om vad man ska tänka på när man ger sig ut på äventyr i vårt avlånga land:

Hufvudregler

A) Klädsel. praktisk, men så enkel och litet »sportmässig» som möjligt. Kläderna böra vara väl försedda med djupa och säkra fickor.

B) Kassa. Förbruka så litet pengar som möjligt och extravagera aldrig på källare och gästgifvaregårdar! Glöm ej att noggrant föra kassa- (och dag-) bok. (10— 15 kronor i veckan bör i vanliga fallgodt räcka.)

C) Fortskoffningssätt. Begagna »apostla-hästarne» så mycket som möjligt. En god gångstig tröttar mindre än en slät landsväg Vid rodd deltag alltid själf! Res på järnväg aldrig annat än i 3 :e klass.

D) Lefnadssätt. Lef med och lär känna folket! Gå ej endast för gåendets skull! Se ej allmogen »genom snobbens pincenez»!

E) Kvarter. Tro ej omöjligt få kvarter (och mat) äfven om gästgifvaregårdar saknas! En hygglig och anspråkslös person blir nästan aldrig afvisad. Ofta äro ej de stundom yttrade betänkligheterna så alvarsamt menade. — Att i nödfall ligga ute en varm sommarnatt skadar ej alls.

Vandrare
  • Facebook
  • Twitter
1965: Vandrare i Renshammar, Bollnäs socken, Hälsingland. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands museum (CC BY-NC)

Utrustning

1) Skodonen: låga (eller inga) klackar. Alla, både infödingar och inflyttade sydsvenskar, som varit i tillfälle att i Norrlands fjälltrakter och vildmarker någon längre tid begagna pjäxor (»bandskor»), bekräfta enstämmigt, att man ej härdar så bra i några skodon som i dessa (t. o. m. uti stenig mark, då man fått någon vana). De må dock ej brukas i trakter, där befolkningen ej förstår deras skötsel. [Om en frisk pojke någon gång i sommarvärmen vill försöka, huruvida »foten reder sig ock utan sko» nu, som i de gamla, enkla och kraftiga tiderna, så blir han ej sämre för det!

2) Byxorna: ej åtsittande kring benen; om knäet ej kännes fritt, tröttnar man snart. I fall byxorna ej äro insnörda i skoskaften, är det, då man går i kuperad mark, fördelaktigt att med ett lindrigt tillknytt band nedom knäet binda upp dem något.

3) Regnrocken: ej alltför lång; antingen en vanlig »guling» eller en guttaperka-kappa.

4) Hufvudbonaden: ej ömtålig för regn.

5) Ränseln: vid dess nedre kant, som snart plägar göra ryggen öm, äfven om den vid profvandet förefaller bra, kan fästas en liten påse i dynform, i hvilken man stoppar hö, mossa eller — smutsigt linne och strumpor. Är renseln försedd med s. k. mes (praktiskt!), placeras dynan vid mesens nedre ända, men behöfves då mindre. Norrländska och finska näfverkontar äro mycket praktiska såsom ränslar. Tag med så litet som möjligt, t. ex.: ett par Jægerskjortor, en kulört skjorta, några par strumpor, några näsdukar och kragar, ett par reservbyxor; kam, klädborste, tvål och handduk; nål, tråd och knappar; linnelappar, cerat och en liten ask borsyra eller borsyreplåster (för fotsår); sker vandringen i mycket myggrika trakter, bör ett par kubiktum beckolja (apoteksvara) medtagas; slutligen de kartor, som behöfvas (topografiska kårens kartblad, där de äro färdiga) och några brefkort. Kompas (hur enkel som hälst), anteckningsbok m. m. bäres i fickan.[3] Glöm ej ordspråket: »lång väg gör liten börda tung!» (10 kilogram på ryggen blir i längden känbart nog för en yngling.)

Vandrare i Delsbo
  • Facebook
  • Twitter
1951: Vandrare i Delsbo socken, Hälsingland. Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands museum (CC BY-NC)

Svenonius avslutar med ett vist råd som levt kvar in i våra dagar:

Slutligen ytterligare en hufvudregel, den vigtigaste: ett fast beslut att ej vara »petig» eller pjunka för småsaker, samt att ständigt bemöda sig om

ett godt och gladt humör!

Daniel Sjöberg

Författare: Daniel Sjöberg | sjbrg

Husbonde till projektet Allmogen. Aspirerande småbonde, skogsman och bolåneslav på en liten gård i Ångermanland. Följ honom på Instagram för en mix av nostalgi, småbruk, byggnadsvård och skogsliv.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen bevarar och tillgängliggör kunskap om vår svenska historia och kultur för alla, gratis. Med ditt stöd kan vi göra mer. Om du vill att skildringen av vår historia och vårt kulturarv ska stå fri och oberoende från både staten och kapitalet, om du sätter värde på tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

Från 50 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *