Sverige – vårt odal

VALSPECIAL: Vad beror det på egentligen att våra makthavare ställer till det för oss så mycket som de gör? Vad är odalrätt, och hur är detta fornnordiska koncept relevant för vår svenska demokrati än idag? Låt oss ta reda på det!

Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till?

Fredrik Reinfeldt till TV4/cite>

Det här var moderaternas partiledare och förre statsministern Fredrik Reinfeldt som uttalade sig till TV4 år 2014 i samband med att han avgick som partiledare. ”Det är ett vägval om vilket land Sverige ska vara”, sa Reinfeldt till TV4.

Det är flera saker som är fel med det här citatet som jag känner det passar att prata om nu i valtider, så i den här videon tar vi och benar isär Reinfeldts märkliga uttalande. Det kommer också leda oss in på den forna odalrätten, som en gång i tiden gällde i Sverige och som än idag är inskriven i norsk grundlag. Odalrätten är ett rätt intressant äganderättsligt koncept som på ett sätt är relevant än idag för den svenska demokratin.

Men vi kan väl börja med det uppenbart felaktiga med den dikotomi Reinfeldt målar upp, alltså att man å ena sidan har den här gruppen av svenskar som har bott här i ”tre eller fyra” generationer och å andra sidan de “nyanlända” som kommer hit mitt i livet.

Det är en skrattretande falsk bild.

Sanningen är att om dina rötter i Sverige sträcker sig 4 generationer bakåt till 1900-talets början så är också sannolikheten stor att dina rötter i Norden sträcker sig 100 generationer bakåt – eller längre. Årtusenden.

Invandringen till Sverige var nämligen mycket begränsad innan 1970-talet, och tittar vi innan andra världskriget så var den extremt begränsad. Innan det får man leta sig tillbaka ända till början av bronsåldern för 3,500 år sedan för att hitta den senaste stora migrationsvågen till Norden – som utgick från området som idag är norra Tyskland.

Men det var just vad Reinfeldt sa om 3-4 generationer som fick mig att tänka på den forna odalrätten.

Odal är en historisk arvsrättslig term för jord och gårdar som under flera generationer ägts av samma släkt. I svenska språket var odalman eller odalbonde en självägande bonde vars arvejord gått i arv i flera generationer. Begreppet står i motsats till arrenderande bönder, exempelvis kronobönder.

Odaljord skulle enligt lagen bevaras hel och odelad; den fick alltså inte säljas fritt och inte heller delas upp på flera arvingar. Ofta var det den förstfödde sonen som fick ärva odaljorden. Och det var för att bevisa sin odalrätt som odalmannen var tvungen att känna till sina förfäders namn ända tillbaka till sin farfars farfars far, 6 generationer, enligt Gulatingslagen från tidigt 1100‐tal i västra Norge. I vissa regioner och tidsepoker i Norden gällde 4 generationer.

Om ens äganderätt var hotad, skulle man kunna räkna upp sin släktlinje bakåt, til haugs ok heidni, till gravhög och hedendom (Robberstad 1967). Rätten försvarades således genom muntligt minne och med hänvisning till synliga gravar.

I Norge har lagen existerat åtminstone sen 900-talet. Den norska Frostatingslagen säger exempelvis att ”Ingen man får jord som odal förrän tre förfäder ägt den och den kommer under den fjärde utan avbrott.”

Om man mot förmodan sålde sin odaljord till en utomstående hade odalsläkten rätt att köpa tillbaka jorden inom en viss tid, och på så sätt säkra odalrätten också för kommande generationer. Magnus (Håkonsson) Lagaböters norska landslag från 1274 säger exempelvis att en gård blir odal efter 60 år, och vid eventuell försäljning har släkten 60 år på sig att ångra försäljningen.

De senaste 500 åren har både tiden det tar att få odalrätt på sin jord, och tidsfristen man kan ångra sig, skurits ner bit efter bit. Idag är den norska odalrätten en skugga av sitt forna jag. Idag måste man äga en gård i 20 år inom samma familj för att den ska bli odal, och säljer man gården har man istället för 60 år bara 6 månader på sig att ångra försäljningen. Sen går odalrätten förlorad för all tid.

85 % av alla gårdar i Norge är odalsgårdar. Man har argumenterat för att den här odalrätten har bidragit till att den mycket gamla bondekulturen i Norge har levt kvar. Min tanke är att odalrätten också kan ha bidragit till att Norges landsbygd är så mycket mer levande än vår döende landsbygd i Sverige.

Varför fanns odalrätten?

Varför hade man då den här lagen? Och hur kan den ge ett nytt perspektiv på vår svenska demokrati?

Jag må inte ha stöd i några historiska källor för mitt påstående, men för mig är det enkelt:

Man hade ett längre perspektiv på livet. Man såg sig själv som en länk i en kedja som sträckte sig bakåt till sina förfäder och framåt till sina efterkommande.

Odalrätten härstammar från en tid innan vår hyperindividualistiska tidsålder där vi alla är atomiserade individer, där staten har “befriat” oss från våra plikter till familj och släkt genom att bygga upp en stor välfärdsstat som tar hand om individen från vaggan till graven.

Staten har tagit över många av de funktioner som för bara några generationer sen sköttes av gamla traditionella institutioner som familjen och civilsamhället. Staten har kapat kedjan som förbinder våra förfäder med våra efterkommande.

Odalrätten är alltså en rest från en tid när man inte bara hade plikter till de levande, utan också till kommande släkten.

Odalrätten handlar alltså om rätten att reversera förödande felsteg som tagits av den föregående generationen. Man skyddade kommande släktens rätt till sitt egendom från enstaka ansvarslösa generationers misstag.

Och det är här jag började tänka på den svenska demokratin, som jag fötts i in, som vi alla är arvtagare av. Nästa år fyller den moderna svenska demokratin med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor 100 år.

Många generationer har kommit och gått sen dess, och vi ättlingar som lever idag är den svenska demokratins odalmän och odalkvinnor. Vi som är arvtagare till det svenska kulturarvet, och bärare av den svenska kulturen.

Vår demokrati är långt ifrån perfekt, jag som frihetligt sinnad skulle vara den första att kritisera den. Den har alldeles för mycket makt över våra liv, den är ineffektiv, den premierar kortsiktighet i beslutsfattandet, och den polariserar människor till att hata varandra.

Men jag skulle också tänka länge och väl innan jag bestämde mig för att helt slänga bort den, eller ge bort den.

Jag tror vår demokrati skulle må väldigt bra av ett mer långsiktigt perspektiv. Jag tror faktiskt det är helt avgörande för om det överhuvudtaget ska finnas något fritt samhälle bebott av fria människor om ett par generationer.

Förr tänkte man flera generationer framåt. Idag tänker landets högsta makthavare på sin höjd 4 år framåt till nästa val, men ibland verkar de inte ens kunna förutse konsekvenserna av deras beslut ens ett halvår framåt. Man undrar ju om vissa av dom ens kan förutse att de behöver skitpapper när de går på toan. Det håller inte. Det har blivit tydligare än någonsin med de senaste årens utveckling i Sverige.

“Framåt!” ropar en del makthavare. Titta inte i backspegeln! Säger dom. Titta framåt!

Men är det rätt väg vi är inne på?

Det håller inte att bara tänka 4 år framåt eller bakåt. Det är som att köra längs en slingrande väg och bara se tillbaka på den lilla vägsträckan man kört från senaste kurvan.

Ibland måste man stanna upp, lyfta blicken, och se längre.

Hur har Sverige utvecklats de senaste 10, 20, 30 åren?

Jag är ju relativt ung, men ni som är lite äldre, ni som är 40, 50, 60 år. Ni vet. Ni har varit med och sett hur Sverige har utvecklats.

Är det rätt väg vi är inne på?

Eller kanske var det en helt annan avfart vi skulle ha tagit där borta för många år sen?

Om det skulle utspela sig så i en demokrati att föregående generation av makthavare har tagit grava felsteg, att man efter år och årtionden kommer till insikt med att landet är inne på helt fel väg, då har man också rätten att stanna upp.

Om man är inne på fel väg, då är det aldrig för sent att vända om. Visst kan det vara jobbigt att inse att man är inne på fel väg, att stanna upp och ta det där första steget i rätt riktning. Visst kan det vara jobbigt att leta sig tillbaka dit därifrån man kom. Visst kan man komma på omvägar på hemvägen också. Men ju förr man vänder tillbaka desto bättre.

För om man själv inte vänder om, ja då lägger man över den bördan på ens barn och barnbarn. För att parafrasera Shakespeare’s Hamlet:

Ur led är tiden… Ve, att vi är den generation, som föddes att den vrida rätt igen!

I en demokrati har man inte bara rätten att stanna upp. Att säga stopp.

I en demokrati har man också rätten att helt göra ogjort såna skadliga förändringar som tidigare generationer har genomfört. Att vrida rätt tiden.

Det är en rättighet att vrida tillbaka klockan, eller rent av skrota klockan och bygga en helt ny, om den gamla inte fungerar.

Än hur små förändringar föregående generationer har gjort, eller om de är så pass stora att man har förändrat samhället i grunden, så har man rätt att göra det ogjort. Ja det är inte bara en rätt utan också en plikt gentemot sina efterkommande som ska ärva samhället efter en.

Gör man inte det, då sviker man inte bara de som levt innan oss, som byggt Sverige, utan också de som ska leva efter oss.

Ser man en alternativ väg för Sverige, då gäller det att med all sin kraft försöka styra in skutan på den vägen. Det är så demokratin förnyas och hålls levande. Det är så demokratin återerövras av nya generationer, för nya generationer.

Så hur är det då med Reinfeldts frågeställning? Ägs Sverige av dem som bott här i hundratals generationer eller av dem som kommer hit mitt i livet?

Jo, det kan jag svara på. Den svenska demokratin fungerar på det viset att majoriteten bestämmer.

Nu råkar det vara så att majoriteten i Sverige – uppemot 7-8 miljoner invånare – fortfarande är svenskar med svenska rötter som sträcker sig tillbaka flera tusen år i det här landet.
Det förhållandet kan förstås förändras, och håller på att förändras snabbt i takt med att demografin förändras som ett resultat av de senaste årtiondenas skattesubventionerade migrationspolitik.

Men så länge det faktumet kvarstår och den svenska majoritetsbefolkningen förblir i majoritet så är Sverige en demokrati som i slutändan ägs av dem som bott här sedan urminnes tider.
Det är självklart. Så fungerar demokrati. Det vet också Reinfeldt.

Men Reinfeldt hade rätt om en sak.

Vi står nu i ett vägval om vilket land Sverige ska vara.

Vilken väg vi ska vandra framöver, det väljer du, och alla miljontals svenska medborgare som går till valurnorna på Söndag.

När jag ligger där på min dödsbädd och ser mina barn och barnbarn i ögonen, då vill jag kunna säga att jag gav allt för att ge dem en bra, trygg och blomstrande framtid.

Jag tänkte lämna dig med ett citat ur Vilhelm Mobergs skrift Svensk strävan från 1941, mitt under brinnande världskrig då våldsmakter hotade Sverige från alla håll, och Moberg sökte kraft och styrka i vår gemensamma historia.

Det lyder:

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land.Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Vilhelm Moberg, Svensk strävan (1941)
Daniel Sjöberg

Författare: Daniel Sjöberg | sjbrg

Husbonde till projektet Allmogen. Aspirerande småbonde, skogsman och bolåneslav på en liten gård i Ångermanland. Följ honom på Instagram för en mix av nostalgi, småbruk, byggnadsvård och skogsliv.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen bevarar och tillgängliggör kunskap om vår svenska historia och kultur för alla, gratis. Med ditt stöd kan vi göra mer. Om du vill att skildringen av vår historia och vårt kulturarv ska stå fri och oberoende från både staten och kapitalet, om du sätter värde på tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

Från 50 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *