Två berättelser om Sverige

Om Sveriges historia

En frihetlig betraktelse över Sveriges historia ger att vi kan se två slags vävnader som tycks sammanflätade men ändå åtskilda ifråga om riktning och vilja.

Å ena sidan har vi berättelsen om det moderna Sveriges födelse från Gustav Vasa och framåt, den lutherska enhetsideologin efter den protestantiska reformationen och strävan efter en folkgemenskap grundad på nationalstaten, monarkin och senare den parlamentariska demokratin. Å andra sidan har vi den äldre historien om kampen mot fogdar, berättelsen om Engelbrekt Engelbrektsson, bonderevolter under ledning av Nils Dacke, strävan efter regional självbestämmanderätt, lokala former av direktdemokrati via sockenting och de fria böndernas Norden.

Den förstnämnda berättelsen om Sverige är en berättelse om enhetsstaten och den svenska centralmaktens konsolidering. Det är denna som ibland associeras med vår karaktäristiska konsensuskultur, den politiska konformismen och 1900-talets bygge av en modern stat företrädd av färgstarka politiska ledare som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Denna historia blev också under 1800-talet och 1900-talets första hälft föremål för en stark dos nationalromantik och olika försök att rättfärdiga centralisering av politisk makt från socknar och län till huvudstaden i Stockholm. Enhetsstaten och enhetsideologin löper också parallellt med 1800-talets skiftesreformer, 1900-talets kommunreform och berättelsen om det moderna Sverige. Det var den ideologi Rudolf Kjellén sökte fånga med Folkhemstanken.

Per Albin Hansson
  • Facebook
  • Twitter
  • VK
1940: Per Albin Hansson (1885-1946), politiker, statsminister, under riksvapnet. Foto: K W Gullers / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Den andra berättelsen om Sverige har växt fram mycket tack vare Vilhelm Mobergs skildringar av allmogens sociala livsvillkor, om hur svenska bönder gick mot centralmakten och om hur bönder på lokal nivå stiftade sockenfred istället för att ta till vapen mot sina grannar på kronans befallning. Det är historien om att den äldre sedvanan i Sverige och Norden varken är en enhetsskapande ideologi eller en stark nationalstat utan tvärtom vilar på frihetskamp och fattig allmoges rätt till land och privategendom. Det är samtidigt en historia om hårda sociala villkor, fattigdom och svält. Vi ser spår av denna historia i Engelbrektskrönikan:

Med skatter över deras förmåga
Och dagsverkstjänster med häst och vagn
Han tröttnade ej att truga och hänga dem:
Om de tredskades lät han i rökfånget hänga dem
Och pantade gården på allt han fann.
Där dragare sedan ej fanns kunde hända,
Att kvinnor blevo för hölassen spända,
Fast den som var havande blev så trött,
Att barnet kom till världen dött

Ur Engelbrektskrönikan kan vi utläsa den frihetliga ådra som löper i den äldsta svenska historien och formuleras i ett motstånd mot betungande skatter och utsugning av allmoge. Denna frihetliga tendens finner vi även i de gamla svenska landskapslagarna och är sannolikt äldre än så då den går tillbaka till fornnordisk sedvana.

Frihetshistoria
  • Facebook
  • Twitter
  • VK
1903-1906: Torparfamiljen Olson. Torp under gården Melltorp, Hova socken, Västergötland. Foto: Gustav Heurlin / Nordiska museet

Efter Gustav Vasas seger över Nils Dacke ser vi hur den svenska statens enhetsideologi segrar. Staten och den politiska centralismen vinner. Det tycks också som att det som överlevt i vår tid är tilltron på staten och den politiska överhetens enhetsskapande funktion i samhället. Oberoende av innehållet är det varken monarkin eller lutherdomen som överlevt i sina ursprungliga former (vår monarki har blivit en maktlös symbol och Luther har ersatts av en slags allmän nyandlighet i SvK), utan den politiska konformismen. Det är sannolikt detta arv som förklarar hur svensken mer och mer under 1900-talets andra hälft kommit att bli särskilt mottaglig för de kulturradikala politiska idéer och normer som den politiska överheten omfattat, i synnerhet efter 1970-talet.

På grund av enhetligheten i det socialdemokratiska folkhemmet och 40 år av obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav under 1900-talet kan vi också se hur Sverige under samma period utvecklar en slags självbild utifrån berättelsen om att vi i Sverige har en progressiv sjukvård, skola och omsorg. Vårt socialförsäkringssystem är det mest moderna. Andra länders progressiva politiker påstås se Sverige som förebild. Även om ordet nationalism förknippas med en högeridé är det svårt att inte se tron på det mest progressiva landet som ett uttryck för just nationalism och enhet kring en viss Sverigebild som mer än gärna kan nedvärdera gamla traditioner om detta gynnar bilden av Sverige som framstegstankens och den internationella solidaritetens förlovade hemland.

Enhetsideologin blev således till något säreget under socialdemokratins 1900-tal och effekterna av denna Sverigebild förklarar acceptansen för de stora förändringar som kunnat äga rum av det svenska samhället, även om givetvis färre uppskattar effekterna av samma förändringar.

Det är dessutom korrekt att beskriva den stats- och samhällsmodell som socialdemokratin byggde i Sverige som icke-liberal eftersom den utgår från att det mesta skall vara förbjudet från början, men tillåtet efter beviljad ansökan. Du måste ha tillstånd för att ta körkort, byta namn, bygga hus, bedriva jordbruk, starta skola, bedriva omsorg, starta företag, sälja alkohol och så vidare.

En stor administrativ apparat byggdes således upp för att administrera välfärdsstaten och en annan för att administrera vad vi kan kalla “koncessionsstaten”. Detta kostar pengar. Därför saknades inte heller fantasi om vilka sätt som staten skulle kunna ta ut skatter.

Välfärdsstaten har dessutom en upphöjd ställning i svensk politisk debatt. Den är känd i andra länder och ligger till grund för många individers incitament att bosätta sig i Sverige. I förening med humanistiska ideal om öppenhet har så också blivit fallet.

Om välfärdsstatens nationalism var grunden för enhetsideologin så kom den också att efter 1970-talet att få en kulturradikal överbyggnad. Denna kulturradikalism var inte unik för Sverige utan förekom i de flesta västländer i samband med studentrevolterna 1968.

Kulturradikalismen handlade under denna tid om både klasskamp och om sexuell frigörelse, om jämställdhet och jämlikhet, om kampen för social rättvisa och för nya idéer och forskningsfält på akademiska lärosäten. Här förekom allt från maoism och marxism-leninism till kritisk teori och begynnelsen på postmoderna synsätt. Den svenska enhetsideologin kom att ta till sig vissa av dessa idéer medan man förkastade andra. Berättelsen om det moderna Sverige förenade sig med kulturradikala och senare postmoderna vänsteridéer.

Idag vågar jag påstå att enhetsideologin resulterat i ett postliberalt samhälle där de kulturradikala visionerna mer och mer övergått i orwellska undantagstillstånd där postmoderna vänsteridéer och normer används auktoritärt för att trycka ner individuella olikheter och motverka de klassiskt liberala frihetsbegreppen. Demokratin används inte heller längre för att fånga upp och lyssna på värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter förutbestämda normer, åsikter och tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är den sociala ingenjörskonsten i förening med kulturradikala och postmoderna idéer om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i dagens relativistiska kultur handlar det inte längre om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Det som 1968 var idéer hos en vänsterintellektuell minoritet är idag en förväntad mentalitet och attityd i offentlig media, akademi och politik. Postmodernismen har blivit institutionaliserad och dess makt strukturell.

Den andra berättelsen om Sverige är trots detta ingalunda överspelad. Motståndet mot statliga pekpinnar, höga skatter på löntagararbete och till och med viljan till självbestämmande och oberoende visavi både stat och överstatlighet har överlevt. Allt fler tycks dessutom börja ifrågasätta statens enhetsideologi och en större acceptans och tolerans för alternativa synsätt på bland annat frihet och familj gör sig gällande på sina håll. Det är mot denna bakgrund som behovet av en seriös konservativ debatt är påkallat.

Det handlar idag inte enbart om frihet och skatter utan om något mer fundamentalt som rätten att vara vad man är i världen, rätten till sitt arv, sitt landskap, sin tro och sina långa minnen.

Nikodemus Ungh

Författare: Nikodemus Ungh

Nikodemus Ungh är anhängare av en socialt medveten libertarianism som förenar frihetsbegreppet med allmogekonservatism och det klassiska arvet. Vid sidan om filosofi har han studerat svensk och europeisk historia.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen har som mål att bevara och och göra vår folkliga historia och kultur tillgänglig för alla helt gratis (och reklamfritt). Men för att lyckas behövs din hjälp. Om du uppskattar vår historia och vårt nordiska kulturarv, om du uppskattar tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

50 kr / månaden

100 kr / månaden

1000 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.

En kommentar till “Två berättelser om Sverige”

  1. En del av konformismen är nog en följd av den skeva fördelningen mellan risktagare och konflikträdda. Denna skevhet i sin tur beror på den enorma utvandringen till USA under 1800-talet. Resan var både dyr och farlig för att inte tala om den ovisshet som fanns att förvänta på andra sidan Atlanten. Den kategori män som väljer denna livslösning och dessutom lyckas låna upp de pengar som behövs är inte den kategori som vi nu ser som styrelseledamöter i byggarbetarförbundet, som sätter på sig fittmössor inför gruppfotot p.g.a. att en chefsredaktör som ser ut som djävulen själv har indikerat det lämpliga i sådan underkastelse.

Kommentera