Den här tillhör er

Det öppnas en sen julklapp, pratas museiplaner och svensk kulturförnekelse

Nu går vi mot ljusare tider, men jag har fortfarande en sen julklapp som jag öppnar i den här videon. Julklappen tillhör er, svensk allmoge.

Faktagranskningen av Åhléns anmärkningsvärda julkampanj som jag nämner i videon kan du hitta här.

Angående den framtida museiutställningen om vår tid, vad mer tycker ni hör hemma i en utställning om Värdegrundstiden?

Vad är svensk kultur?

Vad är egentligen kultur? Hur påverkar begrepp vår världsbild? Hur kan man prata om vår svenska kultur utan att skapa onödiga motsättningar? Youtubern Henrik Jönsson förklarar!

I slutet av december stördes julfriden när en mycket hätsk diskussion bröt ut om den svenska kulturens vara eller icke vara och om julens ursprung. Det är förstås ingen ny företeelse i dagens Sverige med politiskt motiverade utspel där man förminskar och rent av förnekar existensen av allt inhemskt. Julen 2018 var inget undantag.

Startskottet i år var Åhléns julkampanj där man ville slå hål på ”myten” om den svenska julen med påståendet att tomten var ”turkisk”. Du kan läsa mer om det fiaskot i min faktagranskning.

Henrik redogör mycket väl för vad diskussionen handlade om, men för att få full koll kan du även läsa Ebba Busch Tors (KD) debattartikel i Aftonbladet, myndighetschefen Ingrid Lomfors replik och Ebba Busch Tors slutreplik.

Vad är då kultur?

Diskussionen om svensk kultur kretsar oftast kring det man ser med blotta ögat eller hör. Språket. Maten. Konsten. Kläderna. De faluröda stugorna med vita knutar. Dansen runt midsommarstången.

Men som Henrik påpekar är de synliga och hörbara kulturella manifestationer vi uppfattar med våra sinnen blott toppen på ett isberg. 80 år före Henriks video publicerades uttryckte sig författaren och politikern Fabian Månsson på följande sätt om kultur:

Kulturen är aldrig blott en samling redskap, maskiner, byggnader och konstverk; den sitter i fingrarna och hjärnorna, i individernas attityder och reaktionssätt; den måste överföras från generation till generation genom undervisning och härmning, och skulle kontinuiteten upphöra, myllas en kulturepok i jorden med sina sista bärare, och dess materiella manifestationer står kvar blott som ruiner och minnesmärken utan liv och ande.

Fabian Månsson (1872-1938), Vikingatidens historia: från stammarna till de nordiska riksbildningarna (1939)

Uppfattningar om rätt och fel, attityder och värderingar, beteendemönster, synen på familjen, könsroller, religion, arbete, med mera, allt det ryms i en kultur. Och vet du vad? Vår kultur här i Sverige är långt ifrån ”lagom”.

På ett kulturellt plan är vi svenskar faktiskt extremister hela bunten, vilket tydligt illustreras i ”kulturkartan” i World Values Survey (WVS). WVS har sedan 1980-talet undersökt människors värderingar i totalt 100 länder, och den här kartan visar vilka länder som värderingsmässigt ligger nära varandra, oberoende av geografin.

Kulturkarta av Inglehart och Welzel, World Values Survey (2015)

Y-axeln (till vänster) visar hur pass traditionellt eller sekulär-rationellt en kultur är. Människor från kulturer med traditionella värderingar värdesätter i regel religion, familjerelationer och auktoritet, samtidigt som de förkastar skiljsmässa, abort, homosexualitet, m.m. Dessa samhällen uppvisar enligt WVS även höga nivåer av nationalism och nationell stolthet. I andra änden av skalan hittar vi sekulär-rationella värderingar som sammanfaller med den liberala livssynen.1

X-axeln (botten) visar hur mycket människor i en kultur prioriterar ekonomisk och fysisk säkerhet och trygghet, vilket enligt WVS är sammankopplat med låga nivåer av tillit och tolerans. Det är även associerat med hög etnocentrism där man sätter den egna etniska gruppen främst. I andra änden av skalan, där överlevnad och frihet tas för givet, ger människorna högre prioritet till självförverkligande genom frågor som miljön och jämställdhet. Kulturer i denna ände av skalan uppvisar i allmänhet hög acceptans för invandrare, abort och homosexualitet.2

Vad den extrema placeringen på kartan säger om oss svenskar är, enligt Institutet för framtidsstudier, bland annat att Gud inte har någon naturlig plats i vår vardag, att vi inte ifrågasätter homosexualitet och abort, och att vi har hög tillit till andra människor.

Vad innebär då detta? Jo, det betyder att när vi möter människor från andra delar av världen bör vi vara medvetna om att vad svenskar anser är rätt och fel kan anses extremt. Sverige är inte ett land med ”normala” värderingar, eftersom vad som anses normalt kan skilja sig mycket åt mellan länder.

Institute for Futures Studies, 2015

Sverige är inte ett land med ”normala” värderingar. Sverige är ett extremt land. Det har betydelse.

En av de viktigaste poängerna Henrik lyfter fram i sin video är i mina ögon vikten av att känna sig själv, det vill säga att ta tid att lära känna, reflektera över och förstå sin kultur som ett led i sin självutveckling. I större perspektiv är det även extremt viktigt för samhällets förmåga att utvecklas. Alternativet, förnekelse av alla kulturskillnader, är som Henrik påpekar farligt.

Att försöka förhindra erkännandet av kulturella skillnader i syfte att omöjliggöra kritik av identitetspolitiskt utvalda grupper är kontraproduktivt och farligt. För den som inte förstår sin egen kultur kan inte heller problematisera sin kulturella bias, och berövas därigenom vitala verktyg för att kunna utveckla kommunikation och verklig förståelse för andra kulturer.

Henrik Jönsson

Vad händer då när världens mest extrema land öppnar sina armar, hjärtan och plånböcker och på kort tid tar emot hundratusentals människor från kulturer i den rakt motsatta änden av skalan? Vad händer när traditionella (klan)kulturer med starkt religiös prägel koloniserar det sekulära och liberala Sverige?

Jag har fått höra att resultatet blir en ”mångkultur”, och att detta skulle vara något bra för alla inblandade med ett överflöd av spännande maträtter, kulturella utbyten och ekonomiska vinster. Snarare så är ju resultatet ”många kulturer”, vilket så klart kan innebära positiva kulturella utbyten men en konsekvens är tyvärr även att det skapar många potentiella konfliktytor.

Konfliktspotentialen ökar dessutom ju större skillnad det är mellan dessa kulturer, inte minst i ett starkt kollektivistiskt samhälle som Sverige där beslut om hur vi lever stora delar av våra liv fattas gemensamt av de politiker som håller i våra plånböcker. ”Alla ska med”, som nån politiker sa. Att prata om en kulturkrock är en underdrift.

Idag är det därför viktigare än någonsin för oss svenskar att ha förståelse för vår egen kultur, för om inte vi har det hur sjutton ska utlänningar som flyttar hit och vill bli en del av det svenska samhället kunna förstå oss? Vem vet, kanske de förstår svensk kultur bättre än vi själva gör.

Vi behöver även ha den nyktra insikten att långt ifrån alla människor i världen vill vara som oss eller leva som oss. Inte nog med att de inte vill leva som oss, i dessa kulturer skulle man inte tolerera vårt sätt att leva. Det borde väcka eftertanke.

Än hur mycket man slänger runt modeord som ”mångkultur” är det den svenska, nordiska och västerländska kulturen som utgör grunden för vårt samhälle och vår frihet. Samtalet om vår kultur, förståelsen av oss själva, är för viktigt för att lämnas i händerna på politiska aktivister – i synnerhet när det handlar om de mest extrema människorna i världens mest extrema land.

Jag tror att vi svenskar har betalat ett mycket högt pris för det misstaget, och att kommande generationer tyvärr kommer att lämnas med merparten av notan. Men det är aldrig för sent att stanna upp, tänka till, och ta ett steg i rätt riktning.

Människa, känn dig själv!

Om du uppskattar Henriks tankar, följ honom på Youtube! Du kan även stötta hans arbete på Patreon eller swisha en slant till honom på 1234 12 75 02.

Ljudet av Sverige – med Jonna Jinton

Hur låter Sverige? Tidigare i år blev Jonna Jinton i Ångermanland utmanad av Google Arts & Culture att fånga ljudet av vårt svenska kulturarv. Här är resultatet av hennes resa.

Tidigare i år blev ett antal youtube-kreatörer i flera europeiska länder utmanade av Google att fånga ljuden av sitt kulturarv. Sveriges utvalda representant blev Jonna Jinton, som knappast behöver någon närmare introduktion. Sen skulle alla deras ljud mixas ihop till en låt som skulle representera ljudet av Europas kulturarv – en låt som du hittar längre ner.

Jag gav mig ut på en resa för att hitta ljuden av mitt arv. […] Ljuden som jag kände representerade en del av det svenska arvet var ljudet av skogen, ljudet av ett av de äldsta svenska instrumenten nyckelharpa, och så klart kulning, det urgamla svenska lockropet. […] Dessa ljud är alla en del av vårt svenska kulturarv, och det här är mitt bidrag.

Jonna Jinton

I videon ser du förutom alla magiska skogsmiljöer även vackra vyer från Gammelgården i Myckelgensjö, Ångermanland, en plats som jag själv har varma minnen från när jag och mina syskon som små barn sprang och utforskade alla de gamla timrade byggnaderna när vi hälsade på mormor och morfar.

Ljudet av skogen. Finns det något mer fridfullt? Jonna lyfter fram hur skogen har format våra förfäder och vår kultur här uppe i det karga Norden, och visst har hon helt rätt. Vilhelm Moberg ägnade i sitt historieverk Min svenska historia ett helt kapitel åt skogens betydelse för svensk allmoge, och framhåller hur skogen också har präglat hans egen uppväxt.

Skogen har inte bara varit folket en ”tröst” som skydd under befrielsekrig, utan även som en ren livsbetingelse, och det långt innan den blev svenskarnas kanske viktigaste exportvara. Vi har sett hur den med barken på sina stammar bidrog till det dagliga brödet. Den har också från bosättningens början försett människorna med kött från villebråd, med bete, löv och foder åt boskapen, med timmer till bostäderna och bränsle till uppvärmning av dem, med spingestickor till ljus i husen, med bark till läderberedning, med tjära och träkol.

Och material från skogen har i rent bokstavlig bemärkelse varit människornas ständiga följeslagare från vaggan till graven. […] Av trä gjordes vaggan åt det nyfödda barnet och likkistan åt den nyss döde: människans första och sista vilorum.

Vilhelm Moberg i Min svenska historia, vol. 2, s. 124.

Moberg framhåller särskilt skogens betydelse för den svenska allmogens frihet, och menar att de djupa skogarna har spelat samma roll för svensk allmoge som bergen gjort för schweizarna och de djupa fjordarna för norrmännen. Till skogen tog allmogen sin tillflykt när fienden föll in över gränsen, och i skogen lurade svensk allmoge på inkräktarna med sina armborstar och bråten. Men till skogen tog också den enskilda människan sin tillflykt när samhällets tvång och levnadsregler blev för kvävande. Man gick på skogen, där ett friare men också mycket hårdare liv väntade.

Jag är född mitt i en skog och det har präglat mig, jag har burit ursprunget med mig genom livet. Jag förstår vad skogen har betytt för det folk som där haft sina hem och som har vuxit upp i dess hägn. […] Om dagen sprang jag ut i hagen så ofta jag kunde komma åt – gick långt in i dunklet mellan trädstammarna och råkade ofta vilse. Men jag kan inte erinra mig någon gång då jag blev skrämd eller ängslig under mina strövtåg i markerna som barn. Tvärtom: I minnena från skogen bevarar jag förnimmelsen av trygghet och frihet.

Vilhelm Moberg i Min svenska historia, vol. 2, s. 135.

Moberg är långt ifrån ensam om att ha blivit präglad av skogen. Det har vi alla, som har vuxit upp i den, och jag med flera delar den känsla av frihet som Moberg beskriver. ”Den bästa och största formen av frihet har jag upplevt vid vistelse i naturen, främst skogen.”, som Eksjös egna ”Dirty Harry” skrev i sitt efterlämnade brev inför sin död.

Det är även ur skogen som materialet hämtades för att bygga nyckelharpan, ett av de äldsta instrumenten i Sverige. ”I hundratals år har våra förfäder dansat till tonerna av nyckelharpan” berättar Jonna i videon till tonerna av Niklas Roswall nyckelharpa. Nyckelharpan avbildas i svenska stenkyrkor redan under 1400- och 1500-talet, varav flertalet från Uppland. I Källunge kyrka på Gotland finns i en portan en fris daterad till 1350 med musikanter som spelar på olika stränginstrument, där ett av instrumenten kan vara en nyckelharpa. Du kan läsa mer om nyckelharpans historik hos Institutet för språk och folkminnen.

Nyckelharpa
1982: Eric Sahlström med sin egentillverkade nyckelharpa i Göksby, Uppland. Foto: Tommy Arvidsson / Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Vill du höra mer nyckelharpa hittar du här en vacker låt med folkmusikgruppen Ranarim och en 10 år yngre Niklas Roswall när de spelar på Bottenhavets pärla Ulvön i Ångermanland.

Alla europeiska bidrag till Google Arts & Culture’s utmaning har mixats ihop till en video som ska representera det europeiska kulturarvet, som du kan se här:

Ska jag var ärlig så tycker jag Jonnas egna video är så mycket bättre än slutresultatet, men det är ju en smaksak.

Jag har känt så mycket för det här projektet och ville verkligen lägga hela mitt hjärta och själ i det, eftersom jag alltid har känt en särskild kärlek för kulturarvet. Jag ville verkligen fånga själen i det svenska arvet och försöka få in en del av det i min video.

Jonna Jinton

Lyckades Jonna fånga själen i vårt kulturarv? Jag tycker det. Om jag skulle lägga till ett ljud på listan så skulle det vara näverluren, ett traditionellt nordiskt instrument som också det användes i den gamla fäbodkulturen för att sända meddelanden över långa avstånd och för att locka på djuren.

Urtoner
1930-tal: Flicka blåser i näverlur. Nordiska museet. Köp en print här!

Men skogen, floran och faunan, det kommer alltid representera det sanna ljudet av Sverige för mig. Mitt ursprung.

Sverige – vårt odal

VALSPECIAL: Vad beror det på egentligen att våra makthavare ställer till det för oss så mycket som de gör? Vad är odalrätt, och hur är detta fornnordiska koncept relevant för vår svenska demokrati än idag? Låt oss ta reda på det!

Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till?

Fredrik Reinfeldt till TV4/cite>

Det här var moderaternas partiledare och förre statsministern Fredrik Reinfeldt som uttalade sig till TV4 år 2014 i samband med att han avgick som partiledare. ”Det är ett vägval om vilket land Sverige ska vara”, sa Reinfeldt till TV4.

Det är flera saker som är fel med det här citatet som jag känner det passar att prata om nu i valtider, så i den här videon tar vi och benar isär Reinfeldts märkliga uttalande. Det kommer också leda oss in på den forna odalrätten, som en gång i tiden gällde i Sverige och som än idag är inskriven i norsk grundlag. Odalrätten är ett rätt intressant äganderättsligt koncept som på ett sätt är relevant än idag för den svenska demokratin.

Men vi kan väl börja med det uppenbart felaktiga med den dikotomi Reinfeldt målar upp, alltså att man å ena sidan har den här gruppen av svenskar som har bott här i ”tre eller fyra” generationer och å andra sidan de “nyanlända” som kommer hit mitt i livet.

Det är en skrattretande falsk bild.

Sanningen är att om dina rötter i Sverige sträcker sig 4 generationer bakåt till 1900-talets början så är också sannolikheten stor att dina rötter i Norden sträcker sig 100 generationer bakåt – eller längre. Årtusenden.

Invandringen till Sverige var nämligen mycket begränsad innan 1970-talet, och tittar vi innan andra världskriget så var den extremt begränsad. Innan det får man leta sig tillbaka ända till början av bronsåldern för 3,500 år sedan för att hitta den senaste stora migrationsvågen till Norden – som utgick från området som idag är norra Tyskland.

Men det var just vad Reinfeldt sa om 3-4 generationer som fick mig att tänka på den forna odalrätten.

Odal är en historisk arvsrättslig term för jord och gårdar som under flera generationer ägts av samma släkt. I svenska språket var odalman eller odalbonde en självägande bonde vars arvejord gått i arv i flera generationer. Begreppet står i motsats till arrenderande bönder, exempelvis kronobönder.

Odaljord skulle enligt lagen bevaras hel och odelad; den fick alltså inte säljas fritt och inte heller delas upp på flera arvingar. Ofta var det den förstfödde sonen som fick ärva odaljorden. Och det var för att bevisa sin odalrätt som odalmannen var tvungen att känna till sina förfäders namn ända tillbaka till sin farfars farfars far, 6 generationer, enligt Gulatingslagen från tidigt 1100‐tal i västra Norge. I vissa regioner och tidsepoker i Norden gällde 4 generationer.

Om ens äganderätt var hotad, skulle man kunna räkna upp sin släktlinje bakåt, til haugs ok heidni, till gravhög och hedendom (Robberstad 1967). Rätten försvarades således genom muntligt minne och med hänvisning till synliga gravar.

I Norge har lagen existerat åtminstone sen 900-talet. Den norska Frostatingslagen säger exempelvis att ”Ingen man får jord som odal förrän tre förfäder ägt den och den kommer under den fjärde utan avbrott.”

Om man mot förmodan sålde sin odaljord till en utomstående hade odalsläkten rätt att köpa tillbaka jorden inom en viss tid, och på så sätt säkra odalrätten också för kommande generationer. Magnus (Håkonsson) Lagaböters norska landslag från 1274 säger exempelvis att en gård blir odal efter 60 år, och vid eventuell försäljning har släkten 60 år på sig att ångra försäljningen.

De senaste 500 åren har både tiden det tar att få odalrätt på sin jord, och tidsfristen man kan ångra sig, skurits ner bit efter bit. Idag är den norska odalrätten en skugga av sitt forna jag. Idag måste man äga en gård i 20 år inom samma familj för att den ska bli odal, och säljer man gården har man istället för 60 år bara 6 månader på sig att ångra försäljningen. Sen går odalrätten förlorad för all tid.

85 % av alla gårdar i Norge är odalsgårdar. Man har argumenterat för att den här odalrätten har bidragit till att den mycket gamla bondekulturen i Norge har levt kvar. Min tanke är att odalrätten också kan ha bidragit till att Norges landsbygd är så mycket mer levande än vår döende landsbygd i Sverige.

Varför fanns odalrätten?

Varför hade man då den här lagen? Och hur kan den ge ett nytt perspektiv på vår svenska demokrati?

Jag må inte ha stöd i några historiska källor för mitt påstående, men för mig är det enkelt:

Man hade ett längre perspektiv på livet. Man såg sig själv som en länk i en kedja som sträckte sig bakåt till sina förfäder och framåt till sina efterkommande.

Odalrätten härstammar från en tid innan vår hyperindividualistiska tidsålder där vi alla är atomiserade individer, där staten har “befriat” oss från våra plikter till familj och släkt genom att bygga upp en stor välfärdsstat som tar hand om individen från vaggan till graven.

Staten har tagit över många av de funktioner som för bara några generationer sen sköttes av gamla traditionella institutioner som familjen och civilsamhället. Staten har kapat kedjan som förbinder våra förfäder med våra efterkommande.

Odalrätten är alltså en rest från en tid när man inte bara hade plikter till de levande, utan också till kommande släkten.

Odalrätten handlar alltså om rätten att reversera förödande felsteg som tagits av den föregående generationen. Man skyddade kommande släktens rätt till sitt egendom från enstaka ansvarslösa generationers misstag.

Och det är här jag började tänka på den svenska demokratin, som jag fötts i in, som vi alla är arvtagare av. Nästa år fyller den moderna svenska demokratin med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor 100 år.

Många generationer har kommit och gått sen dess, och vi ättlingar som lever idag är den svenska demokratins odalmän och odalkvinnor. Vi som är arvtagare till det svenska kulturarvet, och bärare av den svenska kulturen.

Vår demokrati är långt ifrån perfekt, jag som frihetligt sinnad skulle vara den första att kritisera den. Den har alldeles för mycket makt över våra liv, den är ineffektiv, den premierar kortsiktighet i beslutsfattandet, och den polariserar människor till att hata varandra.

Men jag skulle också tänka länge och väl innan jag bestämde mig för att helt slänga bort den, eller ge bort den.

Jag tror vår demokrati skulle må väldigt bra av ett mer långsiktigt perspektiv. Jag tror faktiskt det är helt avgörande för om det överhuvudtaget ska finnas något fritt samhälle bebott av fria människor om ett par generationer.

Förr tänkte man flera generationer framåt. Idag tänker landets högsta makthavare på sin höjd 4 år framåt till nästa val, men ibland verkar de inte ens kunna förutse konsekvenserna av deras beslut ens ett halvår framåt. Man undrar ju om vissa av dom ens kan förutse att de behöver skitpapper när de går på toan. Det håller inte. Det har blivit tydligare än någonsin med de senaste årens utveckling i Sverige.

“Framåt!” ropar en del makthavare. Titta inte i backspegeln! Säger dom. Titta framåt!

Men är det rätt väg vi är inne på?

Det håller inte att bara tänka 4 år framåt eller bakåt. Det är som att köra längs en slingrande väg och bara se tillbaka på den lilla vägsträckan man kört från senaste kurvan.

Ibland måste man stanna upp, lyfta blicken, och se längre.

Hur har Sverige utvecklats de senaste 10, 20, 30 åren?

Jag är ju relativt ung, men ni som är lite äldre, ni som är 40, 50, 60 år. Ni vet. Ni har varit med och sett hur Sverige har utvecklats.

Är det rätt väg vi är inne på?

Eller kanske var det en helt annan avfart vi skulle ha tagit där borta för många år sen?

Om det skulle utspela sig så i en demokrati att föregående generation av makthavare har tagit grava felsteg, att man efter år och årtionden kommer till insikt med att landet är inne på helt fel väg, då har man också rätten att stanna upp.

Om man är inne på fel väg, då är det aldrig för sent att vända om. Visst kan det vara jobbigt att inse att man är inne på fel väg, att stanna upp och ta det där första steget i rätt riktning. Visst kan det vara jobbigt att leta sig tillbaka dit därifrån man kom. Visst kan man komma på omvägar på hemvägen också. Men ju förr man vänder tillbaka desto bättre.

För om man själv inte vänder om, ja då lägger man över den bördan på ens barn och barnbarn. För att parafrasera Shakespeare’s Hamlet:

Ur led är tiden… Ve, att vi är den generation, som föddes att den vrida rätt igen!

I en demokrati har man inte bara rätten att stanna upp. Att säga stopp.

I en demokrati har man också rätten att helt göra ogjort såna skadliga förändringar som tidigare generationer har genomfört. Att vrida rätt tiden.

Det är en rättighet att vrida tillbaka klockan, eller rent av skrota klockan och bygga en helt ny, om den gamla inte fungerar.

Än hur små förändringar föregående generationer har gjort, eller om de är så pass stora att man har förändrat samhället i grunden, så har man rätt att göra det ogjort. Ja det är inte bara en rätt utan också en plikt gentemot sina efterkommande som ska ärva samhället efter en.

Gör man inte det, då sviker man inte bara de som levt innan oss, som byggt Sverige, utan också de som ska leva efter oss.

Ser man en alternativ väg för Sverige, då gäller det att med all sin kraft försöka styra in skutan på den vägen. Det är så demokratin förnyas och hålls levande. Det är så demokratin återerövras av nya generationer, för nya generationer.

Så hur är det då med Reinfeldts frågeställning? Ägs Sverige av dem som bott här i hundratals generationer eller av dem som kommer hit mitt i livet?

Jo, det kan jag svara på. Den svenska demokratin fungerar på det viset att majoriteten bestämmer.

Nu råkar det vara så att majoriteten i Sverige – uppemot 7-8 miljoner invånare – fortfarande är svenskar med svenska rötter som sträcker sig tillbaka flera tusen år i det här landet.
Det förhållandet kan förstås förändras, och håller på att förändras snabbt i takt med att demografin förändras som ett resultat av de senaste årtiondenas skattesubventionerade migrationspolitik.

Men så länge det faktumet kvarstår och den svenska majoritetsbefolkningen förblir i majoritet så är Sverige en demokrati som i slutändan ägs av dem som bott här sedan urminnes tider.
Det är självklart. Så fungerar demokrati. Det vet också Reinfeldt.

Men Reinfeldt hade rätt om en sak.

Vi står nu i ett vägval om vilket land Sverige ska vara.

Vilken väg vi ska vandra framöver, det väljer du, och alla miljontals svenska medborgare som går till valurnorna på Söndag.

När jag ligger där på min dödsbädd och ser mina barn och barnbarn i ögonen, då vill jag kunna säga att jag gav allt för att ge dem en bra, trygg och blomstrande framtid.

Jag tänkte lämna dig med ett citat ur Vilhelm Mobergs skrift Svensk strävan från 1941, mitt under brinnande världskrig då våldsmakter hotade Sverige från alla håll, och Moberg sökte kraft och styrka i vår gemensamma historia.

Det lyder:

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land.Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Vilhelm Moberg, Svensk strävan (1941)

Allmogen drar på expedition – Häxprocessen i Torsåker

På årsdagen av häxprocessen i Torsåker 1675 följde Allmogen i offrens fotspår. Det här är den allra första EXPEDITION ALLMOGEN.

Den 1 juni 1675 mördades 71 personer i Torsåker, Ångermanland, på ett berg som sedan dess kallats Häxberget eller Bålberget. 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs, en efter en, och deras kroppar brändes på tre bål som hade förberetts – ett för varje socken. (Vissa källor anger att 9 avrättades redan den 28 mars och resterande 62 den 1 juni.)

Häxprocessen i Torsåker, som jag skrivit om tidigare, var den största häxprocessen under häxhysterin Det stora oväsendet som ägde rum 1668–1676 i Sverige. Var femte kvinna i Torsåker, Dal och Ytterlännäs socknar mördades på den här dagen för 343 år sen. Det är en historia som berättar om masshysteri, grav vidskepelse och en maktfullkomlig och förtryckande överhet.

I videon får ni följa med mig till källarvalven i Hammar där kvinnorna hölls instängda, till den makalöst vackra Torsåkers kyrka där offren fick sin dödsdom och sista predikan av prästen Laurentius Hornaeus, och till berget där deras liv togs ifrån dem.

På minnesstenen som restes 1975 kan man läsa:

Här brann häxbål 1675

Kvinnor dog. Män dömde.

Tidens tro drabbar människan.

I min analys går inte konfliktlinjen här mellan kvinnor och män, utan mellan allmoge och överhet. Vanliga människor ur allmogen dog och vanliga människor ur allmogen fick sina döttrar, systrar, fruar och mödrar slitna ifrån sig av ett totalitärt prästerskap.

Allmoge dog. Överheten dömde.

Men en sak är säkert:

Tidens tro drabbar människan.

Så även i vår tid.

Om du uppskattar videon och mitt arbete, ge gärna tummen upp på videon och prenumerera på Allmogens youtube-kanal! Då tar vi oss närmare milstolpen på 1,000 prenumeranter, som krävs för att Youtube ska aktivera ett par fiffiga funktioner i kanalen (och du får bättre koll på när nya videos släpps!).

Om du känner inom dig att du vill göra ännu mer för att hålla vår historia och minnet av tidigare generationer levande så kan du stödja Allmogens oberoende folkbildningsarbete genom att bli stödmedlem. Då får du dessutom en fin rabatt i butiken.

Nej, nu är det dags att sätta igång och planera nästa expedition…

Edward Blom om torghandelns historia

”Torghandel är den äldsta formen av all handel. I alla kulturer har bönder åkt in med det dom producerat regelbundet […] och sålt sina varor till stadsborna” – Edward Blom

Har du besökt ”Bondens Marknad” nån gång? Nu för tiden kan den dyka upp i en del svenska städer som ett tillfälligt och kanske lite spännande inslag under odlingssäsongen, då man kan köpa lokalproducerad mat på stadens torg. Men förr, ja då var bondens marknad i stort sett den enda marknaden.

I den här videon tar Edward Blom med dig till Hötorget i Stockholm, sent 1800-tal, och berättar om torghandeln i det gamla bondesamhället.

Torghandelns historia
1891: Stora Torget i Linköping en torgdag 1891. Andra onsdagen i varje månad hölls vid tiden torghandel med lantbruksprodukter. Foto: Didrik von Essen / Östergötlands museum. Infällt foto på Edward Blom: Eva Hildén Smith/LaBelle Rockette

Det var under det sena 1800-talet som torghandeln hade sin sista storhetstid. Som Edward berättade i förra klippet om lanthandeln hade svensk allmoge sedan länge förbjudits av staten att handla med varandra ute på landsbygden eftersom staten då hade svårt att ta ”sin” del av kakan, så det var till stadens torg som bönderna tvingades åka för att sälja sina varor. Men in på 1900-talet tog staten sikte också på torghandeln, som Edward berättar:

En bit in på 1900-talet börjar myndigheterna försöka förbjuda torghandeln. Man förbjuder mjölkförsäljning och köttförsäljning. Man vill få in handeln i saluhallar och i butiker, det är mer hygieniskt och det är betydligt mer ordnat.

Edward Blom

Fisktorget i Örebro
Okänt årtal: Trädgårdstorget, Fisktorget, torghandel. Örebro slott och Centralpalatset i bakgrunden. Foto: Örebro läns museum (CC BY-NC)

Om du inte har besökt ”Bondens Marknad” nån gång rekommenderar jag att du gör det! Det kan vara lite dyrare än maten på ICA eller COOP som har färdats hundratals mil i båtar och lastbilar, men när du handlar lokalproducerat så stödjer du dina lokala bönder och bidrar till att stärka Sveriges självförsörjning av livsmedel. Bara en sån sak!

Sen är jag också en stark förespråkare av att alla som har möjlighet borde testa att anlägga ett eget litet grönsaksland och en liten potatisplätt. Man kan börja smått så kanske du, precis som jag, märker att intresset växer. Kanske det slutar med att du själv står där på torget om några år och säljer dina grödor till stadsborna!

Det är inte bara givande och mättande att få skörda och äta sin egenodlade mat, det är också en fin påminnelse för mig och en lärdom för barnen om hur våra förfäder har överlevt i tusentals år, ända sedan dom slog sig ned och blev bofasta bönder i Norden för sisådär 5000 år sedan. Sist men inte minst är det faktiskt också ekonomiskt gynnsamt att odla sin egen mat med dagens höga skatter. Skattefri potatis är den bästa potatisen.

Maj vare välkommen

Folkmusikgruppen Ranarim välkomnar våren med låten Maj vare välkommen på Ulvön, Ångermanland, 30 april, 2008.

I den gammelnordiska kalendern kallades den här månaden för lövmånad eller blomstermånad. Jag plockade min första tussilago redan förra veckan, men det är nu i maj som naturen vaknar till liv på riktigt. Äntligen!

Här är en fin låt som jag kickat igång blomstermånaden med. Ranarim, som framförde låten på Lotsberget på Ulvön för 10 år sen, bestod av Sofia Sandén, Ulrika Bodén, Niklas Roswall (nyckelharpa), Daniel Ek (gitarr), och Christian Svensson (trumma).

Nu bära vi maj uti våran by
och prisa den med sånger ny

Nu vinterns tvång utur landet är
och löv och gräs så grönt nu är

Den lilla lärkans ljuva klang
högt drillar nu med härlig sång

Förläna oss ett ymnigt år
bevare både hus och gård

På samma spelning på Ulvön sjöngs också den lika vackra Hem igen.

Maj vare välkommen
1952: Okänd kvinna plockar tussilago, sannolikt i Uppland. Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Edward Blom om lanthandelns uppkomst i Sverige

”Ingenting har påverkat människor så mycket vad gäller näringsliv i Sverige som lanthandelns införande.” – Edward Blom

Om något kan få mig på bra humör så är det när Edward Blom dyker upp i rutan. Därför blev jag extra glad när jag härom veckan snubblade över ett antal videoklipp från 2011 där Edward Blom i egenskap av Centrum för Näringslivshistorias expert på handelshistoria berättar om utvalda fotografier och skeenden från svensk historia.

Klippen har minst sagt levt en undanskymd tillvaro sedan 2011, men det ska vi ändra på! Jag kommer dela fler av klippen med er framöver där ni får följa med och höra Edward berätta om torghandlare, mjölkbutiker, de första lastbilarna, mellanöl, torrmjölk, med mera, och så ska jag göra mitt och gräva fram lite passande gamla foton ur arkiven också.

Lanthandel i Småland
Tidigt 1900-tal: Efraim Johansson i sin lantbutik i Bäckaby, Småland. Foto: Hembygdsföreningar i Vetlanda kommun (CC BY-NC-SA). Infällt foto på Edward Blom: Eva Hildén Smith/LaBelle Rockette

Men först, lite om lanthandeln! Ända in på 1800-talet var det faktiskt så knasigt i Sverige att vanligt folk inte tilläts handla med varandra hur som helst i det här landet. Det var strängt förbjudet för allmogen att bedriva handel ute på landsbygden, av den enkla anledningen att staten då inte kunde säkerställa att den fick ”sin” del av kakan (vilket får mig att tänka på Tim Gumuns kamp mot Skatteverket härom året för att kunna fortsätta driva sin fäbod).

Staten ville med näringsförbudet begränsa folkets handel in till städerna där de kunde hålla försäljningen av böndernas skördar och hantverkarnas varor under uppsikt, och beskatta frukten av allmogens arbete. Men så mot mitten av 1800-talet tog handeln en frihetligare vändning. Edward berättar:

I två skeenden, 1846 och 1864, så fick vi frihandel i Sverige. Innan dess var det förbjudet att sälja saker annat än inne i städerna. Bodde man väldigt långt på landet så kunde det vara en årlig marknad också. Det innebar att ett par gånger om året högst handlade man saker och då fick man åka lång väg och införhandla allting.

Svenska staten slutade i och med dessa två skeenden att kränka allmogens rätt att bedriva fri handel i sin hembygd. Resultatet var som Edward beskriver en explosion av ”små butiker, små affärer i varenda liten stad, varenda liten by, varenda litet samhälle runt om i landet.”

Plötsligt får man tillgång till kryddor, kolonialvaror, verktyg, tidningar, det blir en helt ny värld som öppnas. Även om man inte har råd med det så kan man gå dit och titta och köpa något litet.

Lanthandel i Uppland
1910-tal: Två barn och en butiksanställd i lanthandel i Uppland. Foto: John Alinder / Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Idag är utvecklingen den rakt motsatta, där butik efter butik på landsbygden istället stänger igen. Varför? Jag tror inte jag är ute och cyklar om jag säger att staten har ett finger med i spelet också här. Kan det vara att staten har fingrarna för långt ner i kakburken igen?

Tystnad, tagning!

”Om det finns någon natur i himlen, så är den ångermanländsk.” – Ludvig Nordström (1882-1942)

Här kommer en uppdatering från Allmogens högkvarter. Det pratas gamla kartor, kommande planer och en gnutta ångermanländsk fosterlandskärlek.

En nyhet i butiken är att du numera kan få tag på högkvalitativa prints av utvalda gamla foton, till exempel det här fotot från 1890 på Kungshögarna i Gamla Uppsala, som har undergått digital restaurering i mina händer. Fler vackra foton från alla Sveriges gamla landskap kommer att läggas till i butiken framöver.

Bakgrundsmusik: Erik Svansbo spelar Skrikpolskan efter Hjort Anders i Bingsjö. Mer toner från Erik Svansbo hittar du på hans Youtube-kanal.

Bondens år

”Sedan tjälen gått ur jorden plöjer bonden upp sin mark
och han sår den med sin vilja och sitt mod
en stenåker för honom lika vacker som en park
i vilken själve kejsaren i forntid stod”

Den 9 mars 2018 gästades TeaterStudio Lederman i Stockholm av den frihetliga musikern Lars Anders Johansson (@budoarstamning). Här framför han Bondens år, ackompanjerad av den eminenta Thomas von Wachenfeldt (@vonwachenfeldt) på fiol och även Pelle Westlin och Jacob Tellin.

På samma tema kan jag rekommendera Vilhelm Mobergs lilla bok Bondeåret från 1966, en krönika på 64 sidor om våra fyra årstider.

Här är hela texten till låten, skriven av Lars Anders Johnsson:

När blott vintermörkret skingras några timmar varje dag
och nordanvinden viner genom märg och genom ben
när vårens ankomst blott kan skymtas darrande och svag
i fjärran bortom snön som täcker gräs och stock och sten
när vårt land har gått till vila, lika stillsam som en grav
sover björnen tungt i idet och bonden i sin gård
ty hans åker är en öken innan tjälen gett sig av
för bonden som för björnen så är vinterkölden hård

men på isarna man samlar sig till marknader och ting
över frusna sjöar ekar skratt och ekar sång
och i glädjen över mötet med allt folk från vida kring
blir vintervärlden genast ej så vrång

ty snart smälter alla isar och solen smälter bort all snö
snart brister varje knopp som länge bidat har sin tid
medan vinterns skepnader förtvina smälta bort och dö
vakna allt till liv som sovit tungt under gången vintertid
och fåglarna i flockar återvänder ifrån söder
och skogen fylls av munter fågelsång
under träden strömmar viltet till fiender och bröder
för att äta eller ätas i livets cirkelgång

sedan tjälen gått ur jorden plöjer bonden upp sin mark
och han sår den med sin vilja och sitt mod
en stenåker för honom lika vacker som en park
i vilken själve kejsaren i forntid stod

Knopparna blir blommor och blommorna blir frukt
Man får be till vädrets makter så att sommaren blir god
Med rätt mängd utan solsken och lagom mycket fukt
Så att hyllorna blir fyllda i bondens visthusbod
för när sedan hösten nalkas ser har frukten av sitt slit
Spira upp och mogna bjuda ut till skörd
Och vår odalman får lön för all sin möda och sitt flit
Liksom hans fäder före honom av samma stolta börd

För där sluter sig den cirkel som vår stolte bonde går
Där han strävar från sin födsel till sin grav
En cirkel som alltid är densamma varje år
För den man som alltid varit världens nav