Artikel: Det svenska

Det svenska

”Kraftlöst och visset blir allt, som bygger på förnekelsen av det egna. Kraftlös och vissen blir den statskonst, som förnekar det egna.” – Torgny Segerstedt, 18 september 1925

Över vårt medvetandes yta spela solreflexerna, glimma blänkvis till och försvinna. Därunder gå de djupa och starka strömmar, som råda över vattnets flöden. Ljuset når icke dit. I det omedvetnas dunkel väller den strida åder upp, mot vars yta solljusets knippen bryta sig och studsa tillbaka ut i den lätta rymden.

I solljuset glider skummet fram, stickor och strån virvla runt. Allt det som syns och lägges märke till, flyter fram på ytan. Det händer, att virvlarna, som krusa den, förefalla nyckfulla och utan inre sammanhang. Väl är det samma stickor och strån, som gunga på böljorna, men orsaken, varför de ändra riktning, är ibland svår att finna. Den får understundom sökas i de mörka djupen. Det är strömmen därnerifrån, som tager väldet över ytvattnet, sedan det en tid tyckts rinna efter behag, varthän slumpen styrt det. Tankebilder mötas och kalla också ibland på varandra, utan att medvetandet till en början förmår reda ut deras samhörighet.

Är det bara föreställningsgarnet som råkat trassla till sig på ett obegripligt sätt, då rapporterna om Z. Höglunds Canossagång och bilden av hans ömkliga barfotaskepnad huttrande i snön utanför det socialistiska påvedömets port envisas att väcka minnet av en liten fridfull svensk landskyrkogård? Det höga gräset, de gamla vårdarna med sina gråa lavar växande över halvt utplånade och helt förgätna namn, den milda frid, som susar över de dödas stad, där den ligger omgärdad av gamla kyrkogårdsmurar, vad i all världen är det för dolda lönngångar, som därifrån leda till den stackars långnästa figur, som blivit till spott och spe, då han krumbuktande och oförmögen att lämna en rimlig förklaring till sin omvändelse söker ly i det fadershus, vars unkna kvalm han nyligen skytt som pesten?

Den mull, i vars sköte de hänsovne dväljas, verkar på ett särskilt sätt hägnande det svenska. Här slumra de som brutit bygd och röjt fälten, som byggt väg och rest boningarna, som hägnat sed och rätt och vett. I våra ådror rullar deras blod, våra barn föra deras arv och anlag vidare till framtida släkten. Vi kunna glömma oss och irra bort i det främmandes Utgård. Vi kunna förneka och avsvärja vårt eget. Men djupt i det förtegna höra vi de hänsovnes röster blanda sig med skogens och ängens, med berghällarnas och det sorlande vattnets. Så snart vårt eget väsen tager ut sin rätt, känna vi, var vi höra hemma.

Är det månne icke trots allt en oklar och grumlig känsla av att vara svensk, som drivit den stackars vasen, som står där och huttrar utanför porten, in på den väg, som ledde till Canossa? Har icke flödet från det undermedvetna ändrat ytvattnets lopp? Det förtaltes på sin tid en lustig anekdot om, hur denne rysstrons svenske apostel på hemvägen från en pilgrimsfärd till sitt heliga Mekka rånades på sin klocka. I sin upphetsning och besinningslöshet sades han ha åberopat, ej sin nya tro, utan sitt hederliga svenska medborgarskap. Allt det han ville vara av egendomslös expropriatör sköljdes i denna stund ömkligen av, och i dagen kom, vad som fanns under den påsmetade skrikigt ryska fernissan: en svensk, som respekten för ordning och skick gått i blodet. Det var ett bedrövligt återfall i borgerlig ruskighet. Ett ännu värre inträffade, då Z. Höglund vägrade ställa sig de ryska själaherdarnas befallningar om kamp mot religionen till efterrättelse. Den gången märktes det, att han innerst ändock bar på en smula svensk sturskhet. Den blev liksom medveten om sig själv. När han kallades att stå till svars för sina irringar inför de maktmedvetna mästermannen i Kreml, föll han icke tillfoga. Längst ner i hans väsen vällde ändock till sist svenskheten fram; han skämdes att förneka sitt eget inför det asiatiska följet. Snopen och under fåfänga försök att skyla sin förlägenhet med en serie fula tillmälen åt höger och vänster, larvade han bort till den närmaste dörr, som ledde hem. Man må driva ut naturen med hötjuga, hon vänder dock alltid tillbaka.

Djupt under pratet och tjafset och allt det lättfärdiga tal, som hör vår dagspolitik till, går ändock svenskheten fram likt det fasta urberg, som bär alla de lösa jordlagren. Även de lurvigaste förnekare av vår nationella egenart bliva utom sig av glädje, bara de se ett svenskt idrottslag segra över, och utom sig av harm, bara de se det duka under för ett utländskt. Naturen tager väldet över uppfostran. Det är i grunden synd om dessa, som bjuda ut sin nationella förstfödslorätt och göra sig till trälar i en förment högre internationals tjänst. De stympa sig själva utan att därmed vinna något himmelrike. Med all sin beskäftighet kunna de icke fylla ut det tomrum, de skapat. Med all sin högljuddhet kunna de icke överrösta det förtegnas lågmälta viskning. Det är synd om dem, som göra våld på sitt eget.

I ett årtionde ha vi svenskar nu kivats och trätt, till dess vi glömt det gemensamma, ur vilket vårt väsens rötter suga sin näring. Vårt liv har blivit fattigare under denna tid. Känslan av samhörighet med klass och skrå och ämbetsbröder är ett dåligt surrogat för den av samhörighet med ett folk, vars språk ock är ens eget, vars andliga och materiella odling ens fäder varit med om att skapa och som av oss skall överantvardas åt den ungdom, som växer upp i skydd av vår rättsordnings vördnadsvärda murar. Längre ned än fiendskapen mellan stånd och klasser når, rinner samhörighetens ström fram.

Känslan för land och folk är kanske icke hos någon så hel och ren och stark, som önskligt vore. Den släpar som all annan mänsklig livsyttring på skröplighetens lyte. Den är, även där den är renast och starkast, ingenting att visa fram och ingenting att fariseiskt skryta med. Den hör snarare hemma i den väl lyckta lönnkammaren. Där må var och en ha rätt att se sitt arbete under denna stora synvinkel. Förgängligt och flyktigt må allt vara, som man uträttar. Som ett visset löv dalar vars och ens livsgärning till marken. Tusen sinom tusen falla de i den fuktiga höstluften och bliva till mull. Det ena är det andra likt. Deras försvinnande är i överensstämmelse med naturens ordning. De varda åter till mylla. Vart och ett lämnar sitt tillskott till den jord, ur vilken det sugit näring. Allt ärligt arbete lämnar sitt, om än oändligt lilla, bidrag till den ärvda odlingens vidmakthållande och förkovran.

Ett årtionde har det oväder rasat, som splittrat vårt folk mer än vi voro tillförne. Krigets förödelse undslapp vårt land. Den ekonomiska omvälvning och den moraliska upplösning, som följde i dess spår, fingo också vi pröva. Många förmögenheter ha sopats bort; gamla företag ha stupat. Det gäller att återvinna det förlorade och bygga upp på nytt. Det måste ske under hårdare villkor och under omständigheter, som sätta vilja och energi på svårare prov än tidigare. Aldrig ha därför snyltgästerna på vårt samhälle varit mindre välkomna än nu, aldrig ha de uppträtt i större skaror än nu. De som skola gripa sig an med arbetet och övertaga ledningen, få icke träda till med slappa nerver och orkeslösa hjärnor. Tiden har icke bruk för det utlevade och kraftlösa.

Sverige tillhör icke de länder, som med givmild yppighet skämma bort sin befolkning. Vi få avtvinga naturen, vad vi behöva för vårt välstånd. Det är en hård och sträv lott, som är tilldelad vårt folk. Det är oss förmenat att länge kunna dåsa och låta arbetet gå vind för våg. Utsvävningar av slik art hämna sig. Vi ha icke hållit oss obesmittade av dem det senaste decenniet. Många ha pratat sig bort i det offentliga käbblet, så att de icke längre duga till något arbete. Det är icke dessa tungans män, som skola återupprätta landet. Det är de klara hjärnorna och de spänstiga viljorna, som skola lösa uppgiften.

Det är landets och folkets framtid, som skall byggas. Det är till den envar bidrager, som avvinner jorden bättre skördar, som får företag att blomstra, som skapar värden och med sin driftighet samlar kapital. Det är vår gemensamma odling, som var och en vidmakthåller och förkovrar, som vårdar, vidgar och förbättrar våra kulturinstitutioner, vårt skolväsen, vår hälsovård, vår rättskipning. Ingen kan utföra ett duktigt arbete på något livsområde, utan att detta kommer det hela till godo. Ingen arbetar enbart med det allmännas bästa för ögonen. Ingen förmår å andra sidan lägga sin själ i arbetet utan att se det som ett led i ett större sammanhang. Känslan för land och folk är ett i tid och rum vidgat självmedvetande.

Allt kulturarbete, likgiltigt om materiellt eller andligt, är bundet till torvan. Den blir rotlös, som vill hålla sig svävande utan fäste i marken. Det är därför ingen fara, att det svenska folket skall förvilla sig bort från sig självt. Det kan ske för en kort tid. Slika avsteg bort från den fasta marken kunna vara ödesdigra nog för dem, som låta locka sig därtill. De som löpa efter irrbloss, bliva ofta borta. Av deras mödor blir intet kvar. Vad våra ordmakare åstadkomma, är blott en kort tids förvirring. Deras myckna talande dör bort i vinden. Kvar står, vad som uträttats av nyttig gärning. Sitt ursprung kan detta aldrig förneka.

Må de som känna sig därtill manade vallfärda till främmande helgedomar, till Moskva eller Amsterdam eller Rom. De knäböja för gudar, som aldrig få hemortsrätt i Sverige. De som arbeta i klart medvetande om sin svenska art, skola bliva de, som återupprätta landet. De andra möda sig förgäves. De fresta något, som är mot naturen. Det är en ofruktbar sysselsättning. Den har icke sina rötter i det förflutna, och den sträcker sig icke mot det kommande.

Det svenska är icke för mer än annat. Men det har sin särart. Den är vår. Vi måste giva uttryck åt den, låta den komma till sin rätt och bäras av vissheten att höra med i ett stort sammanhang, som spänner över det mått av tid och rum, som är var enskild tillmätt. Kraftlöst och visset blir allt, som bygger på förnekelsen av det egna. Kraftlös och vissen blir den statskonst, som förnekar det egna. Den tillhör den bråte och det bjäfs, som gungar omkring på flodens yta. Det kan skrymma och draga blickarna till sig. Förr eller senare stannar det i dödvattnet och blir kvar i slammet vid strandlinjen. Händelsernas ström rinner vidare. De strida strömdragen i djupet råda över dess lopp.

Diskutera Det svenska med medlemmar

Bli medlem i Allmogen, hela Sveriges frihetliga och oberoende kulturförening, och diskutera Torgny Segerstedts Det svenska och mycket mer i kommentarsfälten på Allmogen.org. Redan medlem? Logga in här.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen har som mål att bevara och och göra vår folkliga historia och kultur tillgänglig för alla helt gratis (och reklamfritt). Men för att lyckas behövs din hjälp. Om du uppskattar vår historia och vårt nordiska kulturarv, om du uppskattar tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

50 kr / månaden

100 kr / månaden

1000 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.

Dom kan icke mera värja sitt verk. Kan dom räkna med dig?

Allmogen har som mål att bevara och och göra vår folkliga historia och kultur tillgänglig för alla helt gratis (och reklamfritt). Men för att lyckas behövs din hjälp. Om du uppskattar vår historia och vårt nordiska kulturarv, om du uppskattar tidigare generationers livsverk, bli då medlem i Allmogen - hela Sveriges frihetliga kulturförening. Ditt stöd = kärlek.

Månadsgivare

50 kr / månaden

100 kr / månaden

1000 kr / månaden

Bli medlem

Engångsdonation

Du kan också stödja arbetet med en engångsdonation i valfri storlek.

Ge en gåva

Nyhetsbrev

Allmogen har ett gratis nyhetsbrev som sammanställer allt nytt som publiceras. Det kommer ut varje söndag och innehåller hela veckans intressanta artiklar. Här är ett exempel. Ser det bra ut? Skriv upp dig.