Vilhelm Moberg 119 år

På dagens datum för 119 år sen, den 20 augusti 1898, föddes Vilhelm Moberg i ett soldattorp i Moshultamåla by i Algutsboda socken, Uppvidinge härad, Värend, Småland. Resten är, som man säger, historia.

Vem var då Vilhelm Moberg? Dagen till ära kommer här två artiklar som var för sig ger en smått ensidig bild av Moberg, men som tillsammans ger en mer nyanserad och rättvis bild av mannen, myten, legenden.

Johan Norberg: Vilhelm Mobergs största drama – kampen mot överheten

Ulf Nilsson: En författare och hans historiesyn – Vilhelm Moberg och Nils Dacke

Moberg framhöll under sitt liv nödvändigheten att ”envist hålla fast vid de elementäraste sanningarna och rättsbegreppen och åter och åter upprepa de självklara tingen.” Den här dagen är en särskilt påminnelse att den kampanjen för de elementäraste sanningarna måste fortsätta, facklan måste föras vidare, budkavlen måste räckas över till nästa generation.

Ett sätt att föra budkavlen vidare är genom något så till synes obetydligt som att ge bort en av Mobergs böcker till en ungdom i din närhet. ”Rid i natt!” eller ”Förrädarland”, exempelvis.

Elden får inte tillåtas att slockna, och om den gör det måste en ny gnista tillföras. För en del kan Vilhelm Mobergs texter vara den gnistan, och för dom vars eld redan brinner är hans ord veritabel bensin på lågorna.

Vilhelm Moberg som politiker och bondeanarkist

Jag snubblade över en intressant ledare om Vilhelm Moberg från 1997 skriven av Svante Nycander, fd chefredaktör på Dagens Nyheter åren 1979–1994:

”Vet man inte mer om en författare än att han skriver om fattiga bönder och vill avskaffa monarkin räknar man honom i Sverige automatiskt som socialist.

Och många vet i dag inte mer än så om samhällsdebattören Vilhelm Moberg. Det beror inte bara på att tiden rinner fort. Mobergs politiska idéer var inopportuna, han gick rakt emot de dominerande tänkesätten. Han var modig och självständig, hans budskap var tydligt och lättförståeligt, och han hade en grovkornig polemisk stil som var mycket effektfull. Därför nådde hans stämma ut över landet. Men hans ord fångades inte upp. Från mitten av sjuttiotalet är det som om upprorsmannen Vilhelm Moberg, bondeanarkisten, statens och ämbetsmännens fiende nummer ett, aldrig hade funnits. Bara diktaren fanns kvar.
[…]
Genom alla skiften hade han samma grundhållning, både som diktare och som opinionsbildare: han var för individuell frihet, mot statligt förmyndarskap och alla former av kollektivism.”

Ledaren tycks nyligen ha blivit utrensad från DN. Möjligen fastnade den i värdegrundsfiltret som ideologiskt avvikande, alternativt så har någon praktikant klantat sig. Men artikeln kan än så länge läsas i sin helhet i Googles cache.

Bondeanarkismen som omtalas av Svante Nycander, och som jag kommer utforska mer, fångas också upp av Mikael Löwegren i en artikel i Tidningen Kulturen 2011:

Hederlighet och ärlighet, sund självtillit och strävsamt arbete är grundbultarna för Vilhelm Mobergs liv, dikt och samhällssyn. Eller kortare sammanfattat: att göra rätt för sig.

Bondeanarkism, tror jag är den på en gång exakta och luddiga beskrivningen av denna livshållning. Moberg reagerar våldsamt mot alla inskränkningar i individens frihet. Hans ideal är den engagerade medborgaren som ”blandar sig i sina egna angelägenheter”.

Bondeanarkister i alla länder, förena eder!

En författare och hans historiesyn – Vilhelm Moberg och Nils Dacke

Artikel först tryckt i Vilhelm Moberg-Sällskapets småskrifter nr 7, Ny Dag med Moberg (2010). Återpublicerad med tillstånd från Ulf. Tack!

I Vissefjärda och Virserum står statyer som minner om Nils Dacke och det uppror han ledde. Nils Dacke är alltså inte bortglömd, men vilken bild har vi av honom idag?

Han kämpade ju faktiskt med vapen för att bevara självstyret, sänka eller avskaffa skatter och mot fogdarnas övergrepp – den tidens rättsröta! Nils Dacke var alltså en upprorsledare mot sin rätta överhet, inte konstigt att Gustav Vasa fördömde honom och kallade honom: ”Tjuv, förrädare, icke en kristen man utan värre än en hedning… En grov best och skogssälle, föga bättre än ett oskäligt djur” Dessutom ledde Dacke lömska överfall. Idag hade han nog kallats terrorist! Men det gör man inte. I dag förknippas han med bröd, rallytävlingar, bussbolag och skolor, hedrande kanske men risken är att han blir ett ofarligt monument, som en staty i Virserum!

Vilhelm Moberg är heller inte bortglömd – men hur är han ihågkommen? Jag har guidat bussturer och hållit föreläsningar i 25 års tid om Moberg och hans författarskap, och då är det mycket utvandrarromanens Moberg som jag berättar om. Denna bild av Moberg har helt kommit att dominera, en bild som riskerar att göra Moberg till ett ofarligt nationalmonument, han som i vissa stycken var en upprorsledare, med skrivmaskinen som vapen!

Mobergs historiesyn och därmed hans samhällssyn och politiska grundsyn har debatterats och analyserats flera gånger under årens lopp. Inte minst fick Johan Norbergs bok Motståndsmannen Vilhelm Moberg på Timbro förlag stor betydelse för att söka göra Moberg till borgerligt liberal. Förra året (2009) utkom Jens Liljestrands doktorsavhandling Mobergland som noga redovisar hur Moberg påverkades av kalla kriget när han skrev Utvandrarböckerna. Boken är mycket intressant även om jag tycker att Liljestrand ibland på ett ansträngt sätt söker pressa in Karl-Oskar, Kristina, Robert och Ulrika i sin kalla krigs-mall. Liljestrand för också ett viktigt resonemang kring Moberg som nationalförfattare och utvandrarseriens kanonisering. Just det som riskerar att göra Moberg till ett ofarligt monument!

En kortversion av Liljestrands bok samt annat intressant finns i Vilhelm Moberg-Sällskapets bok Vidare med Vilhelm Moberg (2009). Dessutom har det under senare år kommit ut två brevböcker redigerade av Liljestrand: ”Om Gud vill och hälsan varar” samt ”Du tror väl att jag är död” och en mycket intressant brevväxling mellan Vilhelm Moberg och Sven Delblanc: Broder Ville, käre snälle Sven samt storverket Vilhelm Moberg tar ställning, en doktorsavhandling av Anna-Karin Carlstoft-Bramell, där hela Vilhelm Mobergs journalistiska gärning presenteras och granskas. Intresset för Moberg och hans författarskap lever verkligen!

Alla ovan nämnda böcker har fördjupat min bild av Vilhelm Moberg och utan tvekan är han, framför allt på 1940 – 50-talet när han skriver Utvandrarromanen, en stor USA-vän och uttalad antikommunist som står Herbert Tingsten nära i många frågor. Liljestrand ger många belägg för detta, bl.a. i de brev Moberg skriver under sin tid i USA. Här några exempel:

”Det är för jävligt att jag skulle hinna bli 50 år innan jag kom hit, här borde man levat de senaste 30 åren… Jag måste bekänna… när jag lägger samman det ena och det andra: den fullständiga friheten härute och allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…”

”Mina tankar om Sveriges utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det… Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…”

Det finns mängder av andra uttalanden och brev i samma anda återgivna i nämnda böcker.

Det finns en annan Moberg!

Men det var en annan Moberg som jag mötte när jag fördjupade mig i Dackefejdens historia och därmed i Moberg-böcker som Förrädarland och Min svenska historia – berättad för folket. Denna andre Moberg kan också representeras av romaner som Rid i natt!, Soldat med brutet gevär och debattboken Otrons artiklar. Denne Moberg möter man också i Otto von Friesens utmärkta urval av debattartiklar i boken I egen sak. Obekväma inlägg i det offentliga samtalet (1984). När Moberg tar upp Dacke i Min Svenska Historia påpekar han att ”Dackefejden var ett inbördeskrig, adel mot allmoge och utifrån detta blev det bedömt. Först senare tid har fastställt att det var ett verkligt folkuppror, svensk historias största”. Den som ”utifrån en ny radikal helhetssyn skall skriva om Dackefejden befinner sig på oröjd mark” skriver Moberg 1971. Det är inte helt sant men Moberg lägger ett tydligare klassperspektiv på Dackefejden än någon tidigare har gjort (möjligen med Fabian Månsson undantagen).

Dackeupproret 1541-43

Moberg ser tiden före Gustav Vasa som den gyllene bondetiden och anger fyra skäl till upproret.

  • Viktigast är de ekonomiska: nya och höjda skatter och pålagor. Professor Lars-Olof Larsson [författare till boken Dackeland] anger att det skattehöjningarna kunde vara upp till + 300 %!
  • Politiska: slå vakt om det traditionella självstyret. Moberg skriver om Värend ”den upproriska landsändans” särställning, t.ex. de s.k. bondefrederna, se nedan.
  • Kyrkliga: hålla fast vid den traditionella katolska läran samt konkret stoppa plundringen av kyrkorna: bara 1541 beslagtog man 3.7 ton silver och guld!
  • Sociala: rättslösheten, fogdarnas övergrepp.

Moberg drar en parallell till en då (1971) aktuell person, Che Guevara. Han vänder sig dock mot att helt likställa dessa två: Che Guevara kämpar för ett nytt samhälle, Dacke för återgång till ett gammalt, Che var kommunist och Dacke representerar en extrem bondeindividualism. Men, skriver Moberg, de förenas av sin okuvliga frihetsanda och ”som spontan befrielserörelse och kamp för elementära mänskliga rättigheter är Dackefejden fortfarande aktuell, en tidlös revolution”. Moberg gör även en annan aktuell liknelse när han skriver: ”Medeltida gerillakrigare låg i skogarna och sköt fogdar med pilskott ur bakhåll, en hänsynslös och grym krigföring, dock mindre grym än det moderna kriget i Vietnam, där piloter från skyddade håll högt ovan jord urskillningslöst mördar en värnlös bondebefolkning.”

Moberg uppmärksammar också Gustav Vasas demagogiska knep:

Kungen skrev själv ett brev i dalamännens namn, där den förrädiska allmogen i Småland fördömdes och lovade sin käraste herre och kung Gustav hjälp mot tjuvahopen. Kungens fogde i Dalarna satte landskapets vapen på det falska brevet och det spreds av förklädda fogdetjänare iklädda bondekläder… propagandakuppen har knappats överträffats av nazisterna.

Gustav Vasa lyckades med det falska brevet lura med 500 dalkarlar att kämpa mot Dacke. Om detta skriver Moberg: ”Det utspelade sig en i folkens historia ofta inträffad och upprepad tragedi: människor i samma sociala ställning och med samma livsintressen deltar i krig på var sin sida och dödar varandra”. Detta är ju en historiesyn som kan uttryckas med ”arbetare i alla länder – förena er” eller ”folket mot herrarna”!

Moberg använder sig inte så ofta av klassbegrepp och liknade kanske inte själv sin historiesyn vid den historiematerialistiska, men jag menar att i Min svenska historia, liksom i Förrädarland, resonerar han ofta i just sådana termer. Dessutom fascinerar Nils Dackes livsbana verkligen Moberg som skriver:

Ifråga om skiftningar och förändringar under kort tid kan intet svenskt människoöde jämföras med Nils Dackes: odalbonde – kronotorpare – gerillaman – upprorsledare – Smålands hövding – förhandlare som jämlik med kungen av Sverige – sökt som bundsförvant av världens mäktigaste man kejsar Karl V – besegrad upprorsledare – åter gerillaman – flykting.

Bondefrederna

Moberg tar även upp de så kallade bondefrederna (gränsfrederna) i Min Svenska Historia, och här hittar man ett intressant citat som rör maktstriderna mellan svenska och danska kungamakten, speciellt när Gustav Vasa utmanade den lagligt tillsatte unionskungen, danske Kristian II. Det fanns tider då smålänningarna inte visste vem som skulle segra, vem de skulle betala skatt till. Moberg skriver:

Innan smålänningarna bestämde sig ville de se vem som skulle segra – en opportunistisk och oheroisk hållning, som påminner om Sveriges neutralitetspolitik under andra världskriget. Men syftet och ändamålet därmed – fredens bevarande – var lika gott och mänskligt förklarligt på 1500-talet som 400 år senare.

Jämför denna inställning med tidigare citat där Moberg häcklar dem han kallar ”neutralitetsidioterna”, den så kallade tredje ståndpunkten, i Sverige på 1950-talet, när han vill ha med Sverige i Nato. Det är sannerligen två olika Moberg!

Moberg skriver också med gillande om hur minnet av bondefrederna levde kvar i släktled efter släktled och nämner att riksdagsmannen Jonas Jonasson från Gullaboås (i Dackes hembygd) inspirerades av dessa bondefreder och kanske var den förste i världen att i Sveriges riksdag motionera om fred och avrustning, år 1869. Jonas Jonasson menade att denna idé blev allt mer populär bland folken men regenterna uppmärksammade det allt mindre och han föreslog ett slags FN med hänvisning till bondefrederna!

Som ung var Moberg antimilitarist, liksom Valter Sträng, huvudpersonen i den självbiografiska romanen Soldat med brutet gevär. Moberg ändrar sig under 30-talet inför det växande hotet från Hitlertyskland, beskrivet i Giv oss jorden! (1939), den tredje delen i Toring-triologin, där Sänkt sedebetyg (1935) och Sömnlös (1937) är de andra två. Moberg gör både beredskap själv samt agiterar för starkt försvar – men vänder sig samtidigt mot censur och eftergifter! En sammanfattning av Mobergs syn på försvar/krigsmakt och militärt våld blir ”ett nödvändigt ont” och det ska vara för att försvara landets territorium – inte angripa andra länder!

Förrädarland

Det är denna andre Moberg vars stämma talar i hans sista roman Förrädarland (1967). I denna utspelar sig handlingen i gränstrakterna mellan svenska Småland och danska Blekinge, nere vid Furs bro över Lyckebyån, och romanen handlar om bland annat två familjer på var sin sida av det som på 1500-talet var riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Här vid Furs bro slöts bondefreder vid flera tillfällen, minst 9 ggr:

1361: när Valdemar Atterdag angrep södra Sverige
1434: under Engelbrektsupproret
1505: under Sturarnas krig mot Kalmarunionen. Denna fred är den första vars text är känd.
1514, 1520, 1611-13, 1642-44, 1657 och sista gången 1677. Det var
socknens traditionella ledare; präster och andra som företrädde folket.

Den verkliga texten från 1505 är bevarad och talar tydligt än idag:

Vill någon av deras herrar göra någon upprensning eller skada in uppå den andra herrens land och får allmogen det veta, då skall de stå varandra bi och ingen skall följa sin herre längre än till landamäret (dvs. gränsen).

Även texten från 1657 är bevarad:

Har vi slutit fred och nabolig sämja och givit varandra inbördes försäkran att, oaktat mellan båda kronorna Sverige och Danmark var ofrid, skulle dock ingen av dessa socknars män falla in på varandra och med mord, rov och brand tillfoga varandra någon skada utan redlig grannsämja sins emellan hålla såsom tillförne.

Detta är lite av verklighetsbakgrunden till romanen Förrädarland. När Moberg där låter sockenprästen läsa upp förslaget till en bondefred/gränsfred så är det nästan ordagrant hämtat från verklighetens text.

Moberg såg dessa bondefreder som folkets fred mot herrarnas/kungarnas krig medan kungen såg det som förräderi. Moberg är alltså inte pacifist, det finns ett berättigat våld, men han är heller ingen vän av angreppskrig, hans åsikt är den som uttrycks i bondefrederna: ingen skall följa sin herre längre än till landamäret.

I sin allra sista bok, Otrons artiklar, återkommer Moberg till detta tema när han diskuterar Tore Zetterholms bok Vi möts vid Rynge. Moberg skriver: ”Finns det inte något som vi kan beteckna som nödvärnsvåld, som förtryckta folk tillgriper av ren självbevarelsedrift?”

När det gäller Vilhelm Mobergs uppfattning om USA skedde en rejäl omsvängning under 1960-talet, vilket framgår av efterordet ”20 år senare” i den delvis reviderade utgåvan av Den okända släkten (1968). Där skriver Moberg att ”Förenta staterna är inte längre det land, till vilka rebeller och upprorsmän flyr” och att huvudorsaken till detta är Vietnamkriget.

Soldat med brutet gevär

För mig är Soldat med brutet gevär (1944) en nyckelroman i frågan om att bedöma Vilhelm Moberg.

I ett brev till Sven Delblanc kommenterar Moberg kritiken från (S)-håll av hans beskrivning i romanen av att socialdemokratin hade övergivit sina ursprungliga socialistiska ideal:

”Men idag kan det inte tänkas en socialdemokratisk journalist som är så naiv… eller rentav dum att han går ut under en valrörelse och håller det föredrag som Valter Sträng höll 1921… han kom ju med hela programmet… partiets enda verkligt socialistiska för att inte säga marxistiska program…

Olof Palme är för mig redaktör Fläderbaum i ny upplaga…” (Moberg – Delblanc, s. 59)

Hur mycket av Vilhelm Moberg är då Valter Sträng? I en radiointervju 26/8 1969, nästan exakt 4 år innan Moberg valde att gå bort, ställer Ulf Örnkloo frågan och får svaret: ”Det är min mest självbiografiska romanfigur utan att vara nåt självporträtt. Jag ville teckna bilden av en idealist från arbetarrörelsens genombrottsår, en antimilitarist”, säger Moberg. ”Men”, fortsätter Moberg, ”själv frångick jag pacifismen när Hitler och Mussolini dök upp på scenen, jag insåg att det måste finnas ett nödvärnsvåld.”

På frågan om Valter Sträng ändå inte är något av ett hjärtebarn svarar Moberg:

Ja, ingen av mina romanfigurer har upplevt så mycket av det jag upplevt. Valter Sträng var ju mycket mer politiskt aktiv än jag. Valter ville ju utbilda sig till klasskämpe. Kanske hade jag den ambitionen som ung men insåg som äldre att jag inte var skapad till politiker. Jag anser att en författare i princip inte bör tillhöra nåt parti, då måste man ta ovidkommande hänsyn.

Moberg konstaterar också att det är ”självklart att jag står ganska långt till vänster i de allra flesta frågor precis som Valter Sträng, i alla de frågor där han tog ställning: tronen, svärdet, altaret och penningpåsen.”

Mobergs samhällssyn

Liljestrand diskuterar i sin bok Mobergland om man kan definiera Mobergs samhällssyn som borgerligt liberal eller som den anarkistisk-syndikalistiska sidan av arbetarrörelsen. Man kan klistra olika etiketter på Vilhelm Moberg men låt mig göra några jämförelser:

  • Mellan den Moberg som i inledningen till Min Svenska Historia skriver att ”om jag varit född i en annan folkklass hade jag också skrivit en annan historia” och dagens akademiska och intellektuella elit där Folket närmast är ett fult ord eller något pinsamt från tidigare radikala tider man nu raljerar om!
  • Mellan den Moberg som skriver för att han är tvungen och det ideal med avkoppling och underhållning som TV serverar oss idag!
  • Mellan den Moberg som låter Knut Toring våndas över och till slut lämna sitt förnedrande arbete i fördumningens tjänst och dagens deckarhysteri!
  • Mellan den Moberg som var en av våra mest grävande journalister och den stat som satte IB-avslöjarna i fängelse!
  • Mellan den Moberg som i inledningen till Min svenska historia skriver om den vrångbild av historien som läroböckerna gav, genom att utelämna fakta och dagens statligt styrda historieskrivning i form av ”Forum för levande historia”!
  • Mellan den Moberg som under II: a världskriget skrev pamfletter för folkförsvaret och dagens betalda svenska yrkessoldater som skriftligt får lova att de ska kunna strida över hela jorden, till exempel i Afghanistan. Allmän värnplikt är en del av demokratin, det är inte bara en skyldighet utan också en rättighet att försvara landet.

När jag gör dessa jämförelser är det inte för att sätta en partipolitisk stämpel på Vilhelm Moberg utan det handlar om folket i historien kontra överheten, en fråga som spänner över parti- och blockgränser.

Eller som Valter Sträng uttrycker det när han förklarar för vilka han skriver:

Och jag skriver alltså om denna stugbacke, om andra stugbackar runt omkring, jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet. Beskriver människorna bara för att de är människor.

Och mina förfäder stiger upp ur namnlösa, glömda gravar, far och farfar och farfarsfar reser sig igen ur mullen och jag berättar vad jag vet vara hänt och sant om dem och vad jag känner är sant.

Och om stugornas kvinnor, om mor och mormor och mormorsmor, de starka, tysta kvinnorna som föder de många barnen och som bär de tunga bördorna.

Detta folk har legat i slummer, undergivet, tåligt, bortglömt, stumt, omedvetet om sin kraft och sina möjligheter. Jag vill nu ge en bild av det analfabeternas släkte, som jag ännu inte har kunnat känna igen i någon tryckt bok; jag står det ju själv så nära, att jag har analfabeten i närmaste släktled.

Jag vill beskriva dess gärning, förklara dess förtegenhet, giva det röst och vara med i dess strävan att upptäcka sig självt.

Så föresvävar det mig att detta kunde bli min rätta kallelse – att detta hädanefter kunde bli min klasskamp.

Man kan läsa Moberg på olika sätt, sätta olika etiketter på honom, man kan försöka pressa in honom i hur många Kalla krigs-mallar som helst men jag kan omöjligen få honom anpassad till det rådande samhällssystemet. Den tillsynes motsägelsefulla bilden av Vilhelm Moberg blir begriplig om man ser Mobergs författarskap som en del av den folkliga vänstertradition som funnits ända sen Franska revolutionen. Den innefattar inte bara arbetarklassen i snäv bemärkelse utan det arbetande folket. På Mobergs tid var det allmogen, dvs. torpare, småbönder, och idag arbetare, tjänstemän, vårdpersonal, affärsanställda, alltså den stora majoriteten av befolkningen.

Denna folkliga vänster inskränks inte till partier och människor som kallar sig socialistiska, vänster eller vad man vill utan är mycket bredare. Det är den vänster som vill återerövra den medvetet utelämnade historien, eller som Valter Sträng säger: ”Jag vill återuppväcka de döda” och med det menar han träskofolket och dess historia.

Det är kampen mot den korrupta överheten, som Moberg började med redan i Kassabrist, fortsatte med i A P Rosell bankdirektör och som kulminerade i rättsrötan. I den traditionen hör min Vilhelm Moberg hemma, i den är han en framträdande person!

Författarens kommentarer till återpubliceringen

Titeln friboren bonde passar ihop med den sida Projekt Moberg framhäver av Moberg och där passar nog Johan Norberg bara delvis in [i referens till Norbergs bok Motståndsmannen Vilhelm Moberg och hans artikel om Vilhelm Mobergs kamp mot överheten]. Men det finns andra sidor också, sidor som jag vill framhålla! Därför vill jag ta med följande kommentarer. Det första är ett citat från Soldat med brutet gevär där Moberg låter Valter Sträng uttala följande om sin uppväxt:

”Här hade jag min barnaväxt, fattig och torftig…Fosterlandet skänkte mig inga möjligheter, men hindrade mig inte heller från att själv erövra möjligheterna…i ett land utan denna mänskliga frihet hade min växt möjligen blivit förkvävd. Av det land…man födes inom har man rätt att kräva detta: Möjligheterna – och lika möjligheter! En utjämnad av denna skillnad i lotter är ett krav som min känsla för rättvisa uppburit genom åren…Fattigdomens lott skall ingen försöka göra vacker i mina ögon. Fattigdomen är enbart ful och förnedrande och förbittrande… och är en olycka, men icke någon nödvändig, av ödet pålagd olycka…Men den kan kanske i något fall skapa sig sin motvikt…i föresatsen att komma över dess förnedring. Så har det kanske varit i mitt fall.”

Moberg ser alltså klasskillnaderna/ojämlikheten inte som pålagt av ödet utan resultatet av klassamhället.

En del, t.ex. Johan Norberg, söker göra Moberg till en liberal och visst finns den sidan också. Men man glömmer då bort vad Moberg skrivit i Sista brevet till Sverige:

När Karl-Oskar anklagar jägaren Nöjd för att hans hundar dödat får på hans marker så svarar Nöjd: ”Dina marker Nelson… de är lika lite dina som mina! …Allt landet här är stulet från indianerna!” När Karl-Oskar svarar att han inte stulit utan köpt svarar Nöjd: ”Men du har köpt tjyvgods! Du har fått allt förbannat cheap… Språka du tyst om dina marker, Nelson.” Karl-Oskar hotar att angripa Nöjd som då säger: ”Din handel är hederlig, allright. Den är gjord efter lagen. Lagen som de vita stiftat efteråt – efter stölden. Men du kan inte köpa ett kappland mark i Amerika som inte är tagit eller lurat från indianerna! Vad hade regeringen betalt dem för hela Mississippidalen? … En 200-dels cent för en acre… För den fruktbaraste jorden i världen. Det var tjuvarnas pris… och inte ens denna spottstyver kunde indianerna få ut! Det var bara svälten kvarlämnad åt dem! Behåll dina fåraskinn, Nelson. Köss mej sen i asshålet!”

Eller i Mans kvinna:

När Håkan inte kan betala sina skulder och föreslår att man ska stjäla ihop det blir Märit förskräckt och säger att skuld måste betalas av alla hederliga svarar Håkan: – ”Hederlig? Vem är hederlig, känner du nån… Eller kunde hon säga vem som sålde jord åt den förste bonden? Nej… ty den förste bonden stal jorden… Märit menar att den som odlat upp jorden har ärligt betalt med sin möda” och Håkan svarar: – jag har mödat mig sju år på mina åkrar, men de är inte mina än. De blir aldrig mina!… nu hade 7 år av hans liv gått åt för att köpman Schörling skulle få sin årliga ränta… nu kunde det räcka. Man tänkte förstås att han skulle låta det fortgå på samma sätt … ända tills han bars till graven. Då kunde ju en präst stå upp vid hans mull och säga: ”Här i kistan vilar Håkan av Ingelssönernas släkt. Av jord är han kommen, hans liv gick åt till betalning av räntor och skatter för jorden, till jord skall han åter varda!”

Moberg ser alltså att privategendomen inte är något naturligt eller evigt.

Projekt Moberg citerar med rätta mycket av Moberg om krig och fred, om försvaret av landet (som jag berör i texten om Moberg och Dacke). Även här finns citat som visar Mobergs insikt om klassamhället.

Moberg påtalar att ”alla krig uppstår ur sociala problem” (skriften Nordeuropa 1938) och ”Det är ju ytterst om jordens naturtillgångar som människorna idag kämpar…” (ur Oxford och vi, I egen sak s 17) och avvisar därmed den idealistiska syn som den s.k. Oxford-rörelsen förde fram under 30-talet. Moberg skriver ironiskt om förvaltartanken som Oxford förespråkar och konstaterar att då kan godsägaren fortsätta att ”förvalta” sin egendom för han avkrävs inte redovisning i denna världen! Men hans statare är och förblir statare, det är nu så bestämt enligt Guds förordning! Moberg konstaterar att Oxfordrörelsen inte vill ändra fördelningen av jordens håvor – det bestående skall lämnas ifred!

Moberg gör här en närmast historiematerialistisk analys av Oxfordrörelsen, han ser dess klasskaraktär.

Från en närmast okritisk USA-beundrare blir Moberg under 1960-talet alltmer kritisk, inte minst av det då pågående kriget i Vietnam. I ett efterord till boken Den okända släkten (1968) skriver han:

”Jag anser inte att Amerika har några godtagbara skäl att föra krig i Asien… jag kan inte på något sätt se det som USA: s försvarskrig. Den väldiga amerikanska kontinenten är ju inte på något sätt hotad av Nordvietnams folk även om dess regim är kommunistisk…

Världens starkaste militärmakt… öser ständigt bomber över Nordvietnams arma bönder… och offret för USA: s bombningar är ett primitivt bondeland som inte kan nå angriparen med motsvarande terrorvapen i dennes eget land… Vi borde vid det här laget ha genomskådat en av världshistoriens största och ödesdigraste lögner: att ett folk kan försvara sitt fosterland genom att angripa andra folk, att fosterlandet kan försvaras även i andra länder.”

Foto: Vilhelm Moberg år 1937, fotograf Bertil Danielsson, SVT Bild.

Vilhelm Moberg och det tredje riket

Vilhelm Moberg under andra världskriget. Foto: Gullers, KW / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)
Foto: Gullers, KW / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

16 oktober 1941: En uniformerad Vilhelm Moberg läser löpsedlar om kriget. Moberg var redan i sin ungdom kritisk till den statliga krigsmakten, eller ”mördareskolan” som en svensk Amerika-utvandrare kallade den.

Moberg var pacifist och antimilitarist, och väl bekant med alla de krig genom historien då svenska staten skickat sina undersåtar i döden för kung och fosterland. Sin tid i värnplikten var inget undantag, där han sägs ha spenderat mer tid i arresten än ute på övningsfältet.

Sommaren 1935 besökte han själv Hitlers tredje rike dit han blivit inbjuden genom Sveriges Författarförening. Resan begav sig till det nordiska gästhemmet i Travemünde, en hamnstad i norra Tyskland. Moberg gillade inte vad han såg. Som han skrev i ett brev till vännen Eyvind Johnson:

”Jag är alltså i det tredje riket sedan tre veckor. Och för mig blir det föga mer än det ’treveckiga riket’, för jag reser härifrån om några dagar. Jag har fått nog. [—] Omkring 90 procent av det tyska folket har klätt sig i uniform. Och jag fick nog av att gå i uniform när jag excercerade beväring. Jag trivs inte heller på platser, där varannan människa är en Führer. Individualisten har ingen plats för sina ben […].”

Några år senare bröt andra världskriget ut, och inför hotet av den totala ofriheten som Hitler och Stalin representerade omvärderade Moberg sin pacifism och blev istället en försvarsivrare. ”När man var ställd mot väggen och det gällde liv eller död, då omprövade jag min pacifism, och den fick ju slutligen ett uttryck i ’Rid i natt!’.” Efter Sovjets invasion av Finland engagerade han sig också starkt för Finlands sak och reste runt både i Sverige och Finland och höll tal för frihetens sak – för hela Nordens frihet. Vid flera tillfällen fick han ta skydd i finska skyddsrum när bombplanen flög ovanför.

30 november 1939, samma dag som Sovjetunionen bombar Helsingfors i Finland, vädjar 13 svenska författare i skriften ”Uppbåd!” till regering och riksdag att göra allt för att stärka landets försvar. Moberg var en av initiativtagarna tillsammans med Harry Martinson, och de menade att det militära försvaret i Sverige under rådande hotfulla förhållanden i Europa måste stärkas, vilket skulle kunna ske med hjälp av ett försvarslån som svenska medborgare kunde teckna. Uppbådet gällde Sveriges och svenskarnas oavhängighet.

”Det gäller frihet, nationell och demokratisk kultur och mänsklig värdighet.”

Senare i kriget tjänstgjorde han som beredskapsman och gjorde våren och sommaren 1940 tjänst som landstormsman i Nynäshamn, och året efter färdigställde han den lilla försvarsskriften Svensk strävan – en hyllning till den svenska allmogens frihetskamp genom århundradena.

Vilhelm Mobergs högljudda kritik mot det totalitära Tyskland gjorde att hans roman ”Rid i natt!”, och allt annat han skrev, förbjöds i det tredje riket och brändes på bokbål 1942 på order av självaste Goebbels.

Hemma i Sverige var det inte mycket bättre. Självcensuren under kriget fick till följd att Moberg fick allt svårare att få sina debattinlägg publicerade. Ingen tidning vågade publicera hans artiklar, inklusive Dagens Nyheter och Bonniers. ”Det ofria ordets tid” kallade han den tiden.

Undantagen var Eskilstuna-Kuriren och Torgny Segerstedts Göteborgs Handels och Sjöfartstidning – GHT, där Mobergs inlägg fick utrymme både för sina angrepp på nazismen och på svenska regeringens eftergifter till Tyskland. Han gick också till angrepp mot det han kallade regeringens ”attentat mot tryckfriheten”, som till exempel statens konfiskering av tidningar med nazistfientligt innehåll, en ny lag om förhandscensur och beslagtagande av oönskade böcker.

Varför övergav Vilhelm Moberg då pacifismen? Det är nog lätt att inse pacifismens begränsningar när rena våldsmakter hotar på andra sidan gränsen, men för Moberg var det inte bara en fråga om fysisk överlevnad – det var en moralisk fråga. Här kommer två stycken ur ”Uppbåd!” som belyser hans tankar om när ”makt står mot rätt”:

Ur skriften "Uppbåd!"
Ur skriften ”Uppbåd!”

Hela Mobergs bidrag till ”Uppbåd!” och dessutom hans senare skrift ”Svensk strävan” hittas i boken ”Att stå det onda emot” med Otto von Friesen som redaktör. Kan köpas via Vilhelm Moberg-sällskapet (köp!).

”Jag är alltjämt självklart och alltid varit och kommer att bli pacifist, med den begränsningen att jag anser att nödvärn är berättigat. Man kan inte motståndslöst utlämna sig åt tyranniet och förtrycket.” – Vilhelm Moberg

”Man måste stå det onda emot”, var Mobergs svar på frågan om hur han kunde skriva en roman som ”Rid i natt!”. Lägg det på minnet.

Man måste stå det onda emot.

Dagen Vilhelm Moberg gick för att söka sömnen utan slut

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Med de orden avslutade Vilhelm Moberg ett brev som han lämnade till sin fru den 8 augusti 1973, tolv dagar före sin 75-års dag och på dagen 43 år sen. De var hans sista ord. Han tog sen sitt liv i vattnet nedanför sitt hus Söderäng i Tomta på Väddö i Roslagen.

Moberg hade under de sista åren av sitt liv svårt att skriva, vilket torde ha bidragit till att han valde att avsluta sitt liv. I ett brev till sin vän och förläggare Ragnar Svanström skrev han ett tiotal dagar före sin död:

När jag går min dagliga skogspromenad och kommer förbi min skrivstuga, skär det mig i hjärtat. Därinne skulle jag ha suttit i sommar och fortsatt arbetet på tredje delen av min svenska historia…

Efter sig lämnade Moberg sin fru Margareta och fem barn. Han lämnade också efter sig ett enormt litterärt avtryck och ett minst lika stort avtryck i den svenska samhällsdebatten. Som skönlitterär författare var han älskad. Som samhällskritiker hatad av makten.

Moberg framhöll själv hur nödvändigt det blivit för honom att ”envist hålla fast vid de elementäraste sanningarna och rättsbegreppen och åter och åter upprepa de självklara tingen.”

De självklara tingen för honom kan nog sammanfattas bra i ordet frihet, vars innebörd han ger en närmare förklaring av här:

”Enligt den totalitära ideologin — den nazistiska och den kommunistiska — är vi människor statens egendom, och i egenskap av statsägda varelser uppnår och åtnjuter vi den sanna friheten. Vår uppgift i totalstaten är i första hand att vara medborgare och nyttiga och effektiva delar av ett kollektiv. Men för min del ansluter jag mig till den äldre och ursprungliga tolkningen av innehållet i ordet frihet. Jag ansluter mig till dem som menar att vi människor icke är skapade till att vara objekt för statsnyttan. Ingenting kan rubba mig ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget — att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt.” (Citat hittat i Motståndsmannen Vilhelm Moberg av Johan Norberg)

Moberg talade ofta om den svenska friheten, inte minst under andra världskriget när han sökte sig bakåt i vår historia för att finna styrka, till exempel i ett tal på svenska flaggans dag, 6 juni 1944:

Svenskheten enligt Vilhelm Moberg

Allt det som hotade denna frihet såg han som sin skyldighet att bekämpa, och han gjorde det med pennan och rösten som vapen. Han såg det som sin egen och andra diktares uppgift att vara det ”svidande salt” som ”bevarar samhällskroppen från förruttnelse”.

Jag kan bara konstatera att det råder stor brist på svidande salt i dagens Sverige. Lukten av förruttnelse är påtaglig. Det är lukten av korruption, lögner och maktbegär. Det är lukten av rädsla, polarisering och falsk solidaritet. Det är lukten av ett samhälle där staten gjort sig själv till självändamål på bekostnad av individens frihet.

”Friheten är icke någonting en gång för alla givet. Den måste förtjänas, försvaras och erövras på nytt, om den förloras.” – Vilhelm Moberg

Den svenska friheten – individens rätt att råda sig själv – måste förtjänas och försvaras av varje ny generation som bebor detta land. Men Sverige är inte bara de levande svenskarnas land, utan också de dödas – de som kämpat för denna frihet genom seklerna. Han skriver i Svensk strävan, en försvarsskrift utgiven under andra världskriget:

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Idag, på årsdagen av hans död, ägnar jag en extra tanke åt Vilhelm Moberg och hans gärningar.

Vilhelm, jag lyssnar till dig. Jag minns vad du uträttat. Jag värdesätter din livslånga strävan efter frihet, sanning och rättvisa. Så länge jag lever kommer jag att värja ditt verk, och det verk mina förfäder lämnat åt mig att förvalta och förkovra, så att jag i min tur en dag kan lämna det vidare till mina barn.

Det är idag 43 år sen Vilhelm Moberg tog sitt liv, många år fler än jag själv varit i livet. Men än lever hans ande.

Kampen mot överheten – mot staten och totalitära ideologier i alla dess former – var Vilhelm Mobergs största drama, en kampanj han förde hela sitt liv.

Läs mer om den kampen i den här fina artikeln skriven av Johan Norberg. I Vilhelm Moberg och politiken hittar du mer om hans syn på politiken.

Vilhelm Moberg och politiken

Nu när Sveriges politiska och mediala överhet än en gång är samlad i Almedalen och presenterar sina visioner för hur dom vill hjälpa oss alla att kollektivt nå det förlovade landet, tänkte jag det kan vara intressant att höra vad Vilhelm Moberg tyckte om politiken.

Vilhelm Moberg var inte trogen någon särskild ideologi, och han tillhörde inte heller något politiskt parti under senare delen av sitt liv. Han menade att man som författare och samhällskritiker skulle vara opartisk och vara trogen bara sig själv och sina principer.

Men han tyckte ändå att politik var för viktigt för att överlåtas till politikerna. Som vi ska se i citaten nedan menade han att medborgarna själva måste engagera sig mer och lägga sig i sina egna angelägenheter. Det här är grunden till hans enormt omfattande kampanj för individuell frihet, en kampanj som jag genom Allmogen ämnar fortsätta och föra över till kommande generationer.

”Men utvecklingen i världen är skrämmande: Individen håller på att utplånas” sa Moberg i en intervju 1965. Johan Norberg beskriver i sin bok ”Motståndsmannen Vilhelm Moberg” att det enda Moberg konsekvent försvarade ”var friheten och den enskilde individen. Och han gjorde det i eget intresse – för att han ville höja sin röst till försvar för det han trodde på. Han citerade gärna ur Strindbergs Mäster Olof:”

Mäster Olof

För Moberg var friheten ”själva villkoret för människans trivsel på jorden”. Och det räckte inte enligt honom att gå och rösta vart fjärde år. Annars skulle klyftan mellan ”de styrande” och ”de styrda” bli alldeles för stor. Som han sa i en radiointervju i Dagens Eko den 12 oktober 1947:

”Om medborgarens politiska insats begränsas till själva valhandlingen vartannat eller vart fjärde år, och all offentlig debatt förbehållas yrkespolitikerna, så dödas det politiska intresset hos folket. Det är en olycklig utveckling inom en demokrati, om politiken skall bli liksom en vetenskap, utövad av specialister, medan allmänheten ställes utanför. På så sätt beredes marken för den totalitära staten. Ett politiskt likgiltigt folk faller lättast offer för diktaturen.”

Vilhelm Moberg var en av Sveriges mest högljudda motståndare mot de totalitära krafterna under andra världskriget, nazismen och kommunismen. Som Johan Norberg berättar gick kampen efter krigets slut vidare, ”mot kommunismen som levde kvar i öst, och mot de intellektuella i Sverige som gick dess ärenden.” Han talade om ”det obefriade Sverige” som efter kriget aldrig fick samma chans att rensa ut nazister och i ännu högre grad kommunister i de egna leden som grannländerna fick. Men ett nästan allvarligare hot mot friheten var de totalitära tendenser som fanns i de demokratiska länderna. Frihetsbegreppet förvanskades och man riskerade att offra friheten för frihetens skull.

Vilhelm Moberg nämnde flera gånger i tal och texter att det han såg som det största hotet mot den svenska friheten inte kom från främmande makt, utan från det inhemska statliga enväldet, från kollektivets växande makt över individen, från den socialdemokrati som han själv var en del av i sin ungdom. I en sammanställning publicerad 1959, ”Min syn på socialdemokratin”, skriver han:

”I stället för det forna, personliga, patriarkaliska förtrycket har de sålunda infört en statsapparat som utövar ett opersonligt, anonymt, mekaniskt fungerande förtryck. De har lagt en solid grund för ett statskapitalistiskt samhälle, där portarna bakvägen så sakta håller på att öppnas till den auktoritära staten, där individen utplånas av kollektivet och förvandlas till ett objekt för statsnyttan.”

Men redan 12 år tidigare, den 12 oktober 1947, i en radiointervju i Dagens Eko varnade han för den totalitära staten:

”Den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar som vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss.[…] Frihet under ansvar lyder en gammal sympatisk paroll. Nu tycks det som om vi istället skulle få frihet under kontroll, och med en sådan frihet är det ju inte mycket bevänt. Det är i varje fall inte vår gamla svenska.”

”De som har ordet i sin makt måste kämpa emot dem som har makten” menade han. Det är en kamp vi tar – för individens och familjens frihet och rätt att bestämma över sina liv, och för den lokala gemenskapens demokratiska rätt att forma och bestämma över sin framtid bortom den svenska centralmaktens och EU:s styrande järnhand.

Det här landet är vårt, och vi vill och ämnar behålla det. Men vi vill fortsätta vårt arbete här på frihetens grund. – Vilhelm Moberg, Norrtälje 12 oktober 1947

Den svenska demokratin och framför allt yttrandefriheten var enligt Moberg den bästa garanten för individens frihet. Men demokrati kunde aldrig innebära att ”51 procent av befolkningen i Sverige råder och bestämmer över de återstående 49 procenten”. Detta var snarare att betrakta som en diktatur, eller som han fortsatte att kalla det, ”demokratur” (Sverige – en demokratur i Göteborgs-Posten 2 augusti 1970).

Demokratins huvudtanke ansåg han tvärtom vara ”att var och en får leva sitt liv såsom han finner bäst så länge han inte inkräktar på någon annans rätt att leva såsom honom synes bäst.”

Vilhelm Moberg och friheten

Och här kommer vi till kärnan i frihetsfrågan, något som Moberg återkom till igen och igen i sina texter och tal:

”Vår tids stora problem, som vi varje dag rent konkret och påtagligt upplever, det är motsättningen emellan medborgaren och samhället, emellan individen och kollektivet, mellan organisationerna och de oorganiserade, kampen mellan människan och hennes egna skapelser. På varje område i vår dagliga tillvaro möter vi någonstädes statens tentakler, ett smygande inflytande, en mer eller mindre märkbar kontroll över våra handlingar. Staten försöker få oss under sitt välde – liksom Amman sätter tvångströjan på Ryttmästaren i slutscenen i Strindbergs Fadren.”

I talet på svenska flaggans dag, i Gävle 6 juni 1944, så menade Moberg att statsmaskineriet inte främst tar hänsyn till den levande människan utan till sig själv, och frågade sig sen om det var meningen att medborgaren i första hand ska existera som ett objekt för statsnyttan.

”Om den inledda utveckligen skall fortsätta så kommer livet här i landet att bli outhärdligt för alla, som sätter något värde på sin individuella frihet, på självklara mänskliga rättigheter. Vårt folk har kämpat en dryg och seg kamp för att förvärva denna frihet, dessa rättigheter. De är dyrt betalade värden.

Jag ställer mig solidariskt med alla de krafter i landet, som vill vara med om att bevara dem, vilket parti de än tillhör. I kampen emellan människan och staten ställer jag mig helt på människans sida.”

Det gör vi också.

Vilhelm Moberg var som folklig diktare älskad av alla, men som samhällskritiker var han hatad av makten. Han såg det som sin och andra diktares uppgift att vara det ”svidande salt” som ”bevarar samhällskroppen från förruttnelse”. Han förklarar:

Det finns en art av författarskap, som utgör en form av reaktion mot författarens omgivning, emot trycket från den värld han lever i, en reaktion mot missförhållanden och konventioner i samhället – i sista hand alltså mot de maktägande.

Vi är reaktionen. Vi är det svidande saltet. Vi står det onda emot.

Vi är allmogen.

Vilhelm Moberg om det främsta hotet mot den svenska friheten

Det är den 12 oktober 1947. Vilhelm Moberg är i Norrtälje och håller tal. Drygt 2 år har passerat sen de allierade besegrade axelmakterna i andra världskriget. 2 år av fred efter 6 år av totalt krig.

Moberg hade varit en av de mest högljudda motståndarna i Sverige till Hitlers nationalsocialistiska Tyskland, och reste också land och rike runt och talade för Finlands sak – ett Finland som låg under angrepp från Stalins kommunistiska Sovjetunionen. Två totalitära våldsapparater.

I talet berättade Moberg om ett nytt mörkt moln som han såg torna upp sig vid horisonten, ett nytt hot mot den svenska friheten. Se citatet i bilden.

Ett till stycke ur talet:

”Staten av idag är en herre, som människorna själva skapat åt sig och som många av dem ägnar en rent religiös dyrkan: Staten skall hjälpa! Staten skall ingripa! Staten skall understödja! Så ljuder ropen. Och staten smyger sig på oss och lockar och frestar: Här skall hjälpas! Här skall ingripas! Här skall understödjas!

Staten begär bara en liten bagatell i gengäld. Bara en liten bagatell: Individens frihet. Individens underkastelse under sitt envälde.”

Snart 70 år har passerat sen Moberg höll tal den där oktober-dagen. Staten har under tiden vuxit sig större, större än självaste Gustav Vasa någonsin kunde drömma om, och fortfarande ljuder ropen. Fortfarande lockar och frestar staten.

Det här är ett tal för vår tid.

Hela talet, som har namnet “På frihetens grund”, finns i boken “I sanningens och fantasins namn. Talaren Vilhelm Moberg” som innehåller många av hans tal. Den kan köpas hos Vilhelm Moberg-sällskapet, och innehåller många guldkorn som levererar gåshud. Rekommenderas!

Vilhelm Mobergs största drama – kampen mot överheten

Föredrag av Johan Norberg, vid Vilhelm Moberg-Sällskapets årsmöte i Moshultamåla, 2014. Först tryckt i Vilhelm Moberg-Sällskapets småskrifter nr 11.

Det finns inget temperament i Sverige som är så omtalat som Vilhelm Mobergs. Det finns många berättelser, en del säkert överdrivna, några kanske påhittade, men de är många. Sten Stolpe förklarade vid ett tillfälle:

”Vilhelm Moberg är den argaste författare vår litteratur någonsin ägt. Han är permanent rasande. Det finns få kolleger till honom, som icke i sina gömmor bevarar något dokument, där han försäkrar dem, att han för evig tid är deras pålitlige ovän … Köper Moberg en gård, måste den ligga på en ö för undvikande av konflikter med grannarna.”

Men jag har fått intrycket att det sällan rörde sig om någon slags instinktiv urilska. I stället var det ett temperament som bottnade i en känsla av att en oförrätt begåtts. En gång var hans granne elverket, som hade beslutat sig att dra ledningarna över hans tomt, utan att fråga honom. Han var ilsken och han bråkade, tills de gav med sig. Då svarade Moberg plötsligt: ”I så fall kan ni dra dem var som helst.”

Det viktiga för honom var principen – individens rätt – elledningar hit eller dit gjorde inte så mycket. Jag tror att det är så vi bör förstå Mobergs omtalade temperament.

Dåvarande Dramatenchefen Erland Josephson har berättat om hur han refuserat Mobergs Kvinnas man, och då fick besök av den rasande författaren. Denne viftade med armarna i luften och anklagade Josephson för att vara korrumperad och vika ned sig för att ställa sig in hos överheten. Dramatenchefen uppgav att han trodde att han skulle få stryk, och sade då försiktigt: ”Jag tycker ju pjäsen är så djävla dålig.”

Återigen går mönstret igen. Moberg lugnade ned sig, och konstaterade: ”Jaha… det är ju ett skäl. Det är en godtagbar motivering.” Han tackade för beskedet och gick.

Det var en rättskänsla som gjorde att Vilhelm Moberg så ofta laddade även små frågor med stor betydelse. Vissa skulle kalla det rättshaveri. Socialdemokratiska Morgon-Tidningen, som tyckte att Moberg ”borde skriva dramatik – inte göra dramatik”, talade om det som någon slags ”Bondsk processlystnad”.

Det kanske inte är så fel tänkt. Låt oss i korthet rekapitulera denna processlystnad, detta engagemang, för att sedan återkomma till frågan om den bondska bakgrunden.

Den stora väckarklockan för Vilhelm Moberg var det andra världskriget. De totalitära staternas hot mot friheten gjorde att han fick upp ögonen för de stora värden som fanns i den västerländska demokratin. Tidigare hade han varit pacifist, men nu insåg han hur viktigt det var att stå det onda emot, både ideologiskt och militärt.

Han uppmanade till försvarsvilja och vände sig i föredrag och artiklar emot den svenska regeringens eftergifter mot nazi-Tyskland. I den inspirerande frihetsromanen Rid i natt! skildrade han 1600-talsbonden Ragnar Svedje som vägrar offra sin frihet och egendom för den tyske adelsmannen Klewen. Ingen kunde ta miste på symboliken.

Framför allt förskräcktes Moberg av att den svenska tryckfriheten inskränktes av hänsyn till Hitler. Politikernas avsikt var att rädda Sverige från att dras in i kriget. Men vad ska vi försvara oss för om vi redan på förhand ger bort all vår frihet? replikerade han.

Kriget tog slut och Moberg tyckte sig höra ljudet av kappor som vändes i vinden. De som hade bockat söderut började nu omedelbart bocka mot öst. Genom Stalins ökade makt kvarstod det totalitära hotet. Moberg menade att kommunismen var nazismens ”andlige tvillingbror” och argumenterade för att Sverige borde ansluta sig till NATO för att stå det onda emot.

Han menade att neutralitet mellan frihet och förtryck, demokrati och diktatur, var ett svek mot alla mänskliga värden. Han kritiserade den svenska regeringen för undfallenhet mot diktaturen i öster, och inte minst riktade han sig emot sina författarkolleger, som i hög utsträckning såg Sovjetunionen som ett föredöme.

När 31 ledande svenska författare hyllade Sovjet på 30-årsdagen av revolutionen påpekade Moberg att författarna inte med ett enda ord fördömde diktatur, massmord och åsiktsförtryck. Däremot hyllade de Sovjetunionens kulturella framsteg, bl a den minskande analfabetismen. Men vad har man för glädje av att kunna läsa, om man inte själv får välja vad man vill läsa? frågade en upprörd Moberg.

”Enligt den totalitära ideologin – den nazistiska och den kommunistiska – är vi människor statens egendom, och i egenskap av statsägda varelser uppnår och åtnjuter vi den sanna friheten. Vår uppgift i totalstaten är i första hand att vara medborgare och nyttiga och effektiva delar av ett kollektiv.

Men för min del ansluter jag mig till den äldre och ursprungliga tolkningen av innehållet i ordet frihet. Jag ansluter mig till dem som menar att vi människor icke är skapade till att vara objekt för statsnyttan. Ingenting kan rubba mig ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget – att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt.”

Denna kamp mot totalitarismen fick Moberg att fundera djupare kring vad det är för frihetliga och demokratiska värden som måste försvaras, och han klagade över att många tycks ha glömt bort vad frihet egentligen betydde. När författare ombads att definiera friheten fick han inget klart besked, i stället erbjöd de bara ”halsbrytande allegorier, man berättade sagor, man talade om andra ting”.

I värsta fall talade de om friheten som en känsla av välbehag, att slippa bekymmer, att bli omhändertagen. Det spelade de totalitära krafterna i händerna, när de sade att det behövdes en väldig stat för att styra människor till lyckoriket. Moberg protesterade:

”För min del skulle jag vilja ge åt individen större ansvar, individen skulle fostras och utvecklas till en medborgare, som i livskampen svarade för sig själv. Men staten vill befria människan från självansvaret i stället för att utveckla hennes förmåga att uppbära det. Staten vill omhändertaga allt. Den abstraktion, som vi benämner staten, är en hycklande, omoralisk och förljugen institution.”

Och som han tillade att staten saknar ”känsla för lyrik”.

Moberg definierade friheten som rätten att få vara fri att agera som man vill, så länge man inte kränker andras lika frihet. Individen har rätt att gå sin egen väg, oavsett vad kollektivet anser. Moberg använde detta frihetsbegrepp för att rikta blicken mot den svenska statsapparaten. Bland annat vände han sig mot åsiktsregistreringen, även av kommunister, för som han uttryckte det var en av skillnaderna mellan kommunister och demokrater att de senare ger åsiktsfrihet även till sina motståndare.

Det statliga TV- och radiomonopolet var en annan av Mobergs måltavlor. Han hade sett hur myndigheterna inte alltid var att lita på och menade att monopolet gav dem en farligt privilegierad position i medielandskapet. Med likartade argument riktade han sig mot statskyrkan. Sverige kan inte tro på Gud och ska inte gynna någon trosriktning framför någon annan.

Om man tog de västerländska, demokratiska principerna på allvar var det omöjligt att förespråka monarki, hävdade Moberg. Att låta positionen som statschef tillsättas genom avel i stället för val och att skydda kungen från åtal bröt mot likheten inför lagen. Alla svenskar måste formellt sätt ha samma chans att nå den högsta positionen i landet. Han irriterade sig särskilt på att de flesta förnuftsmässigt höll med honom om att republik och tydlig maktdelning vore bäst, men att de sedan ansträngde de sig för att komma ifrån sina egna slutsatser med slappa känsloargument.

Rättsröteskandalerna ska läsas utifrån detta perspektiv. Det är lätt att man fastnar i enskildheter kring Kejne, Haijby och de andra, men det är fortfarande lite oklart vad som hände i de olika affärerna, och Dan Korn visade nyligen med boken Kejne : verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffärer att många av de teorier Moberg hade – och som många inklusive undertecknad har trott på – inte stämde med vad vi nu vet. Och för att förstå Mobergs engagemang är det inte enskildheterna och teorierna som är det viktiga, utan utifrån vilka principiella utgångspunkter han gav sig in i striderna.

Det vet vi mycket väl. Han menade att den svenska staten hade vuxit sig så stor och vänskapskorruptionen i politik och myndigheter var så utbredd att det förelåg ett hot mot individens okränkbarhet. I det Sverige som byggdes under efterkrigstiden hade medborgare en stark ställning bara om de tillhörde en väl förankrad organisation, men det riskerade göra att individen ”organiseras ihjäl” och då var Moberg tvungen att agera som de utsatta individernas ombud:

”Frihetens spång i det svenska reglerings- och dirigeringssamhället krymper under våra fötter och blir allt smalare. Vår tids stora problem, som vi varje dag rent konkret och påtagligt upplever, det är motsättningen emellan medborgaren och samhället, emellan individen och kollektivet, mellan organisationerna och de oorganiserade, kampen mellan människan och hennes egna skapelser. På varje område i vår dagliga tillvaro möter vi någonstädes statens tentakler, ett smygande inflytande, en mer eller mindre märkbar kontroll över våra handlingar. Staten försöker få oss under sitt välde – liksom Amman sätter tvångströjan på Ryttmästaren i slutscenen i Strindbergs Fadren.”

Men det är efter en sådan hastig sammanfattning som vi plötsligt känner igen oss, inte sant? Det är nu vi måste hejda oss och ställa oss frågan om vi inte har sett spår till detta engagemang för individens rätt långt tidigare, långt innan Moberg började debattera och föreläsa och skriva artiklar. I hans skönlitterära produktion vimlar det av hänvisningar till individer som går sin egen väg, för att de inte kan acceptera den offentliga lögnen eller det kollektiva trycket.

I A P Rosell, bankdirektör från 1932 talar Rosell besviket om barndomskamraten som inte kan acceptera att ljuga för det större goda:

”Han förmådde inte bortarbeta bondeegoismen… Sådana människor … kan inte göra några offer för de framtida idealen. Trångbröstade individualister.”

I Mans kvinna året efter tänker Håkan:

”Är han inte av de frias släkt? …En man lämnar byns hägnade och trånga liv för att bli skoggångare. Därför att han icke tål tvånget från de många, därför att han inte godtagit deras sed och nedärvda sätt att leva, därför att han inte vill lyda besluten från de mångas stämma.

Sådana män har det funnits förr, en och annan sådan man föds det i alla tider.”

Och i Soldat med brutet gevär 1944 läxar Redaktör Fläderbaum upp Valter Sträng:

Du fattar inte socialismens krav på lojalitet och solidaritet: Att den enskildes frihet måste begränsas för att garantera friheten åt den stora massan!

Men om alla enskilda personers frihet begränsas, hur kan då den stora massan vara fri? Den består ju av alla de enskilda.

Du borde bli bondadvokat.”

Trots det Morgon-Tidningen påstod finns det ingen skarp gräns mellan att skriva dramatik och att göra dramatik. Litteraturen kan hämta motiv ur verkligheten och den kan i sin tur belysa den och inspirera den. Moberg konstaterade en gång att ”dikt ju bara är den klarare sanning som man ljuger sig fram till när man berättar”.

Han skönlitterära teman går igen väldigt tydligt i hans lilla beredskapsskrift Svensk strävan från 1941, som talar om hur svensken har formats av landskapens utmaningar och skogens sus. Enligt Moberg har vi det klimat som tvingar fram den inre kraften och sporrar till idoghet. Den glesa befolkningen gjorde att svensken inte kunde räkna med andras bistånd, utan hjälpte sig själv. Så skapas självständighet och frihetstörst. Det är detta arbetande och strävsamma folket, främst bönderna, som i Sverige aldrig slavat under feodalismens ok, inte kungen och adeln, som är våra verkliga anfäder.

Det är precis utifrån detta perspektiv han långt senare kom att skriva Min svenska historia, en historia som för Moberg drevs fram av strid och kamp, mellan överhet och folk. En svensk historia som börjar med de tiotusentals svenskar som levde som trälar i det tidiga 1000-talets Sverige. I en mer lekfull passage berättar han om en av våra tidigaste myter: att alla medborgare i det uråldriga Svitjod som hade en näsa av denna anledning betalade en nässkatt till kung Oden.

Striden mellan makten och människorna har pågått i alla tider. Under vissa perioder har folket fått eller tagit sig frihet, och då har marken uppodlats, naturtillgångar tagits i bruk och maskinerna börjat snurra. Men under perioder har makthavare och staten fått överhanden och då har folket fått lida av olönade dagsverken och grymma krig. Makten skapar inget själv, utan är rent parasitär, den lever på folkets arbete, lägger hinder och problem i svenskarnas väg. Ofta utsätter den medborgarna för förtryck.

I en mening är det en paradoxal syn: Sverige har både de mest frihetstörstande bondeättlingarna, men också en skamlös överhet. Under kriget ville Moberg uppamma försvarsvilja och nationell stolthet, varför det blev naturligt att ta fasta på det goda och viktiga i Sverige. Efter kriget ville han i stället egga förändringsviljan och samhällskritiken, varför det blev intressantare att peka på det negativa. Under längre perioder utomlands fick han också ny distans till Sverige, inte minst när han kände sig motarbetad och sviken av sitt hemland och sin hembygd.

Sverige höll på att gå in i en ny period av överhetsstyre. Utrymmet för frihet minskade när staten bredde ut sina tentakler och individen riskerade att organiseras ihjäl. I artikeln ”Den svenska frihetens smala spång” 1947 hävdade Moberg att Sverige delats upp i två grupper, de kontrollerade och de kontrollerande. De förra var det arbetande folket i jordbruk, industri och handel som skapade välstånd och utveckling för hela landet, men vars arbete hindrades och försvårades av byråkrater och kontrollerare. Dessa genomför inget självständigt produktivt arbete, utan de:

”reglerar och dirigerar och ordinerar och förständigar och ålägger och förelägger och föreskriver och fastställer och reglerar återigen”.

De satte friheten i fara och hotade även ekonomin, då allt färre skulle försörja allt fler, begränsade av allt fler regleringar och förbud. Det är den uråldriga striden mellan herrarna och folket som Moberg återigen såg omkring sig. Än en gång stod fogdarna mot bönderna. Moberg påpekade med cynisk förtjusning att Gunnar Sträng beundrade Gustav Vasa.

Denna paradoxala syn på Sverige ställs på sin spets i Utvandrareposets fyra romaner (1949-1959). Gruppen av emigranter, med Karl-Oskar i spetsen, utgör exempel på Mobergs ideala svenskhet. De är fyllda av energi, rättvisepatos, livslust och kärlek – men det får dem bara att längta bort från Sverige.

När briggen Charlotta lämnar Karlshamn en disig aprildag samlas en rad utvandrare i aktern för att se sitt hemland en sista gång. Det är den typ av scen som är gjord för nostalgi och vemod, men Mobergs utvandrare tänker bara på vad de kommer att slippa: Det slöa herrskapet, de tunga skatterna, den snorkiga prästen, den moraliserande, kvävande hembygden.

Emigrantromanerna är en av den svenska litteraturens största klassiker, ibland har det kallats ett nationalepos. Men i så fall är det ett nationalepos som handlar om att hemlandet är så ogästvänligt att man måste korsa världshaven för att få utrymme att växa:

”För dem började livet på nytt: De fick förlita sig helt på sig själva och fritt bruka sina krafter. De bröt gamla sedvänjors makt, uträttade sina egna angelägenheter på sitt eget sätt och lydde inte någon annan vilja än sin egen. Här överläts det åt dem själva att skaffa en styrelse: I vildmarken njöt de helt sin olydnads nya frihet.

Och här kände ingen klasser eller stånd, här ägde ingen ärvda företräden eller rättigheter, ingen var genom födseln överlägsen eller underlägsen. Var och en värderades efter sin förmåga och mättes med duglighetens måttstock. Om en man var överlägsen eller underlägsen avgjordes av vad han kunde uträtta. Nybyggarnas skogar uppammade självtilliten och fostrade fria män.”

Här finns en begynnande spricka i Mobergs Sverigebild. Svenskarna är fortfarande fantastiska, men Sverige är ”ett gammalt och efterblivet land med orättvisa lagar, skrivna av herrarna för det simpla folket”. För att emigranterna ska komma till sin rätt måste de till Amerika och där återskapa något av det som gått förlorat i den gamla världen. Det är inte bara astrakanen som omplanteras i ny jord. I Amerika återfinns det utrymme och den distans till makten som lade grunden till den svenska strävan. Moberg kände detsamma under sin tid i USA, och deklarerade att han hade önskat att han fötts i Kalifornien och hade fått leva sitt liv där.

Jens Liljestrand har skrivit en alldeles lysande avhandling om utvandrareposet som jag gärna rekommenderar, Mobergland. Där skriver han att man kan tolka det som en kalla krigs-roman – frihetens Amerika och det förtryckande Europa blir i den läsningen en metafor för kampen mellan västvärlden och Sovjetimperiet. Det är en tänkbar läsning och Liljestrand visar att det finns sådana bottnar. Men jag skulle ändå vilja vända på det en smula: Jag tror inte att Moberg läser in det kalla kriget i 1800-talets svenska konflikt mellan överhet och undersåtar, jag tror att Moberg läser in 1800-talets – och för den delen 17-, 16-, 15-, och 1400-talets – svenska konflikt mellan överhet och undersåtar i det kalla kriget och andra moderna konflikter. Det är med ett historiskt och lokalt förankrat frihetsbegrepp han läser den moderna världen.

Och därmed är cirkeln sluten.

Och den sluts just här, i Småland, i Moshultamåla. För det var här, i dessa skogar som Moberg fostrades, och han skrev själv i Berättelser ur min levnad att han som barn fostrades av skogarna, till att förstå att det naturliga var att råda sig själv, att det är så allting börjar och att allt annat var artificiellt, utanpåverk, som man inte behöver ställa upp på, som man måste bekämpa:

”I ingens åsyn fick jag bete mig som jag ville, jag kunde ropa och skrika så högt som helst, kunde lägga mig på mossan och sparka och slå kullerbyttor, det var ingen som brydde sig om det. Vad jag än hittade på så blev jag inte tillrättavisad. Jag hade bara träd och buskar omkring mig och de bannade mig inte hur galet jag än bar mig åt; jag hörde bara furors och granars milda sus över mitt huvud och det lät som en smekning.

Det kändes som om de höga träden beskyddade mig och försvarade min rätt att råda mig själv och bete mig som det föll mig in. Hemma och i skolan fanns det alltid något som kallades gott och dåligt uppförande men det förekom ingenstädes i skogsmarkerna. Barnets vaknande frihetsbehov fick utlopp under ett liv i skogens närhet, ett behov som kändes allt mer pockande ju äldre jag blev.”