Tack för allt

Fagerviks sulfitfabrik

Jag vaknar upp till ett strömlöst hus för andra dagen i rad. Idag på grund av snöstormen, eller “snöorkanen” som sensationsmedia kallade den. Du skulle egentligen få läsa något helt annat idag men stormen, och strömlösheten, rubbade mina tankar.

Jag har ännu en-två timmar kvar innan datorn dör när jag skriver det här, och jag sitter vid köksbordet och tänker på det makalösa samhälle vi har fått ärva av de som levde innan oss. Sverige var länge, faktiskt ända in på 1900-talet, ett av Europas fattigaste länder.

Ström har våra förfäder levt utan i alla tider, så inte är väl jag den som ska klaga över ett litet strömavbrott. I huset där jag bor fick dom vatten och avlopp först på 60-talet, så inte heller där är väl jag den som klagar om jag måste damma av utedasset nu och då. Utveckligen från fattigdom till rikedom (och skuldsättning) har gått snabbt, så snabbt att man riskerar att bli fartblind. Det kan därför vara bra att stanna upp ibland, sakta ner, och vara tacksam för det man har.

Vi har rätt mycket att vara tacksamma för i Sverige, och för det har vi inte någon politiker att tacka utan vanliga jävla arbetare och företagare som går till jobbet vareviga dag. Jag känner en genuin tacksamhet just nu, när jag sitter här i brasans sken och väntar på att kaffevattnet ska bli varmt på kaminen, och blickar ut på min gamla ladugård som någon reste för över hundra år sedan – långt innan både el och rinnande vatten var verklighet för vanligt folk här i trakten.

Därför vill jag nu tacka alla er som levde innan oss, ni som byggde Sverige, ni som strävade efter en bättre framtid för era efterkommande – för oss.

Ni som röjde skogen och plöjde fälten. Ni som brottades med stubben och stenen på åkrarna. Ni som år ut och år in satte frön i jorden för att förhoppningsvis kunna fylla matförråden. Ni som låste upp och tämjde naturens krafter och gjorde dom tillgängliga för både allmoge och industrin.

Ni som förvandlade älvens urkrafter till rörelse och ström. Ni som grävde fram järnmalmen ur berget och förädlade den till stål. Ni som flottade stocken i älven ner till sågverken. Ni som spenderade de långa, mörka, kalla vintrarna ute i skogens kolarkojor.

Ni som timrade de små stugorna och reste de höga husen i staden. Ni som höll igång de förorenade och bullriga fabrikerna. Ni som drog vägar och ledningar genom de djupaste skogar och kopplade ihop de otaliga små byarna som var Sverige.

Ni som såg efter korna, fåren, getterna och svinen. Ni som rötade linet, spann garnet, vävde och manglade. Ni som gav barnen utbildning och uppfostran långt innan dagens statliga skolgång.

Ni som värjde er frihet, med vapen i hand när det behövdes, när det totala förtrycket hotade. Ni som inte hade och inte kunde ha något annat mål för dagen än att sätta mat på bordet för er familj. Ni fäder som slet ut era kroppar i förtid, och ni mödrar som skapade för era barn ett tryggt och kärleksfullt hem.

Tack för ert slit. Ni hade det verkligen inte lätt, och ni fick ingenting gratis här i livet. Varenda millimeter av framsteg kämpade ni för. Ert verk, era framsteg, och det ofantliga välstånd ni skapade tar jag ofta för givet. Men för stunden gör jag inte det. Från djupet av mitt hjärta, tack.

Ert verk är värt att vörda, och försvara.

Nu börjar ljuset komma för dagen, så jag kan lägga ifrån mig pannlampan. Men dagens arbete fortsätter, så att jag kan sätta mat på bordet för min familj – och ge mina barn en så ljus framtid som möjligt.

Här kommer vi till en fråga som gnager mig i bakhuvudet. Kommer våra efterlevande känna samma tacksamhet för oss som lever idag, som jag känner för de som levde innan mig? Det beror helt på hur vi förvaltar, och bygger vidare på, de framsteg och det välstånd som vi ärvt.

På det området kan vi väl konstatera att det finns potential för förbättring, minst sagt. Jag ska inte säga åt dig vad du ska göra eller bestämma hur du ska leva (jag är trots allt ingen politiker), men jag ska i alla fall göra mitt bästa för att också våra efterkommande ska kunna säga:

“Tack för allt.”

Författare: Daniel Sjöberg | sjbrg

Daniel är initiativtagaren till Projekt Allmogen. Han är annars entreprenör, skogsman och friboren bonde på en egen liten gård, där han drivs av svart kaffe och frisk luft.